separation

Hej!
Det låter som om ni har gemensam vårdnad för närvarande men att du oroar dig inför en vårdnadstvist. 
Det måste också finnas en anledning till att er son bor mest hos dig.?
I normalläget fortsätter man med gemensam vårdnad vilket också innebär att man gör upp hur mycket barnet ska vara på respektive ställe. Detta förutsätter naturligtvis att man kan komma överens och kan prata med varandra.
I annat fall går man till Tingsrätten och låter dem bestämma hur ni ska fördela vårdnaden, det blir en sk vårdnadstvist.
Självklart är det allra bäst om ni kan undvika detta då det sällan brukar innebära att det blir bättre för barnet.
När det gäller sonens obalanserade sätt när han är hos mamma har det förmodligen med hela situationen att göra.
Det bästa du kan göra är att fortsätta att inte tala illa om mamman, och inte heller lägga skulden på separationen hos henne. Barn har en tendens att uppfatta sådana här frågor väldigt konkret och bråkar då med den som ställt till så att mamma och pappa inte längre lever ihop. Som vi vuxna vet ligger det ju så mycket mer bakom separationer, saker som vi knappt själva är medvetna om och som definitivt inte går att sätta ord på inför barn.
Berätta för honom att bara för att ni har separerat så betyder det inte att mamma inte älskar honom längre. Det är ni vuxna som har det problemet. Försök att hjälpa honom så att han inte behöver ta parti för eller emot någon av er. Detta kan ju vara lite extra svårt när den här separationen inte initierats av dig.
Se om du kan hitta någon nära vän att prata med detta om så riskerar du inte så lätt att sonen känner ansvar för din skull. Det ligger ju i bådas intresse att han ska trivas bra på båda ställena.
(Om det ändå skulle gå till en vårdnadstvist så fortsätt som du gjort. Det ska mycket mer till än en motpart som förtalar en för att du ska förlora vårdnaden om din son .)
Lycka till!
Margit Ekenbark