Anonym (särbo?) skrev 2011-08-05 22:57:51 följande:
Både plus och minus...fast kanske mest plus?

Ja, barnen är ju en orsak till att jag vill leva ensam, jag vill inte vara bunden och vill leva som jag alltid gjort, dvs styra över min egen tid och ha min frihet. Jag är inte direkt ung heller, närmare 40 än 30...så jag antar att det är svårt att lära en gammal hund sitta!

Men visst funderar jag hit och dit.... även jag kan längta efter att få dela soffan med någon...dela säng till vardags och allt annat...men i vårt fall betyder det för mig en sån omställning som jag inte är beredd att göra. Jag skulle få ge upp allt det som jag byggt upp och som betyder något i mitt liv. Det vill jag inte och det skulle också betyda att vårt förhållande inte skulle hålla, då jag inte skulle vara lycklig och känna mig låst.
Ni som lever som särbos, är det nåt ni tänkt fortsätta med eller ser ni det som nåt tillfälligt?
Fast det måste ju finnas massa saker som ni faktiskt kan prata om och kanske också därmed lösa?
är han inne på samma linje som dig?
är han i samma ålder är väl barnen någorlunda stora och självgående och inte behöver passas på samma sätt.
Det finns inget som säger att du måste gå in och ta en föräldraroll/vuxenroll i barnens liv. har barnen en god relation med båda föräldrarna så behöver du inte göra mer än att kanske bara existera.
och det går faktiskt att kompromissa och hitta nya vägar att gå för att behålla sin frihet och ändå ha en god relation och ett gott förhållande. Som ovan skrev att man kan faktiskt ha kakan och ändå äta den.
Jag är själv förälder och även bonusförälder men jag har inte på något sätt gett upp mitt eget liv och mina intressen bara för det. jag gör det jag vill göra men med vissa förflyttningar i ordningen givetvis.
Jag tror inte att mitt liv är så mycket annorlunda mot ditt, skillnaden är att jag har nån som sover brevid mig när jag går och lägger mig.