Vad har ni för erfarenhet av särboförhållande?

är han då rätt man för dig är min spontana undran?

 

Är det inte ganska naturligt att man vill flytta ihop och bilda familj nån gång i livet?  om du inte känner det så med den här mannen är kanske inte förhållandet och känslorna dom rätta?

 

själv har jag haft ett par särboförhållanden/distansförhållande (som dom ju faktiskt är)  och en dag kommer man till ett vägskäl där man måste bestämma sig för hur man vill ha det. 

Och även om du själv känner dig nöjd så kanske inte han är det i längden. Vilka är hans egna framtidsplaner? Vad vill han med dig?

Mycket god erfarenhet. Astöntigt med folk som ska ifrågasätta relationen pga att man inte bor ihop! Vi var särbos i fyra år och valde att flytta ihop när vårt första barn föddes för ett år sedan. Men jag kan gärna tänka mig att bli särbo igen när barnen är större.

Att dela toa och kylskåp är inget särskilt bra mått på kärleken! 

Är man bara överens så kan väl ett särboförhållande fungera. Men man kanske också får vara öppen för att saker och ting kan ändra sig vartefter tiden går och därmed kan era åsikter också ändras åt ena eller andra hållet.

jag har haft ett par särboförhållanden och rent praktiskt så blev det jävligt dyrt och krångligt även om vi bodde nära varandra, det blev så eftersom vi ju då hade separata ekonomier och separata liv.

När jag insåg att jag av bekväma och ekonomiska skäl föredrog att stanna hemma så var det dags att göra slut och gå vidare. Det funkade inte för oss att ha det så.

Ha ha, hade kunnat varit jag som skrev Ts inlägg.  var  ihop med en man som var skild och hade tre barn och bodde i en stor villa. Själv var lite yngre och inga barn och jag ville inte ha några heller och hans värld var inte i närheten av min. Jag hade ett intressant jobb och hobbys som tog stor tid av mitt liv. ( ridning på elitnivå)

Men jag trivdes att vara hos honom dom lediga dagar jag hade men det var svårt att ha barnen omkring mig. Var han barnledig bodde han hos mig.  vi höll ihop i nästan tre år när jag fick en skada i samband med en tävling och fick ta det lugnt några veckor och jag bodde motsträvigt hos honom då jag var en smula rörelsehindrad. Nånstans där blev jag gravid fast vi skyddade oss och det som jag älskat så högt, min frihet, fick sig plötsligt en törn. Jag bar hans barn!  I början var vi eniga om att fortsätta bo isär men vi insåg snabbt att rent praktiskt skulle det inte fungera. jag flyttade in till honom och hans barn. Det var långt ifrån frid och harmoni men efter drygt ett år fick vi någorlunda saker att fungera.

Idag är vi gifta och har ett barn till ihop. men vi har fortsatt att värdesätta våra egna liv. Jag tävlar fortfarande och har mycket fri tid att disponera och så även han. Just nu är han på egen semester utomlands, barnen är hos sin mamma respektive mormor och jag ska ha en partyhelg.

Särbo funkar skitbra, jag tror att jag och min sambo fortsatt om det inte vore för hundskrället faktiskt.

Kan man bara lösa det rent praktiska, och bor hyfsat nära samt kan tänka sig att ge bvarandra typ en garderob så att det finns kläder och lite annat man behöver på plats så är det den ultimata förhållandeformen.

Vi träffades lika ofta, men slapp känslan av "ingenting är bara mitt" som jag ibland drabbas av. Nu har vi äntligen skaffat större boende så nu klarar vi oss undan känsan av att sitta ovanpåvarandra dygnet runt. 

Funkar skitbra så länge ni kan enas om det praktiska. att vara särbo kräver ännu mera kompromisser än man kanske är van vid.
även om man behåller sitt egna liv så har man ju ändå nån annan att faktiskt ta hänsyn till.  Och finns det barn med i bilden får man ju ännu mera pussla och trixa för att få det hela att funka. Han blir ju mer låst än dig.

Men kör på så ser ni ju snart hur det fungerar.

Vill man verkligen leva ett gemensamt liv så känns det inte så "sexigt" att inte dela varandras vardag i vått och torrt, tror jag. I min verklighet så ingår allt i "livet" både fest och vardag - glädje, sorg, skratt, lycka och gräl. För mig skulle det aldrig vara ett alternativ (i längden) att leva ett slags grädde-på-moset-liv med någon som drar (eller ber mig åka hem) om det börjar kännas obekvämt.
Därmed inte sagt att det mycket väl skulle kunna funka - och vara precis det man är ute efter, rent av under lång tid. Kanske har man sitt liv och sina (ev. egensinniga) vanor som man inte gärna vill kompromissa med. Kanske har man ett extremt starkt behov av enskildhet och väldigt begränsat intresse av att bygga något tillsammans med någon annan..
Det jag funderar över är dock om det inte ska kunna vara möjligt att erbjuda varandra en mycket stor portion frihet, integritet och (även) utrymme - trots att man bor tillsammans..? Man kan ha sina egna rum, kanske rent av en hel våning om man bor stort.. Lämna extremt mycket utrymme åt egentid och egna beslut etc. etc.
Alltså hitta ett sätt att "äta kakan och ha den kvar" under samma tak.. Man kan styra upp så man har sina totalt "fria" dagar då man inte äter hemme (eller fixar det själv), inte tar del i familjens aktiviteter etc..

Både plus och minus...fast kanske mest plus?  Ja, barnen är ju en orsak till att jag vill leva ensam, jag vill inte vara bunden och vill leva som jag alltid gjort, dvs styra över min egen tid och ha min frihet. Jag är inte direkt ung heller, närmare 40 än 30...så jag antar att det är svårt att lära en gammal hund sitta!  Men visst funderar jag hit och dit.... även jag kan längta efter att få dela soffan med någon...dela säng till vardags och allt annat...men i vårt fall betyder det för mig en sån omställning som jag inte är beredd att göra. Jag skulle få ge upp allt det som jag byggt upp och som betyder något i mitt liv. Det vill jag inte och det skulle också betyda att vårt förhållande inte skulle hålla, då jag inte skulle vara lycklig och känna mig låst.

Ni som lever som särbos, är det nåt ni tänkt fortsätta med eller ser ni det som nåt tillfälligt?

Det "känns" lite som att särbo-livet är bra och bekvämt för den/dem som inte riktigt vill leva tillsammans, fullt ut.. Dvs. det blir lite mer som att man är pojkvän & flickvän än att man verkligen delar varandras liv i vått och torrt.. Antar att det inte måste vara så men kanske är det ändå så för de allra flesta - inget ont i detta iofs om det nu är så man vill ha det.
Utan att veta kan jag tänka mig att risken är överhängande att man kommer till en brytpunkt där den ena vill ha mer, mer stöd, trygghet - kanske tycker man att det kostar mer än det smakar..? Kanske känner man att den "investering" man gör inte innebär att man kan vara säker på att få behålla sin livskamrat med allt vad det innebär av trygghet för framtiden etc...

Fast det måste ju finnas massa saker som ni faktiskt kan prata om och kanske också därmed lösa?
är han inne på samma linje som dig?
är han i samma ålder är väl barnen någorlunda stora och självgående och inte behöver passas på samma sätt.

Det finns inget som säger att du måste gå in och ta en föräldraroll/vuxenroll i barnens liv.  har barnen en god relation med båda föräldrarna så behöver du inte göra mer än att kanske bara existera.

och det går faktiskt att kompromissa och hitta nya vägar att gå för att behålla sin frihet och ändå ha en god relation och ett gott förhållande.  Som ovan skrev att man kan faktiskt ha kakan och ändå äta den.

Jag är själv förälder och även bonusförälder men jag har inte på något sätt gett upp mitt eget liv och mina intressen bara för det. jag gör det jag vill göra men med vissa förflyttningar i ordningen givetvis.

Jag tror inte att mitt liv är så mycket annorlunda mot ditt, skillnaden är att jag har nån som sover brevid mig när jag går och lägger mig.