Nice Girl Wrong Place skrev 2011-08-10 18:24:59 följande:
För många handlar det väl väldigt mycket om det mentala, som i sig hör ihop med det fysiska.
Jag har också stött på stereotyperna du beskriver, alltså inte människorna i sig, utan "fördomarna".
Jag anser att i ett dom/ug förhållande så är det samspelet som är det centrala. Kvinnan har ett behov av att få känna sig utlämnad, ibland förnedrad, hårt behandlad och mannen har ett behov av att dominera. Dessa behov möts liksom. Mannen kan inte vara mer dominant än kvinnan är undergiven, eftersom det skulle förstöra samspelet. Observera att detta är min åsikt,
det finns ju människor som ser helt annorlunda på detta och vill ha något som liknar en slavinna, där dominansen även är tydlig i vardagen.
Men jag ser inte alls den undergivna som svag, eller passiv, tvärtom. Jag är övertygad om att det krävs en stark kvinna som känner sig själv mycket väl, för att kunna vara en bra undergiven kvinna, rent sexuellt. En kvinna som är svag i sig själv, eller osäker på sin sexualitet, skulle nog inte klara av det. Och om hon testade det, så skulle det resultera i något destruktivt som jag inte alls tror att undergivenhet är.
Vad gäller dominanta män så har jag aldrig stött på några i läderbrallor. Men givetvis finns de också. De dominanta män jag träffat har faktiskt uteslutande varit akademiker, välutbildade och ofta har de ett mycket bra jobb. Jag inser att jag generaliserar vilt här, men jag kan ju bara tala om mina egna erfarenheter, som TS efterlyste
.
En mycket nära vän jag har, dominant man, har förklarat just vad jag sa innan, att han inte kan vara dominant gentemot en kvinna som inte är stark i sig själv. Att hon behöver vara det, att det krävs ett samförstånd, respekt, enorm tillit och ömsesidighet för att han ska kunna dominera henne fullt ut.
Han måste veta att hon älskar det.
Så - för mig är det något mycket intimt. Han bakbinder inte en svag, passiv, initiativlös kvinna, han bakbinder en stark, aktiv kvinna, som vet vad hon vill och behöver och han är där för att ge henne detta, för det är vad han behöver...
Var man sedan drar gränsen, är upp till var och en.
Nu ska jag inte vara en sådan där jobbig brud som horar ut en blogg överallt, men jag bloggade faktiskt om just detta i våras...
"Med sexuella etiketter kommer frågor och ibland förutfattade meningar.
Kan en stolt, stark, mentalt all together, självständig, driftig, ambitiös kvinna, njuta av att underkasta sig, av att bli bakbunden, få sina skinkor, kinder och bröst röda av ömhet och smisk?
Kan kvinnan som i sin vardag är van vid att fatta beslut, bestämma, ta initiativ och gå med huvudet högt, på kvällen sänka det, gå ner på knä framför mannen och be om det?
Inte som en passiv ingenting, utan som del av ett samspel, en brinnande dynamik, där blickar talar och njutningen är total och har många olika dimensioner. En trotsig blick, en hård blick, en öm blick, en undergiven blick.
Någonstans i gränslandet mellan frihet, kontroll, dominans och undergivenhet.
Rasar feministerna över detta?
Är en Salope med röda läppar och ett behov av en hård hand om nacken ett hot, eller en kvinna som har styrkan och självinsikten att resa sig upp, slicka läpparna och behålla sin inre styrka?"
prydligtperverst.blogspot.com/2011/05/sexuell...
Säg gärna vad du kommer fram till efter att ha läst vad folk skriver i din tråd TS.
Det är nog mer det här jag undrar över. Hur kan någon som applicerar undergivenheten i vardagen fortsätta att vara stark i sin egen person? Är inte det lite av en motsägelse? Jag kan absolut förstå att man väljer att vara undergiven i sexuella sammanhang, skulle nog hellre kalla det följsam
, men att bli dominerad i vardagen gör inte det en till en icke person i längden. Förstår ni vad jag menar? Att den egna viljan och förmågan till att ta egna beslut och initiativ gradvis suddas ut.
.