Jag känner inte min pappa.

Jag kan ju tillägga att under alla år som gått har jag försökt och försökt att hålla kontakt med han men det spelar ingen roll hur mycket man ringer han för han ringer ändå aldrig tillbaka.

Jag har även försökt efter jag fått barn eftersom jag även vill att mina barn ska ha en farfar.

Jag tror inte ens mina barn vet vem han är skulle vi se han på stan så skulle inte mina barn känna igen han det tror jag inte.

Vi bor i samma stad nära varandra.

Jag har turen att ha en underbar styvpappa som varit med i bilden sen jag var 5 men jag har ändå haft kontakt med min pappa hela tiden. När jag och min syster var små var vi hos honom 1 gång i veckan osv.
Sen valde min pappa sin nya familj. Nu har han skilt sej från sin fru. Men det berättade han inte för oss. 6 veckor efter att han hade flyttat ut ringde jag hem till dom men då fick hans ex-fru berätta.
Han har slutat ge födelsedagspresenter och julklappar, i år ringde han inte på min födelsedag och skickade förra veckan ett mejl där han sa god jul.
Min pappa jobbar ihop med min sambos mamma men för ett tag sen mejlade han och frågade vart jag bodde. Han visste inte ens att jag var sambo, så han verkar inte ha mycket intresse.
Han skryter om att han ska bli morfar men han har inte ringt en enda gång under min graviditet. Naturligtvis blir det min styvpappa som blir morfar istället.
Jag bor inte längre i min hemstad men min syster gör det. När pappa åker dit för att hälsa på farmor hör han aldrig av sej till min syster. Men han blir arg för att vi inte hör av oss när vi är i den staden han bor i.

TS - Jag tror det bästa är att försöka strunta i honom, hur svårt och jobbigt det än är. Han verkar ju bara svika dej, även om han lovar och lovar.

Jag känner inte heller min pappa.

Jag känner inte heller min pappa, längre. Han och mamma skilde sig när jag var 15år. (är 20år nu) Han hade oss (7barn) varannan helg. Nu har vi inte träffat honom på 2-3år. Han sa till oss att han inte ville ha oss. Nu har vi tröttnat på honom. Jag kan tycka att det är jobbigt ibland men inte för min egen skull utan för mina yngre syskons.
Ärligt talat så bryr jag mig inte om honom längre. Man har kommit till den punkten att han är som någon man har känt men nu är borta. Han finns liksom inte.

Kan ju tillägga att han blivit alkoholist och bor hos sin pappa. 5km ifrån oss. Vissa ringer han till när de fyller år andra inte. Han har inte gratulerat mig när jag fick barn. mars-04. Han har inte ens sett Oliwer.

Tack alla som svarat!

samma- vad ledsen man blir när man hör hur din pappa har gjort mot er. Jag har tänkt på det och jag kanske bara ska lägga ner allt och skita i och ha kontakt med han överhuvudtaget.

Andrundrun-Jag brydde mig inte heller så mycket innan men nu har jag börjat bli ledsen över det men det kanske bara är graviditets hormoner...När han inte ens har sett sin dotters barn börja man undrar vad det är för fel på dem(Pappan)?

Jag skrev fel innan min pappa är mina barns morfar inte farfar.

Min pappa har alltid sagt att det är JAG som ska ringa. Hur tänker en vuxen människa n'r han säjer så till en blyg tjej på 9 år ?

Han har en 'ny' fru sen 20 år tillbaks och en dotter på 18 år. Så mej behöver han inte. har aldrig ansträngt sig. Sista ggn jag såg honom var jag ca 15 år (är 21½ nu) och han kom inte ens med julklapparna till mej. (Var 10 min från honom) Dom kunde jag hämta själv sa han. Har inte fått dom än, om man säjer så.
Allt han har gjort är bara min mammas fel, när det är hon som kämpat för vår kontakt. Han skrev i ett brev 'Det är synd att det du minns inte är sant' Hur kan det jag MINNS vara falska saker ?

Han fick sitt första barnbarn för 3 år sen, min dotter. Han har inte skickat ett Grattis eller nån present till henne. Någonsin.
Inga julkort, inga födelsedagskort, inga samtal. Plus att släkten på den sidan agerar exakt likadant. Visst är det moget gjort av vuxna mot ett barn ?!

Skickade ett sista brev till honom då jag var 16 år. Att han är död för mej på allvar. Det kändes skönt.

Mansondust- Men egentligen känns det skönt att han är död för dig?.känner du dig inte väldigt sårad och sviken av honom.
Jag tror att har ånger och därför vågar han inte kontakta dig för är man pappa så måste man ju älska sina barn. Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig och att jag inte behöver min pappa i mitt liv men nu så börjar jag känna mig sårad och ju djupare jag gräver i min grop ju svårare känns det.
Men det är ju pappan som ska bygga upp kärlek och trygghet till sina barn så man lätt ska kunna älska dem och öppna upp sig för dem.
Hade någon frågat min pappa vad jag har gjort i mitt liv så kan jag lova dig att det kan inte svara på ärligt för det vet han inte.
Jag tycker det är för jävligt hur en pappa bara kan bete sig så och skita i sina barn.
Men jag tror det grundar sig i allt ånger dem har för det dem har gjort mot sina barn och därför försöker han skylla sina fel på dig för att få bort det dåliga samvetet från sitt samvete men egentligen så vet han att det är han som har gjort fel och inte varit där för dig.

Varför??

jag känner inte heller min pappa, han har inte brytt sig på 16 år och nu har han sagt att det är mitt fel. har ingen kontakt med honom idag, klarar mig bättre utan honom. har en styv pappa som kommer bli morfar till mina barn.

Hur kan komma och säga att det är ditt fel du har inte valt han som pappa men han valde att få barn. Det är ju mycket hans ansvar speciellt när man är ung.
Vad tur att du har en styv pappa..
Att säga att det är ditt fel är bara för att vill få över sin skuld på dig så han inte känner så mycket skulld och dåligt samvete.

Klart jag är sviken men han ÄR död för mej. Jag har insett att jag inte missar nåt, det är han som missar mitt liv och sitt barnbarns liv. Jag är liksom klar med att vara sviken och lessen, det har tagit många år att komma över det.

(Nej han har inte ångest för nåt, tro mej. Snackade med min farmor för första ggn sen jag var 11 år nu i Oktober och hon är lika störd hon. Hon sa att han inte tycker att han gjort fel, att allt är min mammas fel och vill jag ha kontakt så ska jag ringa och bla bla. Så den kärringen ska jag aldrig snacka med igen. När jag var liten hade jag astma och hon rökte mej rätt i ansiktet.)

Jag har också ett dåligt förhållande till min pappa, och har många gånger funderat på varför han inte beter sig som en pappa "borde". Alla gånger jag ser på teve flickor som verkligen är pappas flicka, känns det helt främmande för mig, för jag kan itne relatera till det.

Det jag har gjort är att jag har börjat gå i terapi. Jag har så smått börjat inse att det inte är mitt fel att pappa inte beter sig som han borde gentemot mig, men det är mycket kvar ännu. Det är en lång och svår process att sörja ett förhållande som man vet att man borde ha haft, men aldrig varit en del av. Att sörja att man aldrig kommer att bli "papaps flicka", och att sörja att man inte känner sin pappa, och att han inte känner dig.

Pappan är ju en så betydelsefull del av ens liv. Man måste få bekräftelse, och förstå att man är det viktigaste i världen för honom. Om man inte får det, är det väl klart att man blir osäker! Om inte en av personerna som ska älska en förbehållslöst ens bryr sig, hur ska då andra kunna älska en?!?

Jag rekommenderar verkligen att gå i terapi. Man behöver få älta och älta, och tillslut kan man kanske börja övertyga sig själv om att man klarar sig bra ändå. Att man kan sätta sina egna villkor för relationen. Men det är ju också viktigt att komma ihåg att man innerst inne är en liten flicka som längtar såå efter den pappa han borde ha varit...

Lycka till, och kram!

Min pappa döpte sitt nya barn till samma namn som mej, tvingade mej och min syster att delta i dopet mot vår vilja och håller hela tiden på att jämföra hur hans nya barn är mot hur jag var när jag var liten. Fast det barnet är utvecklingsstört och har DS!!
Jag tar faktiskt illa upp..

Samma förnamn ?!

nej men mitt förnamn som hennes mellannamn.. bara för att jävlas

ts, jo, jag vet. men nu vill han inte ens prata med mig. han är rädd för vad jag har att säga till honom. jag har så mycket ilska till honom så jag kan nog spy en del galla över honom. det är d han är rädd för. jag vet att det inte är mitt fel att han inte brytt sig på 16 år.