invandrare som adopterat, vilket språk talar ni med barnet?

Om jag någonsin skulle adoptera ett barn så skulle jag nog resonera såhär, att barnet skulle få ta del av vår (adoptivföräldraras) kultur eftersom dom är själva familjen.

Jag ska få ett biologiskt barn snart och för mig är det självklart att hon ska få ta del av våra kulturer. Jag skulle göra exakt samma sak för ett adopterat barn.

Men jag är inte så insatt i adoptivfrågor, det kanske finns någon forskning angående detta?

Jag gissar på att du är svensk? Då får du vara beredd på att din man inte vill att barnet ska lära sig något om den svenska kulturen.
 Barnet är ditt och hans och precis som att ni hade velat att era biologiska barn ska ta del av er kultur och arv och allt det så vill han att detta barn ska göra det.
Det kommer från ett annat land men är fortfarande ert. Även om ni vill att barnet ska ta del av sitt hemlands kultur så ska ju det även ta del av er.

Jag tycker att det är självklart att vårt barn också tar del av mannens kultur såsom hans syskonbarn har gjort. Men är rädd att det blir för mycket för vårt barn att förutom att se annorlunda ut från sina föräldrar så ser också pappa annorlunda ut och pratar annorlunda osv. Att barnet kommer känna sig jätteudda som bor i sverige men har ett annat etniskt utseende och sen pratar ett tredje språk med sin pappa och dennes släkt.

TS, hur ni än vrider och vänder på det så kommer barnet ha tre kulturer i ryggen Jag ser det inte som en nackdel alls. Jag tror snarare att det kan leda till förvirring om barnet inte får lära sig pappans språk, få prata med sina farföräldrar (om de finns med i bilden) och kusiner på "deras" språk.

Men som sagt, det finns säkert forskning på det hela. Jag vet bara hur vi gjort då jag och min man har olika modersmål. Det sägs ju att man ska tala sitt modersmål med barnet eftersom man har lättare att uttrycka sig då (hela känslorigistret and so on).   

Det är viktigt att föräldrarna pratar på det språk med sitt barn som de kan uttrycka sig "från hjärtat" med. Det är alltid det språket som är rikast. I ert fall kanske det är svenskan? Ett tredje språk kanske man kan introducera lite smått efter en period, men inte fokusera på. Det finns inte jättemycket litteratur kring detta, men föräldrautbildarna kanske kan hjälpa dig att hitta det som finns? Lycka till!

Jag tror att om ni bara normaliserar detta för barnet så kommer barnet inte ta skada och inte känna sig jätteudda:). Det kanske finns någon sagofigur som är i ungefär liknande sits som barnet, så kan barnet relatera sig till sagofiguren och känna sig mer "normal".

Jag hoppas att allt kommer gå bra för er:)

Det finns en hel del forskning om barn och flerspråkighet! Googla! Gärna på multilingual också, då får du tag i engelskspråkiga forskningen ...

För anknytningens skull är det viktigt att varje förälder konsekvent använder sitt känslospråk (oftast modersmålet) med barnet - för närhetens skull ....  språk utvecklas i kontinuerligt samspel med de närmaste så barnets ursprungsspråk kan ni glömma, om nu inte någon av er själv har det som modersmål. Om pappa inte delar sitt ursprungsspråk med övriga släkten så är det också svårt att prioritera ....

Om jag hade adopterat ett barn ahde jag försökt att adoptera från det land jag kommer ifrån, för då hade det blivit mest naturligt, tror jag.

man kan inte adoptera från alla länder

Tycker absolut att ni ska anamma pappans kultur, hemland och språk. Det är inte komplicerat för barnet. Självklart har ni plats för alla länder som behövs. Som internationellt adopterad är man alltid en udda fågel i sitt nya hemland. Det kan vara en fördel att se att familjen består av fler invandrare och att allt inte bara är "svenskt". Det skulle ju dessutom skapa onödigt avstånd mellan pappa, farmor, farfar och kusiner att inte låta ert barn ta del av kultur och språk från deras ursprungsland. Ert barn har ju via sin pappa samma rätt som de andra barnen till det. 

Det är ENBART fördelar med att vara flerspråkig från tidig ålder. Det kommer att märkas när ert barn växer upp. 

Lycka till!