invandrare som adopterat, vilket språk talar ni med barnet?

Vi har adopterat från Kina, sonen var 22 månader när vi fick honom. Min man är från Frankrike och hela hans familj bor där. Vi talar mest franska oss emellan och står nära min mans familj, så det var självklart för oss att vår son skulle bli tvåspråkig. Jag hörde mig för innan adoptionen, talade bl a med en logoped som menade att vår tvåspråkighet bara var en tillgång för vårt barn. Jag var extra orolig eftersom sonen dessutom har LKG och därmed riskerade att få svårt med talet. Nu har det visat sig att sonen är sen med talet, men vår logoped (en annan än den jag talade med innan adoptionen) säger att det inte har att göra med att han är tvåspråkig. Han har inga som helst problem med språkförståelsen. Vi har rest fram och tillbaka till Frankrike flera gånger sedan adoptionen och det har bara varit positivt. Och visst finns det även plats för att tala om Kina.

Som flera har svarat, är det bäst om ni talar era modersmål, som ni antagligen kan uttrycka er bäst i. Jag är invandrare och talar enbart engelska med mina barn (ett adopterat och ett hemmagjort).

Kultur är en annan sak- det är klart ert barn ska ta del av sin pappas kultur. Det är inget problem att ha 3 kultur med sig! Snarare tvärtom. Jag skulle introducera språket, men tycker det vore tokigt om din man byter rakt av, eftersom jag antar att hans 'känslospråk' är svenska. Men ös på med hans kultur för övrigt!

är helsvensk själv men kan referera till en familj som står mig nära, där båda föräldrar kommer från varsit land, har adopterat ett barn från ett tredje land och bor i sverige.

Barnet är i mellanstadieåldern idag och är fullt trygg med att mamma är född i x- land, pappa i y-land och jag i Z-land.   Mamman har ett modersmål som hon pratar sisådär, och därför inte pratar det med barnet. pappan pratar sitt hemspråk med barnet.  barnet förstår och svarar på svenska (har valt det själv) och läser också pappans hemspråk som hemspråksundervisning. Läser även sitt födelselands språk för husbehov och för att få ta del av sitt födelselands kulrut.  Föräldrarna pratar svenska med varandra hemma. När barnet besöker pappans släkt i Sverige och i hans första land, pratar barnet pappans hemspråk (de andra förstår ju inte svenska). 

Detta barn har kultur från fyra  länder som är levande och viktig. Besöker alla länderna hyfsat regelbundet och tycker att det är det mest naturliga i världen att alla medelmmar i sin familj har ett eget land som den är född i.

Jag tror det finns utrymme för flera kulturer samtidigt. Men ju äldre barnet blir desto mer lyhörda behöver du (och din man) vara för barnets egna behov och nyfikenhet på sitt och era ursprung. Kanske blir h*n periodvis mer intresserad av sitt ursprungsland, ja då hoppas jag att din man accepterar det. Kanske känner h*n inget intresse av något av länderna. Då får h*n inte tvingas på något från sina föräldrar. Det är orätt och dessutom får det omvänd effekt.

När det gäller språken är jag inte lika odelat bejakande som många i den här tråden. Även här måste ni känna av ert barn. Kanske har ni ett barn med medfödda språksvårigheter, det komplicerar bilden. 
Vår yngsta kom som spädbarn och har haft stora svårigheter att erövra ETT språk. Hur det skulle varit med två språk vill jag inte tänka på.

PS. Och jag tycker att det är jätteviktigt att alla får rätt till sina kulturer, hur det nu tar sig uttryck. Det kan vara allt från att fira nationaldagar, äta viss mat eller lyssna på musik. Vi blandar i vår familj. Firar allt möjligt, håller på alla möjliga lag, reser lite överallt, väljer ut de recept som vi tycker är bäst. 

I ts familj finns det nu tre ursprungsländer, och då får man anpassa tillvaron efter det.