uteblivet missfall

Jag fick reda på igår, när vi var på UL att den lilla inte längre levde. Skulle varit i v.11, men hjärtat hade slutat slå i v.8+6. Jag ska tillbaka till sjukhuset på måndag för att genomgå medicinsk abort, så att den kommer ut.

Det känns så frutansvärt orättvist och sorgligt. Blir det missfall, så märks det ju och på något sätt hade jag haft lättare för att acceptera det. Nu har jag gått dessa veckorna och trott att den levde och växte där inne, vi har berättat för familjen och alla var så glada.

Den känns otroligt oschysst av kroppen att göra så. Jag är iallafall glad att vi tog intiativet och gick på privat UL redan nu. Kan inte ens föreställa mig hur mycket större chocken skulle vara om vi hade väntat tills RUL i v.19 innan vi hade fått reda på att något var fel.

Ja, det var det de sa till mig också. De rekomenderade medicinsk i första hand eftersom de inte ville göra ingrepp om det inte var absolut nödvändigt. Min man och jag ska vara där hela dagen på måndag, så att de kan ha koll på mig. Fasar inför det och förbereder mig på otrolig smärta, men jag har aldrig reagerat negativt på medicin tidigare så jag hoppas att jag ska tåla smärtlindringen...

Det är ändå skönt att få prata med er att veta att jag inte är ensam om detta.

Nej, inget arbete ska följa med. Bara maken och jag. Försöka ta hand om varandra så gott vi kan.

Nu har jag varit iväg på cytotcbehandlingen. Det gick förvånansvärt bra.

Vi fick ett eget rum där vi spenderade större delen av dagen, och den omtänksamma barnmorskan tittade till oss då och då.

Det tog några timmar innan det kom igång och när det väl kom igång trodde jag att jag skulle dö, en liten stund. Framför allt frös jag något frukstansvärt! Men med dubbla filtar, värmeflaska, extra smärtstillande och lugna, varma andetag från maken lugnade det ner sig och sen kunde vi åka hem någon timme senare.

Hoppas nu bara att allt kommer ut, att ägglossningen kommer igång och att det går bättre nåsta gång...

Ja, det är skönt att det är över, även om vi aldrig kommer att glömma det...

Vet inte hur det är med ägglossningen, det är ju väldigt individuellt. Läste om någon som blivit gravid igen efter bara två veckor. Men jag tror att det är säkrast att vänta tills man slutat blöda helt. Om man missar en ägglossning så kanske inte det är hela världen. Värre om det blir en infektion och man kanske måste vänta ännu längre...

Jag mådde inte heller ett dugg dåligt. Så orättsvist att kroppen inte ens talar om när det är något som har gått fel!

Ja, det har jag hört andra som sagt också. Jag blev rädd så fort jag fick lite grand ont i huvudet under graviditeten, men jag fick aldrig sådär jätteont...

Jag tror att lillen kom ut idag... kan det ta så lång tid?

Fick cytotecbehandling i måndags och då kom det ju en del större klumpar och massor av blod, men idag har jag haft väldigt ont och så kom det en stor klump, som iallafall jag tyckte såg något lite mänsklig ut... känns ju jättemärkligt att det ska ta så lång tid. Det kanske kan ha varit moderkakan också, den har väl precis börjat bildas i v.9...?

Det verkar väldigt ologisk att man skulle kunna det, men jag vet inte. Ring och kolla med barnmorskan? Jag blev inte upplyst om att man ska ta gravtest, varför ska man gör det och hur långt efter behandlingen?

Nej... det vågade jag nog inte... tyckte det var ganska obehagligt, faktiskt. Åhh... hoppas, hoppas att vi kan få en lite större bebis snart!!

Oj, vad jobbigt att behöva gå och vänta i två veckor... Klart man förväntar sig det värsta då, men du får inte ge upp hoppet!

Det är nog väldigt olika... Jag blödde inte någonting alls och kände mig fortfarande gravid, men jag hade inte så mycket symptom fån början, inget illamående eller så.

Håller alla tummar jag har för att det ska gå bra för er, men jag förstår verkligen att man inte vill hoppas för mycket...