Är det rätt att bipolära skaffar barn?

Variationen mellan olika bipolära individer är ju enormt stor, allt ifrån normalfungerande men med stora och intensiva humörsväxlingar till personer som knappt kan ta hand om sitt eget liv.

Det finns egentligen inget klart svar men det finns definitivt många bipolära som är utmärkta föräldrar. 

Jag vet inte. Känner själv bara två stycken och är vagt bekant med en, och ingen av dem skulle klara av att ta hand om barn, med tanke på att de knappt kan ta hand om sig själva.

Jag är bipolär och är på många sätt mycket bättre lämpad att bli mamma än många av mina "normala" kompisar. Behandlar man bipolär sjukdom finns det inga hinder till varför man inte skulle få ha barn, precis som vilken sjukdom som hellst.

Varför är det bara fokus på hur de bipolära blir som föräldrar och inte på den ärftliga sjukdom barnen med stor sannolikhet kommer att drabbas av?
Är det ngt man önskar sina efterkommande, eller är det egna behovet större än eventuell eftertänksamhet??

Äsch, personligen tycker jag att man inte ska tänka för mkt på sånt, för i slutändan finns så himla mycket som barnen kan få som ingen förälder någonsin hade velat gett sitt barn. Ungefär 50% av hela befolkningen har ADHD, fetma är ärftligt, dåliga muskler är ärftligt etc. Självklart vill inte jag att mitt barn ska få denna sjukdom, däremot så kan jag se tidigt om nåt är fel och få hjälp tidigt :)

håller med Emmi1003..

Självklart vill man inte ge sitt barn en erftligsjukdom, men som sagt, typ allt är ärftligt, fetma, alkohålism (förmodligen alla missbruk då de triggar samma saker i järnan) adhd, depressioner, dyslexi, mobbing, dålig klädsmak.. bla, bla, bla..

Vist mina barn kasnke har en något ökad risk att bli bipolära, men åandrasidan har de en något ökad tjans att få adekvathjälp på ett tidigt stadium då jag vet hur sjukdomen kan seut och vilken hjälp de kan behöva. Alla kan vara/bli bipolära, det är inte säkert att mina barn blir det bara för att jag är det, min man är det u inte de kanske ärver hans gener?!

och var drar man gränsen? ok, bipolära skall inte ha barn, men dyslecktiker då? fattar du vilken pina det är att gå skola och ha dysleksi?

ja, eller .. hmm.. jo.. det är det väl, finns ju så mkt "skit" så var ska man dra gränsen?

min svärmor är bipolär, har 4 ungar... o ja, dom har ju inte blivitt så trevliga... min man + en broder har hela livet varit deprimerade, brodern får utrbrott som inte är av denna värld o beter sej stundtals som en idiot, han ville även för nåt är sen ta sitt liv flera gånger,
min man är snäll o får inga utrbrott men blir otroligt låg stundtals o har social fobi
den 3e brodern är åt helvete fel åt andra hållet, för framåt, för självgod osv..

dottern är helt okej normal tjej..

alla 4 har svårt att visa känslor, prata om känslor m.m dom har aldrig kramat sin mama typ, min man kan aldrig komma ihåg att deras mamma har tröstat dom eller funnits där för dom..
o frågar jag henne idag varför ingen tog tag i min mans problem när han va liten 8han har själv minnen från det att han va 7år att han mådde rejält dåligt, sen har det gått upp o ner) så säger hon bara att ja, jag har ju inte så lätt att prata med barnen...

den andre brodern som oxå mår dåligt får bete sej hur som helst, för ingen "vågar" säga till han, han har en flickvän som oxå är "psykiskt sjuk" o hon är inte riktig nånstans, men hela tiden så heter det att man måste förstå dom , för dom mår si o så....

jag skulle kunna rulla på i all evighet om det här,,,

såklart är jag ju glad att min svärmor skaffade barn, men usch... jag tycker synd om dom, dom har inte haft det speciellt lätt med en mamma som ena studen är glad framåt o vill göra saker, o sen i nästa går helt in i sej själv o orkar ingeting....