Älskar inte min man

Jag mår just nu så himla dåligt. Har ett rätt långt äktenskap med min man bakom mig och tre fina barn varav den yngsta är 6, vi gifte oss och fick barn när jag var 20 och nu är jag 38.

Mitt problem är att jag har inga känslor för min man längre mer än kamratliga och vi beter oss mer eller mindre som rumskamrater. Det har jag inte haft på flera år egentligen. Någon gång är vi intima med varandra, men det är väldigt sällan och då är det alltid han som tar initiativet och som njuter av det. Själv vill jag bara få det överstökat. Vi har hus som vi trivs i och han är en rätt bra make och pappa för övrigt, men jag älskar honom inte.

Det som nu är jobbigt är att jag fått känslor för en annan man som vi är vänner med, visserligen inte besvarade vad jag vet, men det är väl dom känslorna som fått mig att öppna ögonen för min situation och hur jag lever. Kommer på mig själv med att ofta tänka på honom och varje gång vi pratar eller jag ser honom blir jag alldeles varm inombords. Det var länge sen jag kände i närheten av det min man. Visserligen vet jag att känslorna avtar, men man borde väl känna något i alla fall.

Någon som känner igen sig eller som har något tips? Borde jag stanna kvar eller ska jag tänka på mig själv? Jag gör ju aldrig det annars och jag är nog för feg att göra det nu också egentligen. Någon som varit där jag är nu?

Det är verkligen inte för vännens skull jag överväger hur min situation är, för där tänker jag mig inget förhållande alls. Han har redan ett (om än ett mindre bra sådant) och barn. Det är inte så att känslorna för min man slocknat över en natt, det har varit så länge. Men det är liksom vad jag uppenbarligen kan känna för någon annan som fått mig att fundera på om "är det så här resten av mitt liv ska vara?". I ett kompisförhållande eller istället att leva själv och tillåta mig möjligheten att träffa någon nån gång som jag verkligen kan ge min kärlek helt ut.

Det som är så svårt är ju att det vi har inte är direkt dåligt, han slår mig inte eller nåt annat. Det är liksom bara dött och det är nog till största delen mitt fel som omedvetet drar mig undan och vill jag att mina barn ska växa upp i ett känslolöst förhållande? Men å andra sidan så får dom ju växa upp med båda sina föräldrar nära sig. Suck! Känns konstigt att öppna sig så här på detta sättet, men måste få ur mig det till någon och det går ju inte till någon i min närhet.

Älskar inte min man

INNEHÅLL