Älskar inte min man

Det är väldigt viktigt att du lämnar din man för att du verkligen inte tycker om Honom på det sättet längre. Det är så lätt att man sveps med i den nya "förälskelsen" och jämför de känslorna med de du har för din man och det är inte rättvist. Din man och du har ett bagage och du kommer förmodligen aldrig känna de där nyförälskade känslorna igen. Med det sagt tycker jag att man ska vara snäll mot sig själv och tillåta sig själv att vara lycklig, om du känner att känslorna ärhelt slut och om du tycker att du gjort allt du kan för att tända gnistan i ert förhållande, ja då ska du kanske tänka på att lämna. Du är bara 38 år och du kan ha lika många år kvar att leva och då ska du vara lycklig.

Lyssna på ditt hjärta o gör därefter ditt beslut.Självklart måste vi va lyckliga i våra liv.Men de e inte så himla lätt som de kan låta för en del.kram

Det är verkligen inte för vännens skull jag överväger hur min situation är, för där tänker jag mig inget förhållande alls. Han har redan ett (om än ett mindre bra sådant) och barn. Det är inte så att känslorna för min man slocknat över en natt, det har varit så länge. Men det är liksom vad jag uppenbarligen kan känna för någon annan som fått mig att fundera på om "är det så här resten av mitt liv ska vara?". I ett kompisförhållande eller istället att leva själv och tillåta mig möjligheten att träffa någon nån gång som jag verkligen kan ge min kärlek helt ut.

Det som är så svårt är ju att det vi har inte är direkt dåligt, han slår mig inte eller nåt annat. Det är liksom bara dött och det är nog till största delen mitt fel som omedvetet drar mig undan och vill jag att mina barn ska växa upp i ett känslolöst förhållande? Men å andra sidan så får dom ju växa upp med båda sina föräldrar nära sig. Suck! Känns konstigt att öppna sig så här på detta sättet, men måste få ur mig det till någon och det går ju inte till någon i min närhet.

Jag lämnade precis min man av exakt samma anledning som du skriver här, nu hade vi visserligen inte varit tillsammans lika länge som du och din man. 5 år och 1 barn "bara" men två av de fem åren kände jag absolut ingenting mer än vänskap för honom. Så jag satte mig ner en dag och förklarade för honom hur det kändes, det blev mycket tårar men det visade sig att han kände likadant men inte velat lämna mig i sticket. Det kom som en chock för alla i vår närhet då han som du beskrev intevar elak eller slog mig, vi bråkade knappt och var väldigt stabila. Men jag vill tro att det var just pga av vårt fina förhållande och öppenhet som separationen gick så bra, för det har den gjort. Vi har separerat utan minsta bråk och vår dotter har fixat det bra då vi inte bråkat. Men prata med din man, och prata lite til. Berätta hur du känner och hur du mår så får du se vad han säger. Lycka till.

(Kopierade in mitt inlägg från en annan tråd)
 
Min historia kort: Har varit tillsammans med en man i elva år, tre barn, 9, 7 o1 år. Vi gick ifrån varandra för fyra år sedan för jag stod inte ut med vårt "kyliga" förhållande. Efter några månader hittade vi tillbaka till varann, köpte hus, fick en liten och var lyckliga familjen och ÄR egentligen fortfarande (ja inte nu förstås, kommer till det). Jag vill ha ett förhållande där man pussas, kramas, små ömhetsbevis osv osv. Vi har legat två ggr på ett halvår, när vi varit fulla. Men för att det ska bli lockande för mig så krävs det andra i första hand.  För två veckor sedan var vi ute och jag strulade med en bekant, det blev ett uppvaknande för mig. Jag insåg att jag orkar inte leva hela livet utan ömhet, närhet, kel osv osv. Det som gör det hela svårt är att vi i övrigt har det väldigt bra, vi bråkar aldrig, kommer alltid överens, har kul när vi gör familjegrejer men det är liksom det. Jag måste ha mer annars går jag under. Det känns som om jag har en bra vän och inget mer.
Häromdagen tog jag i alla fall mod till mig och förklarade för honom att jag mått dåligt pga detta. Han blev så paff (eftersom vi har ett till synes mkt bra förhållande) Han erkände dock att han också känt av detta men inte sett det som ett lika stort problem som jag. Nu är då situationen så här: jag vill skiljas men inte han. Han går dock med på det men det är ju givetvis jag som blir syndabocken i det hela. Men jag skiter faktiskt i vad alla andra tycker. Jag vill bli levande igen! Jag förstår liksom inte hur man kan vilja stanna kvar i ett förhållande när han själv tycker att det är som det är och dessutom ett antal andra grejer som han retade sig på när vi kom i diskussion.  Visst ska man kämpa men det anser jag att vi gjort dessa fyra åren sedan vi blev ett par igen.         

Canga och Samma sitts, verkar som vi befinner oss i en likadan situation, @Samma sits du gick igenom detta redan för 4år sedan men så tråkig och höra att du är där igen.

Jag starta en tråd för en vcka sedan och jag kan garantera er att ni kommer och känna igen er i den, jag går forforande igenom detta, bombem släppte jag till min make en månad sedan.  Finns det ett sätt kunna  linka upp med tråden här www.familjeliv.se/Forum-4-51/m60455322.html