Älskar inte min man

(Kopierade in mitt inlägg från en annan tråd)
 
Min historia kort: Har varit tillsammans med en man i elva år, tre barn, 9, 7 o1 år. Vi gick ifrån varandra för fyra år sedan för jag stod inte ut med vårt "kyliga" förhållande. Efter några månader hittade vi tillbaka till varann, köpte hus, fick en liten och var lyckliga familjen och ÄR egentligen fortfarande (ja inte nu förstås, kommer till det). Jag vill ha ett förhållande där man pussas, kramas, små ömhetsbevis osv osv. Vi har legat två ggr på ett halvår, när vi varit fulla. Men för att det ska bli lockande för mig så krävs det andra i första hand.  För två veckor sedan var vi ute och jag strulade med en bekant, det blev ett uppvaknande för mig. Jag insåg att jag orkar inte leva hela livet utan ömhet, närhet, kel osv osv. Det som gör det hela svårt är att vi i övrigt har det väldigt bra, vi bråkar aldrig, kommer alltid överens, har kul när vi gör familjegrejer men det är liksom det. Jag måste ha mer annars går jag under. Det känns som om jag har en bra vän och inget mer.
Häromdagen tog jag i alla fall mod till mig och förklarade för honom att jag mått dåligt pga detta. Han blev så paff (eftersom vi har ett till synes mkt bra förhållande) Han erkände dock att han också känt av detta men inte sett det som ett lika stort problem som jag. Nu är då situationen så här: jag vill skiljas men inte han. Han går dock med på det men det är ju givetvis jag som blir syndabocken i det hela. Men jag skiter faktiskt i vad alla andra tycker. Jag vill bli levande igen! Jag förstår liksom inte hur man kan vilja stanna kvar i ett förhållande när han själv tycker att det är som det är och dessutom ett antal andra grejer som han retade sig på när vi kom i diskussion.  Visst ska man kämpa men det anser jag att vi gjort dessa fyra åren sedan vi blev ett par igen.