Min 3-åring vill inte gå till förskolan längre!

Avundsjuka på ettåringen?

Annars är det rätt normalt att det tar ett tag innan de kommer in i rutinerna efter sommarlovet. Ändringar, nya kompisar, slut på lata dagar osv. De känner samma sak som vi gör de första dagarna/veckorna efter semestern. Inget konstigt med det.

Barn är bra på att pejla av våra känslor.. Klart att det gör ont i hjärtat. Min son (3,5) säger ofta att han inte vill gå men när han väl är där så stormtrivs han. Du säger själv att han verkar leka bra när ni väl är där och att det går bra under dagen. Försöka att smygtitta lite på honom när du hämtar.. Ser allt ut att vara frid och fröjd så är det nog det. Vore värre om han storgrät och såg ut att vanstrivas. Jag tror helt enkelt att det är så att han hellre vill vara hemma, men det är en annan sak. Vissa barn är verbala men hur många gånger har man inte klivit upp på morgonen och tyckt att livet är pest för att man skall till jobbet för att sedan upptäcka att det faktiskt var rätt så skoj. Kan ni inte hitta på nått skoj till och från dagis? Nått som han kan se framemot? Jag och sonen (som också går 15 timmar) leker alltid polis.. Vi cyklar till dagis och låtsas se cykeltjuvar, biltjuvar och allt vad det kan vara. Startar sirenerna osv.. Vi cyklar ofta (har bara 2km till förskolan) så våra cyklar har blivit polismotorcyklar. Detta gör att han tycker att det skall bli skoj att ta sig till dagis. Rutten tar ca: 20-30 minuter med många stopp..

Jag personligen tror inte på att ta barnen ur förskolan när det blir problem utan att till vilket pris som helst lösa problemet. Anledningen är att vi då sänder ut signaler till barnet som gör att det kan bli svårare. När vi löser problem genom att "fly" så betingas rädslan/obehaget i vår primitiva hjärna och det blir sju resor värre nästa gång barnet upplever samma sak. Risken är att du får mängder av problem när barnet måste gå till dagis när ni båda jobbar.

Jag tycker att det låter som om det är en kombination av lång ledighet samt byte av personal/kompisar som ger de här reaktionerna. Sonen var i samma sits förra hösten enligt pedagogerna tog det lång tid innan han kom in i gruppen, detta trots att han hade med sig 4-5 barn från småbarnsavdelningen. I början så sa han ofta att en viss kille var dum men i våras så släppte det så pass att de nu är bästa vänner trots att killen är två år äldre.

Det finns mycket du kan göra, jag antar att barnen ofta är ute eller på väg ut när du lämnar. Stanna kvar en timme och sitt och prata med personalen och lek med ditt barn. Sedan är det tyvärr så att de äldre inte tycker att de mindre är särskillt intressanta på ett bra tag (om ens någon gång). På vår avdelning har 07:orna nu blivit äldst och de är bara tre killar i den åldern och de håller ihop. Jag tror faktiskt att de yngre har sig svår att slå sig in i den väldigt tajta gruppen... Fröknarna sa tom att sonen hade det lite tråkigt när de andra två hade gått hem tidigare en dag men förmodligen så kommer "småttingarna" att släppas in så småningom när de har lärt sig spelreglerna som gäller på den större avdelningen.

Sammafattningsvis så tror jag att det kommer att lösa sig

Nej, jag skrev inte att DU skulle låta ditt barn gå kvar på förskolan till vilket pris som helst utan att VI som föräldrar bör lösa problemet till vilket pris som helst. Det är en väldans stor skillnad. Jag skrev också att jag personligen tycker att man bör göra så och det betyder inte att det varken är rätt eller fel utan min egen personliga åsikt och den står jag fast vid. Jag tror att vi föräldrar i 99 fall av 100 kan lösa problemet precis som TS försöker med. Det finns massor av olika saker som går att testa, allt från kortare dagar till att du är med långa stunder.

Även om det jag skriver är personliga åsikter så är däremot den neuropsykologiska modellen bevisad sann. Dvs att skapa det som kallas negativ betingelse gör det extra svårt när du eller ditt barn ställs inför samma situation igen. Människans primitiva hjärna kommer med automatik att framkalla "flykt" känslor när du en gång har gett vika för det. Det är av dessa fakta som jag anser att TS bör försöka göra allt i sin makt för att lösa problemet och inte fly från det. Om det sedan visar sig vara omöjligt så bör en flytt ske men det är nått helt annat. Det bör enligt min mening också ske kontrollerat och inte med flera månader uppehåll tills han/hon startar på nästa förskola. Att bara plocka ur barnet ut förskolan för att han/hon alltid säger att han/hon inte vill gå utan att försöka reda ut problemet är ingen lösning. Är problemen/bristerna så pass stora att det inte går att åtgärda så finns det andra vägar att gå som t.ex. rektorn, barnomsorgschefen, ansvariga politiker och skolinspektionen.

Jag säger däremot ingenting om ert beslut. Det kanske var det enda alternativet men i 99 fall av 100 anser jag att det går att lösa. Överhuvudtaget så svarade jag inte på din tråd utan gav en generell kommentar om vad jag tycker om att plocka ur dem ur förskolan och detta pga att flera nu har kommenterat just det.