fy tusan vilken familj man har!

Här sitter man på sin födelsedag, gått upp tidigt och städat hemmet, gjort i ordning mig och barnet, bakat tårta och donat. Men inte är det någon som kommer, inte ens min man. Maken beslöt sig för att åka på festival i fredags, han skulle komma hem på lördag kväll. På lördag kväll så ringer han och säger att han ska vara hemma idag, tidigt innan jag ens vaknat. Och han är inte hemma ännu, utan ringer och beklagar sig över att det blivit såhär och har så dåligt samvete osv. Lagom att komma med nu? Inte har han köpt något heller, för han har inga pengar (kolla på hans konot och han har 3000kr kvar). Det enda jag önskade mig var att han skulle snickra klart bänken han påbörjade förra månaden - men det har han inte gjort.
Till råga på allt så ringer mina föräldrar och säger att
 dom inte kan komma, för dom ska åka fem mil bort till min syster och handla mat med henne. Dom kunde inte titta förbi och gratta mig, för det har dom inte tid med. Inte heller har någon annan av mina vänner ens kunnat ringa. Känner mig så förolämpad och ensam och framför allt sviken av min egna familj.