God doesn´t make mistakes

Som sagt, jag har också ett funktionshinder. Jag kan inte bara "komma till rätta med" mina känslor kring människor med DS. Varför ska jag göra det? Jag beblandar mig inte med personer med DS och mina barn har inte DS. Det finns ingen anledning för mig att "komma över" de här känslorna. Ur ett rent krasst psykologiskt perspektiv är det snarare fullt normalt att känna så här. Man ryggar tillbaka från det okända.

Är man bara lämplig som förälder om man älskar alla människor lika, ser alla människor som fantastiska och värdefulla? För du ser ner på mig, du ser mig som en mindre värd människa som inte ska ha barn, en människa som behöver korrigeras. På vilket sätt gör det DIG till en lämplig förälder att ha den inställningen till andra? Gör du någonting för att komma till rätta med din inställning till personer som jag?

Det är inte en åsikt. Intellektuellt är jag givetvis av åsikten att de har samma värde som alla andra. Jag tycker att de har samma existensberättigande som andra (men jag är för abort av normala foster också, om föräldrarna inte vill ha fostret). Det här är en fråga om känslor. Mina känslor överensstämmer inte med mina värderingar och åsikter. Jag ser dem inte känslomässigt som människor, för jag har vissa begränsningar som gör vissa mentala processer svåra. Bland annat har jag inte naturlig empati för personer som avviker starkt från "normen". T ex kan jag inte känna empati med människor som är en annan "ras" än jag, som ser helt annorlunda ut. Det betyder inte att jag inte intellektuellt anser att de har ett människovärde, samma värde som jag. Det betyder bara att jag tyvärr inte skulle kunna bli en bra mamma till ett barn med DS, eller ett adopterat barn från ett avlägset land. Och ja, det är jättetråkigt att inte alla har väldigt öppna hjärtan och kan ge kärlek till alla. Det innebär dock inte att det är något fel på min människosyn. Bara mina känslor, mina automatiska reaktioner.

Jag är en jättebra mamma åt mina barn men jag är medveten om att jag inte skulle blivit en bra mamma åt ett barn med DS. Det hade varit elakt mot både barnet och mig att tvinga mig ta hand om ett sådant barn om det är möjligt att undvika det.

Jag gissar på att du menar om du skrev det på samma sätt jag skriver det, med samma innebörd. Alltså att det var en känsla du har, en känslomässig inställlning, och inte att du på ett intellektuellt plan menar att jag saknar människovärde. Jag tar inte illa vid mig av det. Jag tror att alla har olika svårt med olika sorters personer och avvikelser och det är ganska självklart att det även finns människor som har svårt att riktigt se mig som en människa. Jag avviker ju från din bild av "normal person". Så jag tar inte illa vid mig.

Då är jag med. Nu är det dock så att jag är ytterst lämplig som förälder till mina barn. Jag skulle inte vara lämplig som förälder till ett barn med DS. Mina barns behov kan jag tillfredsställa, ett barn med DS skulle ha behov som jag inte skulle kunna tillgodose.

Det är inget problem eftersom jag inte behöver ta hand om något barn med DS.

Jag kan för övrigt informera om att människor som jag är de absolut bästa föräldrarna till barn som har samma funktionshinder som jag. De flesta av oss har vuxit upp med "normala" föräldrar som inte vetat hur de ska kommunicera med oss, vad vi behövt, hur vi fungerat. Men vi är väldigt bra föräldrar till våra egna barn, många av oss i alla fall, och särskilt till de som själva har diagnos.

Men enligt många av er borde jag inte ha barn. Mina barn, med deras funktionshinder då, har inte de rätt till den bästa mamman för dem?

Men hallå där fröken. Vet du vad jag säger? Jag säger att min känslomässiga reaktion på personer med DS är att jag blir äcklad. Jag kan inte hjälpa det, det är en känslomässig reaktion. Däremot tycker jag att de har precis samma värde som du, jag eller någon annan.

Och vad sitter du och säger? Att jag får dig att vilja kräkas. Jag äcklar dig. Så det är okay för dig att bli äcklad av en viss sorts människa men det är inte okay för mig att bli det? Dubbelmoral.

(Och till skillnad från dig säger jag ingenting om vad andra människor ska, bör eller får göra.)

Nej, det kan det inte. Sättet jag lever på gör att den risken är ytterst minimal.

Missbildningar, avvikelser och funktionshinder kan uppkomma utan att mamman gjort någonting. Mitt funktionshinder beror inte på någonting min mor gjorde när hon var gravid.

En kristen kan bråka med en muslim över sin tro. Eller över en kopp lånat socker. Vad sjutton som helst. Ibland är det religionen som orsakar bråken, ibland inte. Precis som ateister kan bråka över diverse saker, bland annat inställning till religion.

Men den här tråden handlar inte om dina vanföreställningar om Gud, utan om Downs syndrom och aborter och allt du skriver är rätt offtopic.

Haha! :D

Jag önskar att man kunde fostervattenstesta och selektivt abortera bort barn som riskerar att bli kristna, så att vi slipper sådant här trams. Jaja, du tycker att abort är mord. Abort är en rättighet kvinnor har. Gillar du inte aborter så behöver du inte göra en.

Nej, nu har du skippat att läsa det jag skrivit. Jag har hela tiden försökt vara tydlig med att min intellektuella åsikt är att människor med DS har samma värde som alla andra, men att min känslomässiga reaktion är äckel och att jag har svårt att - känslomässigt - se dem som människor. Det är inte en åsikt eller en del av min människosyn. Åsikter och människosyn är intellektuella saker, det jag talar om är emotionella reaktioner

Sven Erik Johanssons kvinnosyn genomsyrar hans inlägg. Han "skulle inte uppmana sin fru till abort". Nähä. Det är inte ditt val, gubbjävel, det är din frus val. Du har ingen bestämmanderätt över någon människas abort för du är inte kvinna. Du kommer aldrig vara gravid, du kommer aldrig bära ett barn med allt vad det innebär. Du har därmed heller inte någonting att säga till om. Alla dina ställningstaganden är väldigt enkla, för de påverkar inte din kropp, de påverkar inte dig. Det är så otroligt lätt att gå omkring och tycka och tänka om saker som man aldrig kommer påverkas av själv. Det är lätt att säga till andra att de borde göra det ena och det andra, när man själv aldrig kan hamna i den situationen och tvingas ta det ansvaret. Det är så jävla lätt att moralisera.

Ursäkta aggressionen men när en man konstant upprepar "jag skulle inte uppmana min fru ..." som om han har någon bestämmanderätt över kvinnans kropp, så slår jag bakut. Vad fan, liksom.

Jag uppmuntrar gärna kvinnor till att göra abort om de känner att det är vad de behöver göra. Det finns inget egensyfte med att minska antalet aborter.

TS, du får acceptera att alla inte vill ha en unge med DS. De flesta vill antagligen inte det. Jag skulle inte heller vilja ha ett barn som var så dåligt på att debattera som du är. Eller någon som är så totalt oförstående för att andra vill annat än man själv. Eller någon som är så lättkränkt. Skulle jag kunna fosterdiagnosticera för sådant så skulle jag.