God doesn´t make mistakes

Det är jättebra att du känner dig så stark, men du måste väl erkänna att det inte låter som världens bästa sits? Arbetslös, ensamstående flerbarnsförälder med flera funktionshindrade barn och en missbrukande fd partner?

Som jag skrev långt tidigare, förstod jag på en gång (när jag läste mellan raderna i dina inlägg) att du har haft det jobbigt och kanske har fått slåss en hel del med myndigheter och livets svårigheter generellt - mer än många andra. Annars skriver man sällan böcker om just missbruk, samt har tid att sitta en hel dag hemma (vardag dessutom) och diskutera på familjeliv. Din styrka och din kärlek till dina söner och din dotter, är en överlevnadsstrategi. Jag fattar det, jag tror de flesta fattar det som har läst den här tråden. Och du! Det är STARKT av dig att kämpa vidare och vända allt detta till något positivt. (Skriva böcker, blogga om DS etc). Det ska du ha all cred för! Kan du ändå inte jobba (pga skada eller brist på lämpliga jobb) gör du säkert det bästa tänkbara av den tid du har.

MEN! Återigen... Att ANDRA föräldrar kanske gör andra val än du, har inte med saken att göra. Att vissa tester kan göras på blivande barn, OM FÖRÄLDRARNA VILL, är inget hot mot vare sig din dotter eller andra DS-barn. Rent krasst - alla skulle inte klara av det liv du har och då klarar man kanske inte av ett DS-barn heller. Men trots detta, föds det både DS-barn och barn med mycket värre handikapp, som blir hur älskade som helst!

Du behöver inte oroa dig.
 

Jag tycker också att detta är tydligt att klargöra. Lite känns det som den "fega" vägen ut - att skylla på samhället och inte på föräldrarna, för att man *egentligen* tycker att deras val är fel men kanske inte vill stöta sig med någon i ens omgivning?

Att säga att samhället gör fel som erbjuder testerna, men föräldrarna gör inte fel som (ev) fattar beslut om abort, är ju som att säga att en inbrottstjuv inte har gjort något fel, om någon erbjuder sig att hålla vakt eller bända upp ett fönster så att tjuven kan stjäla ostört... Nej, jag anser INTE att abort är kriminellt... OAVSETT orsak! Jag hoppas bara att alla förstår jämförelsen. Att valet (eller ansvaret) inte ligger hos den medicinska personalen, utan hos föräldrarna.
Tycker man att selektiv fosterdiagnostik är fel, blir föräldrarnas val att abortera, per definition också fel. 

Att hävda att selektiv fosterdiagnostik KAN användas fel, är däremot en annan sak. Här tror jag att de flesta håller med. Låt säga att tester blev obligatoriskt, med påföljande tvångsaborter eller (som någon nämnde) indraget stöd till föräldrar med funktionshindrade barn. DÅ kan vi börja snacka rasbiologi, "elitsamhälle" etc.

Men jag ser det som högst osannolikt att en demokrati som Sverige - där individens fria val och allas lika värde är något som genomsyrar (ska genomsyra) hela lagstiftningen - skulle utvecklas åt det hållet. Det liknar mer hur det är i en diktatur. Givetvis bör vi fortsätta vara vaksamma - demokrati är tyvärr inget självklart, ens i västvärlden. (Se bara på Nazityskland). Men då har det snarare blivit en politisk fråga - t ex vad som skulle hända om "fel" personer fick makten och började lagstifta om fosterdiagnostik. Inte om att testerna bara finns. 

Ja, idag är det OK. Sen kan jag tycka att det är olämpligt och t om moraliskt förkastligt. Men det är fortfarande lagligt (till en viss vecka) eftersom kvinnan inte behöver motivera orsaken till abort. De flesta foster som aborteras är friska (vilket gör kritiken mot just "DS-aborter", ännu mer problematisk.) Detta är en konsekvens av att vi har fri abort i Sverige - på gott och ont. Jag gillar sannerligen inte abort av "vilka skäl som helst" - det antyder en nonchalans med liv och inte minst den egna kroppen - MEN alternativet (att förbjuda eller inskränka aborträtten) vore värre.  

Det klart att det GÅR, men problemet är att det är högst subjektivt vad som är "moraliskt förkastligt". (Jag skrev vad JAG ansåg). Dessutom skulle det bli en rätt tandlös lag, svår att efterleva. Jag menar, hur ska du kunna veta om en kvinna som väljer abort, gör det för att hon inte vill ha barn, eller för att hon inte vill ha ett DS-barn, eller för att hon inte vill ha ett barn med blå ögon? Även om du frågar henne?

Antingen så är abort OK, eller så är det inte OK. Det är svårare att kontrollera folks orsaker till abort, men i kulturer där t ex flickfoster aborteras mycket mer än pojkfoster, har det ju slagit tillbaka på dem själva. För få kvinnor = massa ensamma män. För många aborter av "fel" anledning, kan alltså straffa sig i längden, och jag tror att det är en bättre läxa att ojämställda samhällen får lära sig detta den hårda vägen, än att vi ska börja kontrollera varenda abort som görs, överallt.

Du har helt rätt i att ett samhälle i grunden är en produkt av alla individers samlade värderingar. Men då kommer vi till nästa viktiga politiska fråga: Vem har rätt att bestämma vilka värderingar - eller val - som är "rätt"?

Demokratins inneboende dilemma, är att den också ger utrymme för obehagliga åsikter eller mindre lämpliga val. Annars vore det inte demokrati. Den dag bara "vissa" åsikter eller val tillåts, är demokratin död. Samtidigt krävs lagar och regler för att samhället ska fungera, för att skydda medborgarna etc och det är i denna gråzon vi rör oss.

Idag får svenskar med olika typer av funktionshinder, mer hjälp och stöd än någonsin tidigare. De accepteras mer än någonsin tidigare. Fortfarande finns fördomar och för lite resurser, ja. Men jämför man med HUR DET VAR (50-talets tvångssteriliseringar och 70-talets institutionsboenden t ex) har mycket hänt... Inget tyder alltså på att vi skulle vara på väg mot ett "elitsamhälle", där människor med funktionshinder inte accepteras. Snarare har utvecklingen gått åt motsatt håll de senaste decennierna. Att samhällets resurser inte är oändliga och att en del "äcklas" av DS-barn eller andra med fh, kan vi inte göra så mycket åt, mer än att fortsätta upplysa, informera och ev. fördela resurser bättre.

Det finns fler funktionshindrade barn idag än förr, inte färre. Detta för att fler överlever till följd av den medicinska utvecklingen, plus att fler "tillåts" överleva och faktiskt utvecklas. (Istället för att kvävas i lindan eller skuffas undan till något hem.) Många handikapp (t ex förlossningsskador) går inte att screena för men dessa barn välkomnas ändå. Ibland fast de bara är "paket". De skulle ALDRIG tillåts överleva förr...
 

Du anser att selektiv fosterdiagnostik är fel, men vill ändå inte kritisera någons personliga val?

Det är detta, jag och många andra inte får ihop. Det är ju därför vi ifrågasätter eller frågar om. Inte för att vara elaka, utan för att vi inte får ihop det. Visst kan man - som du - välja att kritisera bara den ena halvan av en beslutskedja och inte den andra, det är helt OK. Men det blir inte logiskt och det är således svårare att nå ut till andra och få andra att förstå.  

Precis! Problemet med TS argument, är ju att man lika gärna kan "vända" på det. Det är ju inte screeningen som tar bort "oönskade" foster, utan föräldrarnas (mammans) senare val. Man skulle lika gärna kunna säga att screening är OK (så att blivande DS-föräldrar är mer förberedda), men inte att abortera pga DS. Men då är vi inne och tallar på aborträtten igen, vilket TS inte vill göra

MEN pga detta, blir det tankevurpa på tankevurpa. Det är inte screeningen som är problemet. Tvärtom kan den upptäcka vissa svåra skador (t ex Trisomi 13 och 18) som är allt annat än önskvärda. Något som TS t om har erkänt!
Det är alltså hur screeningen används som här problemet - dvs föräldrarnas ev. beslut om abort! 

Visst, men då blir det istället en demokratifråga. Om du gör ett ultraljud och barnmorskan ser att det är något fel på fostret - har du inte rätt att få veta det då? Samt vad som ev. är fel eller avvikande?

Jag tror inte ens att läkarna enligt lag får undanhålla sådan information, om nu vissa tester är tillåtna och tillgängliga. Alternativet är m a o att inte tillåta dem alls.

Dessutom - om screening ska vara tillåtet för att förbereda blivande föräldrar på att de kanske får ett DS-barn - med allt vad det kan innebära - så kan man ju inte utelämna den informationen.

Det ändrar inte det jag skrev. Det blir fortfarande ett demokratiskt problem och jag tror inte att många skulle gå med på det. Att läkare eller andra, ska bestämma över huvudet på vuxna, myndiga människor vad de ska få veta och inte veta om det som händer i deras egna kroppar! (För det är ju det frågan handlar om.) Allt går inte att få reda på, men det är som sagt en annan sak.  

Hur kan du tro att det finns en baktanke, när MÅNGA andra i den här tråden är lika förbryllade som jag?
 

Det klart att det är ett alternativ. Abortförbud är också ett alternativ. Dödsstraff också. Diktatur också. Osv.

Det man måste fråga sig, är om vi vill ha det, samt vilka konsekvenser det får. 

Som sagt - om ekonomiska faktorer styrde, skulle alla kvinnor screenas. Nu erbjuds bara kvinnor över en viss ålder och det är helt frivilligt.

Jag kommer absolut att vilja göra KUB. Däremot är det inte säkert att jag gör abort om jag får veta att det finns en ökad risk. Jag har inget emot barn med DS - eller andra handikapp för den delen. Däremot ser jag det inte som ett "självändamål" att föda barn med t ex DS. Att ge föräldrar frivillig möjlighet att kolla, är inte heller samma sak som att vilja utrota alla som är "avvikande". Ärligt talat är det för mig ofattbart hur man kan förvrida det så.

Jag tycker inte heller att man ska "uppmana" någon till abort. Eller, det ska vara mycket speciella fall för att någon ska "uppmanas" att göra det. (Typ 14 år och våldtagen, eller fara för kvinnans liv och hälsa.)

Det är helt och hållet upp till den gravida kvinnan att avgöra om hon vill fortsätta graviditeten eller ej. Den blivande pappan bör absolut ha rätt att säga sin åsikt, men inte "uppmana" åt något håll. Utan mer: "så här ställer jag mig till ett barn."

Ja, det är det verkligen. Man måste kunna skilja på olika saker här. Ingen kan veta något om en annan människas livskvalitet, men det ska å andra sidan inte ligga till grund för bedömningar kring abort eller fosterdiagnostik. För i så fall skulle vi inte tillåta abort alls, i så fall skulle alla ha "rätt" att födas. Så är det inte och de flesta barn som aborteras (dock långt innan de börjar bli färdiga barn) är friska. Men det verkar som om många blandar äpplen och päron i den här diskussionen.

Det finns ingen ovillkorlig rätt att födas FÖR NÅGON. Det ÄR ofta tuffare att få ett funktionshindrat barn, men det betyder inte per definition att funktionshindrade inte kan bidra till samhället, eller har sämre livskvalitet!

Det TS förespråkar, är snarare någon slags "omvänd" syn eller i det närmaste "kvotering" av barn med Downs. Andra (svårare?) handikapp, kan hon godkänna och t om förespråka att det görs diagnostik på, men inte DS-barn (trots att DS ofta innebär tilläggshandikapp mm) för vad skulle hända om färre DS-barn började födas? TS resonerar snarare som att just de behövs i samhället mer än andra... Alltså borde läkarvården inte tillåta föräldrar ens att testa, eller förbereda sig... TS kan m a o inte skilja sina personliga känslor från vad som är logiskt eller rationellt på ett generellt plan. Dvs lika för alla.

Det tragikomiska är att en släkting till mig, jobbar med svårt funktionshindrade barn som inte ens har vanligt tal och behöver hjälp med allt (i princip). Enligt TS logik, "borde" dessa kanske inte ha fått födas, eller i alla fall borde man ha testat innan för att minska risken för sånt. Men hade någon av dem haft DS? Då jävlar!

Om föräldrar med risk att få DS-barn, TVINGADES eller REKOMMENDERADES till abort, skulle TS invändningar och kritik varit relevanta. Nu blir resultatet av hennes resonemang, snarare att DS-barn är en särskild sorts människor som borde ha särskilda rättigheter. Eftersom hon inte är emot abort eller fosterdiagnostik i övrigt, menar jag.

Det är en ganska fördomsfull syn på människor med DS. Att de skulle vara så "speciella". Varje barn är unikt och speciellt, men det har inte med DS att göra. Om människor med olika typer av funktionshinder eller diagnoser, någonsin ska kunna bli bemötta som alla andra, måste detta "vurmande" och denna särbehandling sluta - lika mycket som t ex diskriminering.