1,5 år & i trotsåldern!!!!!

IKEA har en annan variant också, om man inte är alltför känslig för att det finns en liten risk för märken på skåpet
http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/80108935

Funkar för oss. För det är ju inte så stor idé att vara superrädd om möblerna ändå, med vår familj.  

Vad skönt med en tråd för lika lyckligt lottade familjer! Vi har en dotter på 22 månader, som är envis som synden, med ett hett temperament och dessutom motoriskt tidig och aktiv som f*n. Och det är definitivt temperament, inte trots, för hon har varit sådan sedan födseln

Saker överallt känner man ju igen. Vi har tack och lov kunnat sätta upp en barngrind till köket, så där kan grejerna vara relativt i fred. Och så har vi vänt på handtagen till alla sovrum utom hennes samt båda toaletterna. Så då har hon bara sitt rum, vardagsrummet och trappan att röja i. Och vi har dörrar på alla bokhyllor i vardagsrummet och möblerade om det före sommaren för att hon skulle ha svårare att nå tv:n.

Ett stort nöje när dottern känner sig lite ouppmärksammad är att sitta och kasta leksaker ner i trappan. Lagom kul när det kommer en trähund från Brio flygande ner... Jag är dessutom gravid i v. 20 och har foglossning + sammandragningar + domningar i benen, som gör att det där med att springa 15 varv i trappan inte är någon höjdare Men nu ska maken i alla fall sluta veckopendla om ett par veckor, eftersom jag börjar ha svårt att rent fysiskt klara av dottern. 

Man känner ju sig också lyckad som förälder  när ungen inte är 18 månader ens och man måste ta sig genom kassan på ica med henne hängande halvvägs ut ur kundvagnen gallskrikande i vansinnig ilska över att inte få stå i vagnen och kasta ut grejer ur den. För att inte tala om dom härliga raserianfallen ibland vid läggdags, när hon står i spjälsängen och bara gallskriker och kastar allt, nappar, vattenflaska och gosedjur. Och klöser, biter, sparkar och spänner hela kroppen om man försöker ta henne i famnen. Över en halv timme har dom anfallen ibland varat... Det är faktiskt enda tillfället som vi tar ett slags time out, genom att släcka lampan, stänga hennes dörr och gå ut. Men då kan hon alltså öppna dörren själv, vilket hon ibland gjort men varit mycket lugnare när hon kommit ut. Eller faktiskt ibland slutat skrika efter någon minut och somnat. Ibland verkar det faktiskt vara vår närvaro som triggar henne, och då funkar det att lämna henne själv. Ibland, inte ofta... 

Annars är det mest att plocka bort så mycket som möjligt för att slippa säga nej (och vad "lätt" det har blivit sedan hon kom på att hon kan ta en av matbordsstolarna eller sin matstol och skjuta fram till bokhyllor och liknande för att nå även t.ex. nästöversta hyllan i en Billy...vi har alltså dörrar på nedre halvan). Annars så tar vi grejen ifrån henne om det är något som kan skada henne, eller gå sönder (mobiler, wiikontroller, bärbara datorn, stiftpennor m.m.). Eller så lyfter vi bort henne från situationen och håller vid behov henne i famnen (när hon trackar hunden för mycket...). Och så får hon skrika. Men vi är också alltid tydliga med att mammas och pappas famn finns, om man vill ha tröst, och att det är ok att vara ilsken, men inte att riva, nypas, sparka eller klösa (även om det blir en hel del av det också tyvärr, men gör hon så i famnen på mig så lyfter jag henne ifrån mig så hon får sitta själv i soffan. Sen får hon naturligtvis komma tillbaka i famnen igen när som helst, bara hon inte är våldsam). Och när det gäller sånt som att vi ska iväg någonstans, få iväg henne från ett rum där hon inte får vara eller liknande, så bär jag henne helt enkelt. Tack och lov så är hon ganska liten (ca. 11kg). Och ibland tappar jag tålamodet och ryter till, men det verkar inte ha särskilt stor effekt på henne, så det är väl mest för min egen skull 

Jag kan inte påstå att vårt  sätt att behandla dottern skulle göra henne mindre trotsig, arg eller på annat sätt minska det oönskade beteendet, men jag hoppas att hon någon dag ska lära sig just det att det är ok att vara arg och besviken, men att det ändå inte betyder att man får som man vill alltid, och att ilska är ok, men inte våld. 

Å så försöker jag tänka positivt. Hur jobbigt är det inte för de föräldrar vars barn har varit perfekta små änglar förut sedan när trotsåldern slår till? Vi har i alla fall fått rikligt med träning på att hantera det hela  

Till vintern blir det om allt går väl nyfödd + hyperaktiv, envis, hetlevrad 2-åring. Hurra vad man är smart ibland...  

Nåja, jag får se det som att om tvåan blir likadan så är vi i alla fall vana. Och jobbigare kan ju ungen knappast bli Tur att vår dotter också är världens sötaste lilla tjej (tycker jag i alla fall...) så när hon tittar på en och ler så förlåter man det mesta... 

Jag tänkte på en sak, angående att skrika på sina barn Jag försöker tänka som såhär: Min dotter tar inte skada av att se att jag också kan bli arg och tappa tålamodet ibland. För det gör människor, och mitt exempel är faktiskt också något hon lär sig av. Vill jag att hon ska växa upp till någon som sväljer alla sina känslor och bara ler och låtsas vara glad när hon kokar inombords (för att det var så hon alltid såg mamma göra)? Nej, det vill jag nog inte... Och min frustration och ilska går faktiskt också fortare över om jag kan få lite utlopp för den.

Däremot så har jag inga förväntningar om att MIN frustration ska påverka HENNES beteende. Vid läggdags t.ex. som kan vara ett rent helsike i perioder. Just nu är vi inne i en period där vi hittat nåt som funkar igen, så läggningen tar bara ca. 45minuter-1 timme. Men det har funnits perioder när jag försökt få henne att somna i 1,5-2 timmar, och mötts av varierande raserianfall, "lugn och på väg att somna", glatt skrattande och totalt osömning pigghet, "vill upp och leka", och så raserianfall över att inte få leka, och så samma visa igen. Vid tionde upprepningen så blir man ju lite frustrerad som förälder... Och då har det faktiskt hänt att jag blivit ganska arg då, t.o.m. lämnat henne en stund och gått ut ur rummet. Men samtidigt så vet jag ju att min ilska inte påverkar henne på något sätt och att hon definitivt inte somnar fortare av det. Men ett litet utbrott från min sida kan faktiskt göra det lite lättare för mig att få nya krafter igen och orka ta nya tag och äntligen få henne att somna. Och som sagt, jag tror inte att det skadar henne att se att mamma också har känslor, så länge jag inte förväntar mig att mina känslor ska förändra någonting (precis som hennes känslor inte alltid gör det), och så länge jag inte förväntar mig att hon ska lyda, bara för att mamma är arg. 

Just sömnen verkar det vara vanligt att viljestarka, aktiva barn har svårt med. Inte direkt konstigt antar jag. Vår dotter har alltid haft svårt att komma till ro, rent fysiskt. Hon rör sig massor i sömnen också, har haft episoder av nattskräck och sovit ganska dåligt i perioder. Jag tror att det hör ihop lite. Nu är jag säkert partisk men det känns om att saker som utmärker min dotter positivt är att hon är väldigt nyfiken, känns väldigt smart och har nog mycket fantasi. Och väldigt fysiskt aktiv, stark, god kondition, bra balans och allmänt otrolig grovmotorik (som dom sa på dagis ). Mycket på gång alltså, både bakom pannbenet och i kroppen. Och då är det ju ganska logiskt att hon kan ha lite svårt att varva ner. Vi har testat lite olika metoder, det har varit så att först har en sak funkat, sen har hon kommit in i någon ny fas i utvecklingen och samma rutin som förut funkar inte alls, mycket skrik och bråk, och sen hittar vi nåt nytt sätt som funkar ett tag o.s.v. Ibland har det varit att vaggas till sömns, ibland har man inte fått röra henne alls. Ibland har det gått bättre på rygg, ibland på mage. Ibland har hon blivit hjälpt av att man håller fast henne en del så att hon kan komma till ro, ibland behöver hon böka själv. Just nu funkar det ganska bra både för henne och mig att vi lägger oss i vår säng, och så får hon böka runt (men jag lyfter tillbaka henne till mig om det blir mera åla undan än böka), och så pratar jag med hennes pappa via högtalarfunktionen på mobilen. Han veckopendlar nämligen just nu (skall sluta med det inom kort dock). När hon har somnat så bär jag henne till sin egen säng i hennes rum. När min man är hemma så kan han få henne att somna i sitt rum, men eftersom jag är gravid och har en hel del bsvär med foglossning, tidiga sammandragningar, domningar m.m. så är det inget alternativ för mig. Jag klarar inte riktigt att sitta/böja mig/fånga in henne vid hennes säng, i synnerhet inte flera gånger, eftersom hon fortfarande har spjälsängen (dock med ena sidan borttagen och stödbräda i stället). En sak som vi dock varit konsekventa med vid läggning är att hon inte behöver somna ensam. Så vi har alltid funnits där, brevid sängen eller med henne i famnen. Dock har vi just märkt att vid några av dom värsta bråken så triggar vår närvaro henne, som sagt, och då har hon faktiskt somnat bättre ensam. Men vi stänger aldrig in henne, utan hon kan alltid öppna dörren själv, och vi ser till att prata eller annars låta lite så att hon vet att vi finns i närheten. På natten så vaknar hon ju en del, det går i vågor men vi är nog inne i en bättre period just nu. Hon har börjat vänja sig vid att inte ha spjälor ivägen, utan att hon kan stiga upp lite som hon vill och komma in till oss om hon vill det. Och allteftersom hon blir bättre på att göra sånt själv så har vi kunnat minska gångerna vi faktiskt stiger upp och går in till henne. Jag vaknar fortfarande vid minsta gnyende, men har märkt att hon kan gny till ett par-tre gånger och sedan somna om utan att behöva min närvaro. När hon faktiskt behöver mig så kommer hon ju in till mig. Vilket var ganska gulligt i förrgår, när hon dök upp vid fyratiden på morgonen och ville sova hos mamma. Jag trodde att hon hade med sig något gosedjur, men när jag tände lampan på morgonen så upptäckte jag att hon faktiskt tagit med sig sin egen kudde... Det är ju det som gör att man orkar, att dom oftast är så söta så man bara smäller av Nypande och liknande försöker vi också markera mot varje gång, säger faktiskt aj! både högt och ilsket. Och lägger till "det där gör ont, man får inte nypas". Sen om hon gör det igen så åker hon ner ur famnen, men om hon är ledsen så får hon naturligtvis komma upp igen.

Ber om ursäkt för avsaknaden av stycken, dom fanns där när jag postade. Skyller på min android-baserade dator.

E är ganska bra på att leka själv, och bra på att totalt ignorera mamma när hon gör nåt hon vill göra. Vill hon däremot att mamma ska följa med, hjälpa, hämta nåt eller vad det nu kan vara, ja då ska det ske nu,nu, nu, nuuuuu! Typexemplet om jag sitter ner och hon vill att jag ska följa med, då tar hon tag i mitt finger och drar. Följer jag inte med så tappar hon förr eller senare taget, sätter sig på ändan, och vrålskriker... Ska bli intressant sen när hon får ett lillasyskon

iller på speed var verkligen ett bra uttryck. Även om jag skulle säga att dottern är mera speedad säl Åtminstone när hon bökar runt i sängen när jag försöker få henne att sova... Matlagningen vågar jag inte involvera dottern i så mycket, som tur är så har vi ju grind till köket. Så i vårt hushåll har man det njutningsbara valet mellan att hoppa över matlagningen eller att laga maten fysiskt ifred men psykiskt något påverkad av dottern som illvrålar utanför grinden. Vid städning brukar hon få en trasa, och jag man meddela att hundar som gnids med mikrofiberduk blir minst lika sprakande som kattskinnet i högstadiefysiken...Lite synd tycker jag om hunden när dottern står och gnuggar hennes nos. Och så har hon ju sett att mamma och pappa torkar av vovven med handduk efter promenad, så hon brukar gilla att springa och anfalla hunden med handduk. Tur att vi har en STOR hund säger jag bara, som tål att dottern är lite hårdhänt ibland. Idag var vi på sjukhuset för att kolla om hon är penicillinallergiker (verkar inte så som tur är), vilket involverade 1 timme i väntrummet för att se om hon reagerade. Varför var min dotter den enda som sprang runt som en speedad iller (oj vad träffande det var...) och rev ner alla leksaker och sprang in i alla rum? Medan andras barn satt i sofforna eller satt och lekte lite stillsamt med någon enstaka leksak...

Det har ju förresten hänt att jag någon gång suckat lite över dotterns energinivå. Maken är dock synnerligen omedkännand och envisas med att påpeka att HAN minsann enligt alla källor var ett sällsynt lugnt och fridfullt barn, medan jag enligt samstämmiga uppgifter (och bildbevis), eventuellt kan ha haft en chimpans någonstans i släktträdet. Så mina försök att skylla dotterns personlighet på maken faller lite platt

Dottern är också väldigt förtjust i vatten. Det är väl just gränsdragningen mot risken för vattenskador som är lite jobbig, samt att man ju inte kan lämna ungen helt oövervakad när hon plaskar med vatten. I synnerhet när hon har fattat det här med att stoppa huvudet under kranen för att dricka... Finns ju tyvärr ganska stor risk att min kära korkskalle dränker sig själv om jag inte står brevid och håller koll

Igår var jag på föräldramöte på förskolan, och fick bekräftat det jag själv misstänkt lite, nämligen att dom har en del problem i småbarnsgruppen med bitande och knuffande och liknande. Alla barnen alltså, inte så att man kan lasta någon enskild för det. Det kan ju ha att göra med att dom skolade in typ 7 nya barn nu i höst, på en avdelning med 12 barn, samt att dom är en mindre i personalen nu. Men dom har i alla fall sagt att dom ska ta tag i det nu, ännu mer än innan, dela upp barnen ännu mer i mindre grupper osv. Samt att dom börjar gradvis lära känna alla barnen så pass att dom börjar kunna märka när något håller på och eskalerar, och hinner gå avbryta innan. 

På det stora hela så har jag inte känt någon större oro för dottern, hon är ju inte stor men så stark så att hon nog är "busen" lika ofta som "offret", så någon mobbning eller så är det inte tal om. Däremot är jag väldigt glad att dom också har sett problemet och tar tag i det. Det jag nämligen har märkt och börjat oroas en del för, är hur den lite våldsamma miljön på dagis påverkar vår dotter när hon är med oss och när hon leker med andra barn. Jag tycker mig ha märkt att hon har blivit mera hårdhänt, både med oss, hunden och andra barn. När man har ett barn som redan av naturen är envist, hetlevrat och "fysiskt" så är det verkligen inte bra att hon utsätts för en fysiskt hårdhänt miljö, eftersom hon har helt för lätt för att vara lite våldsam ändå  

Men det är skönt att personalen i alla fall är seriös och själva har märkt problemet och inte förminskar det utan tar tag i det.

Efter föräldramötet pratade jag lite med personalen om just dottern, och funderar på hur det är med er andras barn. Dottern har alltså väldigt välutvecklad motorik, och älskar verkligen att röra på sig, klättra, vara ute i skogen m.m. Medan hon ligger en hel del efter språkligt, och inte är så bra på det sociala samspelet alltid. Det finns t.ex. tydligen en pojke på dagis som hon är väldigt förtjust i, då förstår hon inte riktigt skillnaden på att kramas och att knuffas, utan man måste alltid säga till henne och visa henne, inte knuffas utan kramas. Och då kramas hon. Men nästa gång är det samma sak igen. Jag har också själv märkt att hon är mera "miljöinriktad" än socialt inriktad. Sånt som att hon alltid haft en tendens att kolla in saker först, människor sen. Och även när hon kollar på människor så är det ofta "saker" hon tittar på, kläder, kropp, känna på näsan m.m., snarare än att hon skulle bry sig om ansiktsuttryck, vad personen säger eller hur personen beter sig. Jag tror nog inte att detta är på någon diagnosnivå, det är bara en del av hennes personlighet att hon är mindre intresserad av känslor och samspel, och därför inte bryr sig om att lära sig sånt på samma sätt som hon bryr sig om att lära sig hålla balansen eller klättra. 

Däremot så ser jag en ganska tydlig koppling mellan hennes personlighet och det hon har svårt för. Alltså att det att hon ligger efter språkligt ofta kan göra det svårt för oss att förstå vad hon vill, vilket gör henne fort frustrerad. Och eftersom hon är både hetlevrad och envis så tar sig frustrationen ganska hysteriska och oproportionerliga uttryck. Men samtidigt att hennes personlighet i sig också gör att hon inte är så intresserad av att uttrycka sig med ord, utan att hon också föredrar ett mera fysiskt angreppssätt. 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta svammel, men jag funderar väl mest på om det är så att "trotsiga" barn även har många andra personlighetsdrag gemensamt, eller om alla våra ungar är helt olika varann, och bara har trotsen gemensamt så att säga

 I går var det dottern som blev "offret" på dagis... Dom kanske borde ge ungarna lite mera mat?

Och hur många gånger sprang du dit med andan i halsen för att det var så misstänkt tyst och lugnt?

Tja, det beror väl på Eftersom min dotter har varit "sådan" sen hon föddes, så är jag ganska säker på att det inte är någon trotsålder, bara hennes personlighet. Men jag ser ju inte fram emot den "riktiga" trotsåldern direkt... Fast då kanske både hon och vi har fått så mycket övning i att hantera det hela att det inte känns så jobbigt 

Dottern skadar (tack och lov) bara omgivningen... Men det jag spontant funderar på är hur din kille ställer sig till att bli fasthållen? Min E har så väldigt svårt att varva ner ibland, så man måste i princip hålla fast henne i famnen ibland för att hon är så arg och upphetsad att hon inte klarar av att bryta det själv. När jag frågar hur killen ställer sig till det, menar jag inte om han skriker eller ej, som en stucken gris brukar ju dottern kunna låta när hon är arg... Det jag menar är: hjälper det, om du håller fast honom i famnen? Blir han gradvis lugnare, hjälper det honom att komma över anfallet så småningom, eller blir han bara ännu mera hysterisk och värre av det?

Det viktiga är väl att även om jag håller fast dottern, så försöker jag ändå på något sätt förmedla att ilskan är ok, men inte hennes sätt att uttrycka den.  

Men behöver du verkligen diet, räcker inte din egen kära lilla träningsmaskin där hemma??? Jag blev grymt förvånad på inskrivningen i denna graviditet, hade kallt räknat med att ha gått upp massor i vikt sedan dottern föddes, men vägde samma som vid inskrivningen med dottern (vilket iofs innebär +10kg sedan dottern föddes, men med tanke på vilket helvetesår jag haft så är jag ändå helt nöjd). Vardagsmotion äger!

Vårt lilla ljushuvud lyckades faktiskt inte misshandla sig själv innan hon lämnades på dagis (d.v.s. hon klarade ca. 1,5 h utan väsentliga olyckor...). Däremot så fick ju den planerade svampplockningen i lördags bytas ut mot akutens väntrum Stackarn snubblade på sin gåvagn och slog huvudet i soffbordet, så att hon slog upp ett jack i örat som måste sys. Så nu har lillan fått sina första stygn. Men hon var i alla fall chockerande duktig på akuten, låg t.o.m. så pass still i pappas famn att det räckte med lokalbedövning när hon syddes, hon slapp sövas. 

Jag meddelade maken att jag vägrar lämna på dagis idag, han fick göra det. Eftersom jag redan förra veckan var tvungen att förklara att hon saknade en halv stortånagel och kunde vara lite öm om tån, eftersom hon tappade hundens märgben på tån, så hade jag liksom ingen lust att vara den som denna måndag lämnar henne med stygn i örat...

I övrigt så har hon förra veckan ju även blivit biten i armen på dagis, och så slog hon sig ganska ordentligt när hon halkade på väg ner ur sin tripptrappstol och  slog bakhuvudet i sittbrädan. Och så håller hon dessutom på och får två tänder... 

Jag tror att hon är inne i någon tillväxtfas. Normalt brukar hon ha bra balans, men växer hon fort en bit på längden så brukar hon tappa den lite innan hon vänjer sig. Hoppas hon slutar ramla snart dock!  

Det där har vi varit med om mååånga gånger. Har inga råd att ge annat än att trösta med att han förhoppningsvis somnar lätt och sover gott i natt  

När dottern får raseriutbrott så har hon börjat med att springa till köket och slänga in nappen där (över barngrinden som vi har i dörröppningen). Målet är väl att få mamma och pappa att gå efter nappen, medan mamma och pappa oftast brukar vara ganska hårdhjärtade, och låter henne klara sig utan napp åtminstone tills värsta raserin lagt sig...  Även gosedjur och annat brukar flyga in i köket när ilskan är som värst. Sen kommer hon på att hon visst ville ha teddybjörnen