Oh!
Jag har hittat en aktivitet mitt barn tydligen kan leka i 40 minuter and still going!
Vatten! Han står på kökspallen med kranen igång och häller vatten fram och tillbaka, på sig själv och på golvet (torkar var femte minut ungefär golv och sånt som rinner). Han är gneomblöt och börjar tröttnar men hey! 40 minuter med samma lek utan mamma!
eller förlåt han började inte alls tröttna, han hade tappat en sked som skulle plockas upp haha
hej mumin!
du behöver inte oroa dig för mobbning, 1,5 åringar är lite för små för att mobbas eller retas. Däremot så bits och slåss många barn när de är frustrerade och speciellt i den här åldern då språket inte kommit igång ordentligt. Till saken hör ju med att din dotter går på en avdelning där mer än halva barngruppen är ny. Det krävs ett oerhört stort arbete att få alla barn trygga och vana i förskolans miljö och det händer i början att det faktiskt kan bli rätt våldsamt mellan barnen då de är så små och lite otrygga, rädda och kanske har en längtan efter mamma och pappa. Det tar tid för både barn och pedagoger att kunna läsa av varandra och skapa band. Nu har ju din förskola visat att de är medvetna om problematiken och har lyft den med er föräldrar bara för att ni ska veta att de arbetar med det och det är ju kanonbra! Men det kan ta tid. Jag har själv arbetat i liknande situationer och det har ibland tagit en hel termin att få ihop gruppen och få alla att trivas och vara trygga.
Du behöver inte heller oroa dig över att din dotter är mer fysisk än social, det är de flesta barn i den här åldern. Barn som är 1,5 leker inte med varandra, de leker jämte varandra. Samma lek men jämte. De interagerar inte riktigt med varandra även om de visst har meningsutbyte och liknande. Barn med äldre syskon brukar dock ha ett försprång då de har ett äldre syskon som knäckt koden till rollek och liknande och då har fått hjälp om än att de inte behärskar det helt. Små barn kan leka tillsammans med äldre barn då äldre barn redan vet hur man gör men annars leker de flesta 1,5 åringar inte med varandra i den bemärkelsen lek. De kan pilla på samma saker och dylikt. Usch känner att jag svamlar men jag hoppas du förstår annars får du fråga!!!
Vad jag menar är att barn i den här åldern är mer inriktade på sig själva än på människor i deras omgivning-
Kanon och enkelt. Jag kör ett online-program själv, inga möten. Ett tips 
Jag blev grymt förvånad på inskrivningen i denna graviditet, hade kallt räknat med att ha gått upp massor i vikt sedan dottern föddes, men vägde samma som vid inskrivningen med dottern (vilket iofs innebär +10kg sedan dottern föddes, men med tanke på vilket helvetesår jag haft så är jag ändå helt nöjd). Vardagsmotion äger!
Förlåt!
Det här är ingen "jag har halvtaskig självbild behöver banta tråd" utan en "mnu ska vi glädjas åt våra vilda små troll!"
kan berätta att mitt vilda troll redan idag lyckats banka i bordsskivan och har ett snyggt rött streck precis under ögonbrynet. Förutom de två blåmärkena som redan fanns i pannan för att inte tala om smalbenen som är fulla av blåmärken och så klart den blå stortå-nageln!
Stackarn snubblade på sin gåvagn och slog huvudet i soffbordet, så att hon slog upp ett jack i örat som måste sys. Så nu har lillan fått sina första stygn. Men hon var i alla fall chockerande duktig på akuten, låg t.o.m. så pass still i pappas famn att det räckte med lokalbedövning när hon syddes, hon slapp sövas.
Här hemma har bilen varit ett gissel med jämna mellanrum. Babyskyddet var avskyvärt, turligt nog köpte vi en hi-way så vi kunde byta så fort liten var hyfsat stabil. Och vi måste använda bilen då vi bor 2,5 mil utanför staden. Men nu, den sista tiden, har det vänt helt! Hinner inte mer än säga "bil" förrän lilleman springer ut i hallen och skriker "vrum vrum vrum". Det bästa som finns är att klättra runt i bilen och pilla på spakar och knappar. Det värsta är ju att bli fastspänd när vi ska åka för helst vill han hålla i växelspaken.
Annars har vi haft det ganska lugnt i veckan som gått. Just nu står han och pillar och skruvar på radion och är så nöjd så!
Det enda riktiga bakslaget var igår. Han somnade så gott 18.45, så trött så trött men vaknar av ett illskrik 10 minuter senare och så var det kört. Fick honom inte att sova förrän kl 22 när vi gick och la oss och ändå är han uppe kl 5.50. Än så länge pigg men då han sovit nästan 3 timmar mindre i natt än vanligt så finns ju risken att det kommer bli en trött och gnällig dag vad jag än gör
Vi misstänker separationsfas del 2 hos oss! Lilleman blir 18 månader om 6 dagar och igår började kampen om att inte somna. Ikväll skrek och skrek och skrek lilleman medan sambon försökte söva. Det slutade med att vi låg alla tre i vår säng och jag höll om/fast lilleman och ömsom pratade och ömsom sjöng för honom. han somnade slutligen snyftandes men inte innan han hade känt flera gånger om så hans pappa låg där och hans mamma var kvar. När han somnat reste jag mig försiktigt upp och lilleman kastade sig direkt efter mig. Det kan förklara varför han vaknade till och illskrek igår och vägrade somna om. Stackarn trodde han var övergiven och vågade inte somna om :/
Än så länge märks det nog mest vid just läggningen men fy, det tog nästan en timme idag!
Och här är vi definitivt inne i del 2 av separationsfasen. Liten har sovit mer eller mindre på mig i natt och när han inte gjort det har en liten hand konstant letat efter mig. Och har jag vänt på mig en stund och lagt mig med ryggen mot honom har han kört upp knäna i ryggen på mig. Lägger gärna sin kind emot min.
Det måste vara hemskt med så mycket ångest och rädsla att mamma ska försvinna. Tur att vi är vana vid att samsova och tur att jag redan gått igenom det här en gång innan så jag vet vad som fungerar hyfsat.