Anknytningsproblem?
Hej!
Separation i maj 2010 och sedan föddes vår underbara son i oktober. Skilsmässa i februari i år så vi har delad vårdnad.
Då han föddes var allt väldigt infekterat (och är det ibland fortfarande) men vi har ändå från första stund varit noga med att jag ska/vill träffa honom så mycket jag kan/får och det fungerar riktigt bra så länge vi inte ska diskutera viktiga frågor. Mamman och jag går hos familjerätten med jämna mellanrum för att där diskutera igenom de frågor vi har om vår son och om framtiden.
Han är en fantastisk kille som är nyfiken, glad, envis, äter och sover bra. Leker gärna med andra barn!
Nu är han snart 1 år och jag och min son har träffats minst 4 kvällar i veckan (efter jobbet) sedan födseln. Jag har då främst gått promenader och eller träffat vänner (som också har barn i samma ålder). Jag har alltid hämtat och lämnat honom hos mamman. Vi har också ofta varit hemma hos mig, där han har många leksaker. Tanken med det är att han ska få lära känna den miljön tidigt också. Mamman och jag bor ca 13 min. från varandra med buss - med bilen går det ännu fortare. Vi har också varit noga med att det bara är hon eller jag som matar, byter på honom eller får honom att somna. Detta för anknytningens skull.
Under helgerna är vi tillsammans minst 1 dag. Initialt ca 3-4 timmar som sedan succesivt har utökats till att nu vara ca 10 - 11 timmar. Under den tiden gör jag allt som han har behov av, äta, sova, leka, blöjbyten och myser och "bondar" tillsammans.
Under sommaren löste vi det så att jag aldrig var ifrån honom mer än 2 veckor (13 dgr blev det som längst). Under den tiden ringde jag flera gånger och "pratade" med honom. Han har då en bild på mig på mammans mobil.
Kontentan är att jag upplever att jag och min son har ett starkt band till varandra och jag ser inga tecken på att han reagerar negativt vad gäller anknytningen till mig eller till sin mamma när han hämtas från sin mamma eller när vi kommer tillbaka. Han ler alltid till henne när han ser henne - ibland vill han direkt till henne men ibland kan han också välja att vara kvar i min famn, men pratar med henne - som om att han vill beskriva vad vi har gjort tillsammans.
Nu har vi kommit dit att vi börjar diskutera när han ska börja på förskola (antingen aug 2012 eller jan 2013) och hur planen ska se ut för att komma till ett växelvis boende.
Jag tror på idén att jag är pappaledig på heltid med honom från 6 månader innan han börjar på dagis. Under den tiden är vi tillsammans hela dagarna när mamman jobbar men att han är med henne och sover hos henne efter jobbet. Succesivt kan vi sedan börja med att han sover hos mig även nattetid och utöka det i hans takt.
Mamman hävdar nu att detta alls inte kan fungera eftersom deras relation och anknytning kan ta skada för ett sådant litet barn om vi skulle vara tillsammans hela dagarna och att de "bara" skulle träffas kvällstid. Hon hävdar bestämt att jag måste vara pappaledig på halvtid för att underlätta övergången. Tyvärr är det ju inte så lätt att planera detta så på min arbetsplats resursmässigt.
Hon hävdar att hon har varit i kontakt med barnpsykologer som har berättat att "hon har rätt".
Jag känner mig villrådig i frågan, men vill ju verkligen min sons bästa. Självklart vill jag inte påverka banden mellan mamman och barnet, men här upplever jag det som om det är personliga behov som försöker sätta agendan.
Snälla, berätta gärna vad som är bäst för vår son i vår situation.
- gör jag fel som vill vara pappaledig på heltid under 6 månader?
- vad är skillnaden mellan vår situation jämfört med en familj som bor ihop som ska börja jobba, fixa in på dagis m.m.?
- vad är bästa vägen till ett växelvis boende?
Tacksam för all input!
