affektanfall??

Mariella: min andas då inte under anfallen! Inte under ett enda och jag kan inte räkna hur många hon fått nu. Är helt grå/blå stel och krampar i många av anfallen beroende på hur länge hon är borta..

Prins: eh det har vi gjort... Tro mig! Men hon går med lågt syre väldigt ofta så spelar precis ingen roll vad vi gör. Haft sådana illa anfall att de kollat hjärtat 5 ggr inkl holter.

Prins: vi kämpar nästan hela tiden :( hon är tre år och får livshotande astmaanfall och kan kvävas om hon inte får hjälp i tid. Finns länk till min blogg på min flsida där jag skriver lite om vår dotter... Blev utskrivna i onsdags senast. Är kroniskt men affekterna borde försvinna med åldern och hon blir större och allt lugnar sig. Men har både resurs och assistent för hennes extremt ovanliga astma.. Och kommer troligtvis ha det i skolålder också. Men hon är så tapper lilla tjejen!

Jag minns hur jag kände mig efter ett anfall eftersom jag kunde tuppa av i ren ilska ända upp till 4-5 års ålder (behöver jag säga att jag inte hade en särskilt bra uppväxt? min mamma var helt känslomässigt blockerad, i mitt huvud ser jag henne som ett stort isblock, och min pappa var alkoholist, båda två nu tillfrisknade). Mina föräldrar bekräftade aldrig någonsin en känsla hos mig, jag var helt ensam med mina känslor och fick aldrig lära mig hur jag skulle hantera dessa starka känslor som ilska och frustration. Känslorna blir så starka att hela kroppen bara domnar bort, efter att man har vaknat känner man sig fullkomligt dränerad på energi. Ofta fick jag något ätbart att tugga på minns jag. Men knappt en blick fick jag av vare sig mamma eller pappa när jag vaknade upp, inte vad jag kan minnas i alla fall.

Jag minns hur jag kände mig efter ett anfall eftersom jag kunde tuppa av i ren ilska ända upp till 4-5 års ålder (behöver jag säga att jag inte hade en särskilt bra uppväxt? min mamma var helt känslomässigt blockerad, i mitt huvud ser jag henne som ett stort isblock, och min pappa var alkoholist, båda två nu tillfrisknade). Mina föräldrar bekräftade aldrig någonsin en känsla hos mig, jag var helt ensam med mina känslor och fick aldrig lära mig hur jag skulle hantera dessa starka känslor som ilska och frustration. Känslorna blir så starka att hela kroppen bara domnar bort, efter att man har vaknat känner man sig fullkomligt dränerad på energi. Ofta fick jag något ätbart att tugga på minns jag. Men knappt en blick fick jag av vare sig mamma eller pappa när jag vaknade upp, inte vad jag kan minnas i alla fall.

Vad som kan beskrivas som tysta anfall har min son också haft. Det kommer ett kort skrikljud och sen blir det tyst. Inte helt enkelt att beskriva men han fastnar liksom i utandningen på nåt sätt. Det är dock alltid kopplat till känslor och den här typen av tysta anfall fick han när känslorna var så starka att han inte ens kom igång att skrika. Ändå ingen tvekan om att det var just affektanfall det handlade om. Alla barn är ju olika. 

Animegirl - Fast jag förstår ändå tanken Vittra har om att det är sjukdom och affektanfall i kombination som gör din dotters anfall så allvarliga. Det är väl nånstans viktigt att poängtera att detta inte är det man normalt sett tänker på när man tänker på affektanfall. Därmed inte sagt att din dotter inte har affektanfall men i kombination med hennes andra sjukdom blir det ju något mer än ett vanligt affektanfall. Vid ett klassiskt affektanfall kommer andningen igång igen när barnet svimmar av och självklart kan andra sjukdomar göra att detta mönster inte alltid följs men för att inte skrämma upp andra föräldrar kan det vara viktigt att poängtera att det inte är vanligt med så långa andningsuppehåll att ambulans måste tillkallas.

Hoppas du förstår mig rätt nu. Inte meningen att hoppa på dig på något sätt utan jag kände bara att det kunde uppfattas av andra att det är vanligt med så långa andningsuppehåll vid affektanfall vilket det alltså inte är även om din dotter har det.

Ja om det rör sig om långvariga problem så har det i allra högsta grad med föräldrarnas samspel med barnet att göra och hur man lär barnet att hantera dessa känslor. Kan man som förälder inte göra det så får barnet heller aldrig några verktyg och det klart att barnet då kollapsar så fort känslorna blir starka. Alltså det handlar ju om känslor, emotionell utveckling har alltid att göra med hur barnets känslor blir bemötta från sin omgivning.

Självklart finns det barn som är mer emotionellt explosiva än andra redan från födseln, och då kräver de ju också mer lyhördhet och mer bekräftelse av föräldrarna, en tydligare spegel, än de barn som har ett väldigt lugnt temperament. Det är ju jätteviktigt hur man bemöter barnets känslor och behov, så om föräldrarna själva har känslomässiga problem av olika anledningar, tex depression eller bara helt enkelt inte vet riktigt hur man ska hantera ilska eller frustration hos barn, så påverkar ju det självklart förälderns bemötande av barnet. Om inte "spegeln", dvs bekräftandet av barnets känslor, fungerar som den ska så övermannas barnet av känslorna.

Precis som jag skrev angående TS tidigare så bör ju pappan i detta fall i allra högsta grad fundera över sitt bemötande av en så liten som en 10-månaders bebis. Han är ju orsaken till att det öht blev ett affektutbrott! Han kunde ha hanterat det hela på ett helt annat sätt och då hade bebisen inte hamnat i affekt.

Men i vissa åldrar kan man nog inte undvika affektutbrott, särskilt då när det gäller dessa explosiva barn. Det är ju när de håller på att lära sig förstå och hantera känslor som det är som värst. Man måste låta dem få ha sina "utlösningar", och då handlar det ofta om utvecklingsfasen vid 1½ år då alla barn är ovanligt aggressiva, arga och frustrerade, eller vid de utvecklingsfaser som brukar inträffa mellan 2½-3½ år. Vår dotter kunde ha utbrott på 45-60 minuter när hon var runt 1½ år gammal, men jag fanns till hands för henne hela tiden, gick undan med henne och höll om henne och visade att det inte var farligt att bli arg. Aldrig att jag skulle ha ignorerat henne i det läget (som tyvärr de flesta råd på olika hemsidor säger, det är helt fel) för då skulle hon sannolikt aldrig ha lärt sig att lugna sig! Så när hon sedan kom i de jobbiga trotsfaserna kring 3 års ålder var det otroligt lindrigt i jämförelse. Då hade vi gjort ett väldigt bra grundarbete redan och dessutom försökte vi att ge och ta så mycket som möjligt, vi är av inställningen att barn inte trotsar utan det är föräldrarna som trotsar. Det handlar om vilken inställning man har och med vilka ögon man ser på sitt barn.

Definitionen "dålig uppväxt" är ju dock lite vansklig, vad menar man med dålig uppväxt? Massor av "svensson-familjer" kan också innebära en dålig uppväxt. Det behöver ju inte vara så att omgivningen reagerar, att det handlar om våld, missbruk eller psykisk sjukdom för att det ska innebära en "dålig" uppväxt för ett barn. Helt vanliga svenssons kan ju också ha svårigheter att bemöta barn på rätt sätt, utan att det för den sakens skull behöver vara något fel på föräldrarna.