affektanfall??

Klart att bebisar kan få affektkramper, less man blir på BVC som är så inkompetenta. Jag hade själv affektanfall som bebis och skrek tills jag svimmade titt som tätt. Mina egna barn har dock inte haft så illa, även om äldsta dotterns affektutbrott kring 1½ års ålder var väldigt påfrestande så svimmade hon i alla fall aldrig.

Tycker det blir lite vanskligt här när man blandar in astma-anfall och feberkramper i detta. Det har absolut ingenting med saken att göra. Affekt = känsla. Affektanfall är alltså känsloutbrott som barnen inte förmår hantera, känslorna är så otroligt starka att kroppen rent fysiskt hamnar i kaotisk affekt och kollapsar. Det har ingenting med astma eller feber att göra!

Min erfarenhet är att man ofta som förälder kan förvärra eller lindra detta hos barn som är väldigt explosiva med sina känslor. Att tex nejja en 10 månaders bebis är faktiskt inte alls ett bra sätt att bemöta en bebis vars största drift är att upptäcka... självklart blir barnet upprört! Man bör istället helt undvika ordet nej när de är så här små. Jag menar, de förstår ändå inte så varför tjata och tro att det ska hjälpa? Pappan kanske behöver läsa lite om hur så här små bebisar fungerar..?

Jag minns hur jag kände mig efter ett anfall eftersom jag kunde tuppa av i ren ilska ända upp till 4-5 års ålder (behöver jag säga att jag inte hade en särskilt bra uppväxt? min mamma var helt känslomässigt blockerad, i mitt huvud ser jag henne som ett stort isblock, och min pappa var alkoholist, båda två nu tillfrisknade). Mina föräldrar bekräftade aldrig någonsin en känsla hos mig, jag var helt ensam med mina känslor och fick aldrig lära mig hur jag skulle hantera dessa starka känslor som ilska och frustration. Känslorna blir så starka att hela kroppen bara domnar bort, efter att man har vaknat känner man sig fullkomligt dränerad på energi. Ofta fick jag något ätbart att tugga på minns jag. Men knappt en blick fick jag av vare sig mamma eller pappa när jag vaknade upp, inte vad jag kan minnas i alla fall.

Fast i mina ögon är det då helt enkelt astmaanfall (eller kramper pga sjukdom) inte affektanfall. Affektanfall är ofarliga. Under affektanfall andas de, även de skriker så mycket att de tappar andan och svimmar, det är ju bara tillfälligt. De slutar ju aldrig bara att andas. När barnet är avsvimmad andas barnet som vanligt. Din dotter är ju svårt sjuk och hennes tillstånd är ju livsfarligt om hon har en kombination av båda. Inte koppling. Inte en roll. Kombination av sjukdom och affektanfall. Men jag ser inte det självklara i att din dotter öht har affektanfall, har hon problem med syressättningen låter det fullkomligt logiskt att hon får problem i upprörda tillstånd då hon tex slagit sig (då en normal reaktion först är att tex andas häftigt, pulsen ökar osv) utan att det behöver vara affektanfall. Det tycker jag att hennes vad du beskriver "tysta" anfall tyder på, affektanfall är ju i huvudsak okontrollerat skrik, men du skriver att ni hittat henne bakom soffan och det låter fruktansvärt hemskt men det låter inte som affektanfall eftersom det skulle höras Förstår dock att det måste vara väldigt jobbigt, kan inte ens föreställa mig den oron som ni måste leva med.

Vid vanliga affektanfall behöver man inte heller ringa ambulans, eftersom de är helt ofarliga. Det gäller självklart inte om barnet har en sjukdomsbakgrund... så man bör givetvis låta undersöka barnet om det händer fler gånger (riktat till TS) så att man kan utesluta sjukdom.

animegirl, jag förstår vad du menar nu.. men som Mariella81 också förtydligade så menade jag att detta ju inte kan ses som ett normaltillstånd för affektanfall, eftersom din dotter också är mycket sjuk så blir det ju en otroligt mer komplicerad situation än de här i tråden som "bara" upplever "vanliga" affektanfall (i brist på bättre ordval). Det kan ju vara bra att förtydliga det så att folk inte oroar sig i onödan om de tror att det du beskriver kan hända vid affektanfall.

Ja om det rör sig om långvariga problem så har det i allra högsta grad med föräldrarnas samspel med barnet att göra och hur man lär barnet att hantera dessa känslor. Kan man som förälder inte göra det så får barnet heller aldrig några verktyg och det klart att barnet då kollapsar så fort känslorna blir starka. Alltså det handlar ju om känslor, emotionell utveckling har alltid att göra med hur barnets känslor blir bemötta från sin omgivning.

Självklart finns det barn som är mer emotionellt explosiva än andra redan från födseln, och då kräver de ju också mer lyhördhet och mer bekräftelse av föräldrarna, en tydligare spegel, än de barn som har ett väldigt lugnt temperament. Det är ju jätteviktigt hur man bemöter barnets känslor och behov, så om föräldrarna själva har känslomässiga problem av olika anledningar, tex depression eller bara helt enkelt inte vet riktigt hur man ska hantera ilska eller frustration hos barn, så påverkar ju det självklart förälderns bemötande av barnet. Om inte "spegeln", dvs bekräftandet av barnets känslor, fungerar som den ska så övermannas barnet av känslorna.

Precis som jag skrev angående TS tidigare så bör ju pappan i detta fall i allra högsta grad fundera över sitt bemötande av en så liten som en 10-månaders bebis. Han är ju orsaken till att det öht blev ett affektutbrott! Han kunde ha hanterat det hela på ett helt annat sätt och då hade bebisen inte hamnat i affekt.

Men i vissa åldrar kan man nog inte undvika affektutbrott, särskilt då när det gäller dessa explosiva barn. Det är ju när de håller på att lära sig förstå och hantera känslor som det är som värst. Man måste låta dem få ha sina "utlösningar", och då handlar det ofta om utvecklingsfasen vid 1½ år då alla barn är ovanligt aggressiva, arga och frustrerade, eller vid de utvecklingsfaser som brukar inträffa mellan 2½-3½ år. Vår dotter kunde ha utbrott på 45-60 minuter när hon var runt 1½ år gammal, men jag fanns till hands för henne hela tiden, gick undan med henne och höll om henne och visade att det inte var farligt att bli arg. Aldrig att jag skulle ha ignorerat henne i det läget (som tyvärr de flesta råd på olika hemsidor säger, det är helt fel) för då skulle hon sannolikt aldrig ha lärt sig att lugna sig! Så när hon sedan kom i de jobbiga trotsfaserna kring 3 års ålder var det otroligt lindrigt i jämförelse. Då hade vi gjort ett väldigt bra grundarbete redan och dessutom försökte vi att ge och ta så mycket som möjligt, vi är av inställningen att barn inte trotsar utan det är föräldrarna som trotsar. Det handlar om vilken inställning man har och med vilka ögon man ser på sitt barn.

Definitionen "dålig uppväxt" är ju dock lite vansklig, vad menar man med dålig uppväxt? Massor av "svensson-familjer" kan också innebära en dålig uppväxt. Det behöver ju inte vara så att omgivningen reagerar, att det handlar om våld, missbruk eller psykisk sjukdom för att det ska innebära en "dålig" uppväxt för ett barn. Helt vanliga svenssons kan ju också ha svårigheter att bemöta barn på rätt sätt, utan att det för den sakens skull behöver vara något fel på föräldrarna.