Är det bara vi som tjafsar och bråkar mycket sen vi fick barn?

Ja tror det är mycket vanligt! ni kan alltid gå till familjerådgivningen som bvc erbjuder jag vet inte om det är familjerådgivning men dem har personer man kan prata med kostnadsfritt.

Hej!

Jag tror att de flesta har det "tjafsigt" men att många spelar att allt är bra utåt............. Men visst finns det gränser på hur mycket man orkar med!

Kram

Det bästa ni kan göra är att prata om varför ni blir irriterade på varandra och se hur ni kan göra det bättre. Då menar jag att ni ska prata ostört.

Lycka till!

Jag håller även med Pippi lotta.

Första året var ett lyckligt, härligt kärleksrus, men nu... Vi tjafsar ganska mkt. Tror det beror på konstant trötthet.

Jag tror _ALLA_ tjaffsar ibland, de som säger nåt annat ljuger! Men så länge grundtryggheten och kärleken finns där, så tål man ganska mycket trötthetstjaffs, men tjaffset får inte ta över helt

Jag tror att det är bra att försöka se till att båda får sova lite och att man får lite tid ihop. Kanske lättare sagt än gjort, men jag tror det blir bättre och lättare med tiden.

Jag och min man är "som gjorda för varann" men har haft det extremt tjafisgt sen Ella kom (hon är 9,5 mån). Könsrollerna gör sig påminda en hel del för oss. Jag måste tro att det går över om man bara pratar och ventilerar, som vi försöker göra. Nu börjar jag se en ljusning.

Jag får för mig att det kommer att bli lättare att förstå varandra när mannen min varit pappaledig. Så fort han visar det minsta tecken på att han inte förstår vilket arbete det krävs att vara hemmaförälder så exploderar jag av ilska.

Typ: måste man gå ut så länge med barnet i vagnen om det är kallt ute? (hon brukar sova ca 45 min i vagnen). kan man inte gå och fika lite????

Han tänkter på sig själv först och dottern sedan... Gah!

Måste säga att jag inte alls känner igen mig i TS. Visst sjutton finns det nästan ingen egen tid för mig och sambon och lata söndagar i sängen är ett minne blott men tjafsar gör vi aldrig (eller, ja, inte mer än innan Alexander ). Jag är fantastiskt tacksam för att vi har ett så bra förhållande fortfarande, man hör ju så mycket om par som inte riktigt klarar omställningen och att så många går isär när barnen inte ens är 2 år................

Både och. Vi tjafsar nog inte mer, men det har livit en del lite större frågor som så att säga står ivägen för oss. Nu har vår dotter varit sjuk ett tag och sovit dåligt, både på dan och natten, och min man känner nu att det är "mer besvär än roligt" att ha barn. Han älskar henne såklart, och är en underbar pappa, men det är jag som står henne närmast, vilket hon tydligt visar när hon är trött, sjuk osv. Jag tycker att hela hösten gått förbi i ett lyckorus, att det här halvåret sedan hon föddes är det bästa i mitt liv, men han känner inte så. Han känner av hur begränsat livet blivit sedan hon föddes på ett annat sätt än jag gör... Hoppas det ska ändra sig när han ska vara pappaledig, då är det ju han som är där med henne hela dagarna. Klart att det är frustrerande att alltid vara andrahandsvalet av förälder, och att inte kunna duga till att trösta osv.