Är det bara vi som tjafsar och bråkar mycket sen vi fick barn?

Pyff: Gratulerar!

Det är inget ovanligt alls! Skilsmässostatistiken är ju jättehög bland småbarnsföräldrar.

Jag o sambon bråkar dock aldrig. Vi kan bli hastigt småsura nångång, men vi hara aldrig nånsin bråkat.

Jag tror man får försöka lite xtra helt enkelt för att sliåppa grälen???

Alltså, vi ligger inte i skilsmässa ännu... vi har ett jättebra förhållande det är bara som om vi inte kan låta bli att vara så himla bitchiga mot varandra.

Man borde ha ett kodord som betyder att nu får man inte tjafsa mer.

det där händer nog för det flesta...jag o min sambo bråkade oxå jämt men det blir så när man har småbarn det gäller bara att prata med varann direkt när inte nåt känns bra... det har funkat på sambon o mig...små barns åren tär kanska mycket på förhållandet men man måste komma ihåg att få vara lite ensamma me varan oxå...försök skaffa barnvakt alltid då o då o gå ut o ät en god middag eller nå bara ni två...hoppas det löser sig

TS, förstår hur du menar!
Ett tag kändes det som om vad man än sa så tog min man det fel och vise versa! Hur det blev så har vi ingen aning om, men vi sa att vi måste ta tag i oss för den andre är inte fienden- vi är ett team och ska hålla ihop, inte bråka. Sakta men säkert så vände vi svackan.
Nu känns det som det är som vanligt igen. Visst tycker vi olika titt som tätt- men vi kan diskutera det på en annan nivå UTAN onödiga kommentarer.
Innan vår dotter föddes hade vi inga problem med bråkig tillvaro el likn. Vi älskade varandra och hade det bra. Men någonstans efter dotterns födsel så tappade vi bort varandra. Tror det är viktigt att verkligen bli medveten om att det är ett problem och tillsammans besluta sig för att det ska övervinnas. För dem som inte haft det så här jobbigt, låter det kanske flummigt el fånigt.. Men hamnar man plötsligt i en svacka när man tidigare inte haft problem i sin relation känns det jättekonstigt och man vet inte ut eller in. Men pratar man tillsammans och inser att problemet finns och försöker komma på hur det ska lösas så klarar man sig igenom det! -Så var det iaf för oss.
Stor kram och lycka till!

lillllinda: bra svar, tack!

Jag och min sambo tjafsar nog om något varje dag. Ingen av oss vill bråka egentligen och vi älskar varandra det är det ingen som tvivlar på men ändå bråkar vi jämt. Det är småsaker som blossar upp till världens grej. Vi är båda jättetrötta nu för vår dotter 6,5 månad vaknar ofta varannan timme på nätterna och vill upp jättetidigt på mornarna.

Efter nyår börjar jag jobba igen och sambon ska vara pappaledig. Han tror att det kommer att lösa mycket av problemen. Att jag behöver komma ifrån Isabelle och få lite annan stimulans. Det kanske är sant. Hur mycket jag än älskar min dotter så tär det på mig när hon kräver min fulla uppmärksamhet från morgon till kväll. Och att hon sen sover dåligt både på dagar och nätter gör väl sitt till.

Som tur är pratar min sambo och jag väldigt mycket om hur vi har det och rensar luften efter våra små bråk.

Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra och försök att ta vara på tiden tillsammans. Försök att hitta på något kul mitt i vardagen bland allt gnäll och alla bajsblöjor.

Jo, visst har det tjafsats! Jättejobbigt emellanåt, även om det mer varit tjafs än stora gräl, men man blir trött på det ändå... Vi hade det så himla tufft i början (mer än "bara" få barn-omställningen) att vi inte orkade med mer att hålla oss själva upprätta. Båda var urtrötta och hade helt enkelt inte kraft att se den andra också, att den andra kämpade lika mycket på sitt håll. Det blev inte heller bättre av att vi sov i olika rum (jag med tösen, förstås...). Kan tilläggas missnöje med könsroller och barnvakt typ en enda gång första halvåret. Vi var ett praktexempel på "att tappa bort varandra". Mycket prat, en väldigt bra psykolog genom BVC och en rejäl semester har gjort att vi hittat tillbaka! Ett bra råd från psykologen: Var lite bussig! (mot varandra) Lycka till!

Visst bidrar barn till mer tjafs och gräl. I vår lilla familj bråkar vi om något i stort sett varje dag, men jag tror inte att det är så farligt med tjafs så länge man vet att man i grunden älskar varandra.

Det handlar ju mest om att ens liv (som det var) förändrats och att man är mer begränsad nu än förr. Spontaniteten försvinner ju till stor del under barnets första år och det är svårt att prioritera varandra när det finns en tredje person som kräver all uppmärksamhet. En annan anledning (som jag upplevt det) är ju att för mamman vänds vardagslivet helt upp och ner (man blir mer låst, man får aldrig vara ifred, inte ens på toa etc) medan pappan går till jobbet och lever större delen av vardagslivet som vanligt. Det är svårt att förstå hur j-la jobbigt det är att vara hemma med barn (varför det är så viktigt att dela på föräldraledigheten!)

Vi har klarat oss genom två små barn och dagligt gnabb genom att alltid (efter att vi bråkat) be om förlåtelse, tala om att vi älskar varandra trots att vi är gifta med nordens största idiot samt (och detta är viktigt!!) påminna oss om att detta är extrema levnadvillkor som kommer att vara under en kort period. Redan när bebisen är dryga året så börjar ju friheten komma tillbaka. Sedan ser vi till att alltid ha en myskväll i veckan då barnen somnat då vi umgås med varandra, ser film eller spelar spel och vuxenpratar. Att även ge varandra en familje-fri dag mellan varven är också superviktigt.

Det jag, trots skrik, gråt och hot om skilsmässa mellan vavren, trots allt lärt mig av alla bråk är att välja mina strider. Jag orkar inte tjafsa om småsaker som att han slänger kalsingarna på golvet eller står upp och kissar eller slarvar när han diskar. Det är inte värt att sura över småsaker. Och jag är inte heller perfekt utan sprider mina prylar överallt i huset (och han plockar efter mig.) Om han däremot gör något med barnen som går stick i stäv med vår överenskommelse om hur de ska uppfostras eller andra värderingsfrågor tar det däremot hus i helvete, för den striden känns mycket viktigare.

Sist men inte minst tror jag att det är bättre att bråka än att lägga locket på och låta agressionerna växa tills man en dag inte pallar längre. Då kanske det är försent att rädda förhållandet.

Vi har märkt att de gånger vi är riktigt elaka mot varandra är när vi är riktigt trötta. Då kan det bli "ugly" hemma hos oss, trots att vi normalt har det väldigt bra. Det hjälpte oss bara att sätta fingret på det, det kändes skönt att veta vad det är som ibland gör att djävulen flyger i oss. Sedan har det också hjälpt att vi har identifierat problemet eftersom vi börjat se till att vi får sova så mycket som möjligt.

Nu när min sambo går upp och nattmatar och jag jobbar så tar jag upp Axel och lagar frukost medans maken sover en liten stund extra. Jag får lite tid med sonen innan jobbet och maken får en liten stunds värdefull sovtid. Sedan tar vi varsin sovmorgon (eller i ärlighetens namn sovförmiddag) på helgen. Ibland åker vi och hälsar på våra föräldrar på helgen och då brukar de ta Axel på morgonen så vi får sova. Underbart!

För oss är det tröttheten som är den värsta boven i dramat och det har vi lärt oss att hantera ganska bra. Ibland kan det också vara frustrerande att inte kunna göra de saker man vill och att vara så bunden. Men vi har tur som har svärföräldrarna i samma stad plus en superbra granne som kan ta sonen en stund ibland. Eller bjuda på en kopp kaffe och lite vuxenprat eller en stunds tidningsläsande när hemmatillvaron känns tung. Att få slippa undan en liten stund kan göra underverk. Ha varsinn kväll i veckan när man får gå och träna kanske och bara vara sig själv. Eller en kväll i månaden när man kan gå och träffa kompisarna som förr? Och få lite andrum?

Och så det gamla vanliga. Prata med varandra. Berätta hur ni känner, vad ni vill göra. Vad ni längtar efter. Prata, prata, prata. Det hjälper. Och planera. Det hjälper oss. Att helt ospontant planera det mesta. Träna måndagar, städa lördagar osv. Ibland planerar vi tom att gå och lägga oss extra tidigt så att vi orkar ha sex... Sponatana? Hur stavas det?

Lycka till och hoppas att det blir bättre!

jag är helt övertygad om att alla människor tjafsar och är irriterade på varandra. jag kan ha ett väldigt hett temperament och hänga upp mig på "små saker" ganska ofta. Jag har funderat på det och kommit fram till att jag väldigt ofta ställer så höga krav på min omgivning, anledningen till detta är att jag är en väldigt ambitiös person som har extremt höga krav på mig själv. sådan har jag alltid varit och det smittar av sig när det gäller min syn på andra. Detta är något som ofta går ut över min sambo då jag vill att han skall vara "perfekt". Får bita mig i tungan och verkligen påminna mig om attb han är det på sitt eget sätt, att jag inte kan styra om honom efter hur jag vill att han skall vara. Men det gör jag altför ofta ändå. Tror att det lätt blir så. Om man är "sträng" mot sig själv blir man lätt det mot den man lever med också. T ex med hur man vill ha det hemma. jag är inte pedant utan ganska slarvig. Johan är nogrannare än mig(han plockar allid efter mig och är grym på att diska) men jag prioriterar kanske att städa badrummet framför att diska, då kan jag klaga om han ej städat badrummet om han städat övriga lägenheten bara för att just det var viktigt för mig. istället för att se att kanske han prioriterade andra saker men att dt blir lika bra om man kollar på helheten. '
sen är grejen den att han är mycket lugnare än vad jag är. gör inte problem av småsaker(vilket jag kan ha en tendens att göra) och undrar ibland hur jag orkar lägga energi på att fundera och analysera allt å mycket. Men man är olika.
iallafall det jag ville komma fram till...kom lite på villovägar....är att man kanske tjafsar för att man har höga förväntningar på sin partner(vilket är bra) men att man kanske ställer samma krav på honom som på sig själv och det är ju synd att mina höga krav på mig själv skall vara något han får lida över, han har ju redan sina egna krav plus att han gör andra saker som jag kanske inte alltid ser för det är kanske inget som jag brukar reflektera över eller prioritera, man är ju olika. Men det är ändå bättre att tjaffsa än att inte säga något och "samla på hög"
Det är något jag fått johan att lova om och om till leda att så fort det är något som han irriterar sig på, trots att han tycker att han kan skita i att ta upp det för det är inte värt risken att bli ett tjaffs, så ska han göra det iallafall. För det finns inget värre än att ha ett stort bråk och den andra börjar dra upp saker som hände för länge sen...om han har nästan en lång lista och man kan inte säga något om det för man minns kanske inte ens händelserna. Det är fegt enligt mig och skapar massa misförstånd. bättre att ta det på en gång innan det blir en stor grej och så länge det bara är EN grej.
Som svar på att johan klagar över att jag tjaffsar om små saker brukar jag säga så här:
-vill du hellre att jag skall låta bli att ta upp saker sålänge det är små saker, och spara allt tills det är så mycket att det blir ett bråk? eller ännu värre är försent?

det vill han naturligtvis inte.
sen brukar jag även säga att eftersom du vet att jag alltid tar upp det om det är nåt jag stör mig på/undrar över/eller har funderat på så vet du att så länge jag inte tar upp nåt så finns det inget...du behöver aldrig oroa dig för att det finns en hög någonstans som växer sig större och rinner över en dag...jag kommer aldrig komma och "överraska" och säga att nu har jag tyckt så här så länge att nu orkar jag inte mer.....det är fördelen med att hellre tjaffsa om småsaker(nu ska ju kanske inte det gå till överdrift heller...vissa saker kanske man kan bortse ifrån utan att bygga på hög).

Det höll hanfaktiskt med om och har numera blivit mycket bättre på att ta upp saker han funderar på också innan det behöver bli ett bråk....det har gjort att vi bråkar mindre. han har lovat att alltid säga om det är något och att aldrig komma och äga att "de här har jag tänkt på i veckor/månader/år...för då får han skylla sig själv som inte tagit upp det tidigare....

alla förhållanden och relationer är olika men vårt motto är iaf hellre flera så tjafs än ett jättebråk då det redan är försent!