Om maken skulle avlida så är det en mycket olycklig och definitiv situation som ingen kan förändra. Jag försöker förstå hur du kan dra paralleller mellan veckopendling och dödsfall – visst, otillgängligheten är tilldels den samma, men orsaken bakom otillgängligheten är väl väldigt avvikande?
Men jag ska ändå svara på din fråga eftersom du tog dig tid att framföra din fundering på hur jag tänker lösa situationen om min make skulle gå bort i förtid.
Om barnet har en annan förälder i livet så bör denna förordnas vårdnaden i första hand om det inte är lämpligare att en särskilt förordnad vårdnadshavare anförtros vårdnaden. Jag kan och hoppas då på att få vara en särskilt förordnad vårdnadshavare. Denna fråga avgörs genom en helhetsbedömning där utgångspunkten är vad som är bäst för barnet. De omständigheter som ska beaktas vid denna bedömning är bland annat barnets trygghet, uppväxtmiljö, kontakt med den särskilt förordnade vårdnadshavaren och kontakt med den andra föräldern.
Om barnets önskan är ett oförändrat boende efter boförälderns bortgång, ja då ska jag kämpa för att infria hans önskan – en önskan jag och hans lilla syskon delar med honom. Om bonussonen däremot skulle välja att bosätta sig hos sin biologiska mamma, ja då måste jag och hans syskon respektera hans önskan och istället välkomna honom med öppna armar och istället njuta av stunderna vi får med honom, förhoppningsvis under några av hans skollov med tanke på avstånden.
Maken lever – tack och lov!
Vi är två föräldrar, båda i krävande positioner på arbetsmarknaden. Vi har en vardag som ofta bjuder på knivskarpa marginaler. En vardag bjuder på skratt och förtvivlan, men som vi hanterat genom planering och kompromisser. Denna samma vardag har jag nu informerats om att jag under kommande år kommer att få sköta själv då maken fått förtroende att ta ett större uppdrag som medför veckopendling. Jag säger medvetet att jag informerats eftersom det aldrig fanns utrymme för diskussioner då beslutet redan var taget under föregående styrelsemöte. Klart man vill leva upp till styrelsens förväntningar, men familjens förväntningar då? Att jag utan ett gemensamt beslutsunderlag lämnas ensam med ansvaret för hushåll, läxläsning, fritidsintressen och två barn är för mig en klar förolämpning. Att maken dessutom har ensam vårdnad för ett av barnen bör innefatta att han har ännu sämre förutsättningar för att ta beslut över mitt huvud. Bonussonen är inte problemet, han är en mycket klok och omtänksam medlem i familjen.
Jag har en viktig fråga till dig; När tar man ansvar för eget liv och var går gränsen till egoism?
- Jag kan stå ut tills jag inte längre ser någon annan lösning än att bli en del av skillsmässostatistiken. Då har vi två barn som drabbas av familjeupplösning och en pappa med ensam vårdnad för sin son samt delad vårdnad för sitt andra barn. Är det en mindre egoistisk handling?
- Jag kan kämpa så länge att kroppen till slut inte ser någon annan utväg än graven för att få vila. Skulle barnen förlåta mig för att jag inte tog större ansvar för min egen hälsa? Maken skulle då lämnas med ensam vårdnad för två barn, alltså ingen lotto-vinst för hans karriär?
- Jag kan säga upp min nuvarande anställning som innebär kontorstid, måndag – fredag, med 2 – 3 resdagar per månad, för att ge maken utrymme att leva upp till de förväntningar som hans styrelse har på honom? Jag kanske kan ta en mindre krävande anställning, jobba 75% för att spara energipoäng och finansiera mitt studielån på 50% av dagens lönenivå - och på kuppen frånsäga mig viktiga pensionspoäng? Jag skulle i så fall inte vara den första och med största sannolikhet inte vara den sista kvinnan som gör det. Men är det rättvist och klokt när jag finansierat mina utbildningsår med studielån, jobbat mig upp till en bra lönenivå och kontorstider som passar vårt familjeliv var vi är två ansvariga vuxna?
