Skrik och gap

Du skall inte känna dig som en dålig förälder bara för att du höjer rösten eller blir arg och frustrerad när barnen bråkar. Det är väl mer än mänskligt att känna så. Försök bara att ta kommando över situationen så det inte blir ett ställningskrig. Det är DU som är mamma och det är DU som bestämmer.
Gränssättning, men med kärlek är viktigt! Regler hur man skall bete sig mot varandra skall vara tydliga och behöver upprepas innan de sitter i ryggmärgen. Ibland bryts de och då får de nötas lite till. Det är där uppfostran kommer in!  Men det viktiga är att barnen förstår varför reglerna finns. Det är ju ingen kadaver disciplin och knäppa regler som ingen förstår det handlar om, utan regler om att man tex inte sårar varandra på olika sätt, fysiskt eller psykiskt, att man allt efter åldern hjälper till och drar sitt strå till stacken i familjen.

Vår filosofi är att familjen är motorn i livet och det är där man hämtar kraft . För att det skall gå smidigt behövs alla i familjen - alla är viktiga och alla skall vara med. Vi är familj och vi drar åt samma håll, vi hjälper varandra för vi älskar varandra! 

Håller med det som skrivits här ovan om egentid, för oss är det ett måste men det behöver inte alltid vara så stora saker utan även små, vardagliga så att det blir av. Ex att bara ett barn följer med till affären medan det andra är hemma med pappa, ett barn hjälper pappa laga middag och det andra är med mig i trädgården osv.

Om ni har Facebook!
Jag har startat en grupp på Facebook för oss föräldrar med barn som har LKG.
Välkomna att gå med i gruppen om ni har ett barn med LKG eller själva har LKG.

www.facebook.com/groups/276771952429567/

Om inte länken fungerar heter gruppen Föräldrar till barn med LKG, Läpp-käk-gomspalt

Det låter precis som våra två barn. De är 6 och 4 år och storebror är precis som din äldsta dotter. Han kräver också enormt mycket egentid med mamma eller pappa och när man ska avsluta blir han alltid upprörd och vill ha mer och mer...
Vi har gått en kurs som heter KOMET. Googla om du inte vet vad det är. Efter deras modell så körde vi en grej som heter "ormen". Man får en belöning (ett klistermärke som ska sättas på en tavla) och när de samlat 10 klistermärken får de en större belöning (t.ex. se en film, en glass, russin, spela spel med en förälder). Och uppgiften var "att vara snäll". Det fungerade riktigt bra och det gjorde också att vi samtalde mycket hemma om vad snäll innebär och på vilka sätt man kan vara snäll...
Det kanske inte fungerar för alla men det funkade för oss. Fast nu börjar det bli dags att köra en ny runda med ormen snart   

Vi har ett adopterat syskonpar på 4 och 3 år som definitivt åker in på rummet om de gör något som går emot de regler vi har här hemma. Vi har varit hemma i snart 2 månader. Denna metod fungerar bra här hemma, stunderna på rummet har helt klart blivit färre och vi upplever det som att just våra barn tog emot denna metod på ett sätt som gjorde att de uppfattade vilka ramar vi har i vår familj. Det är alltid den förälder som sätter in barnet på rummet som hämtar barnet när det tystnat, oftast inom en 5minutersperiod.

Hej!
Alla barn är olika och kräver olika form av uppfostran tror jag. Vi har två underbara adopterade killar nu 5 och 6 år gamla och dom har varit hos oss i snart två år.I början testade dom våra gränser något oerhört med att bara t ex gallskrika i timmar först den stora och sedan den lille så klart! Vi fick tipset från förmedlingens tolk, världens barnkäraste och goaste kvinna att:
Våga sätta gränser! Det går inte att backa och låta barnen fortsätta med det dåliga beteendet, man förstår givetvis varför dom testar av tusen skäl men dom mår definitivt ännu sämre utan gränser.
Otroligt svårt för små barn att bära så tunga bördor på sina axlar som att veta själva när dom betett sig riktigt illa och hur dom ska göra för att sluta.
Nu har vi alltid varit överens innan barnen kom hur vi ska agera och vad som är viktigt för att få familjen att fungera.Vi har gjort mer eller mindre som eva 937 i vår familj och nu har vi två öppna, trevliga, glada och framåt killar som ifrågasätter, pratar och blir visst sura ibland men förstär varför dom får gå till sitt rum ibland när det dåliga beteendet inte vill upphöra. Tex igår var den yngre på dåligt humör och allt var nej, tänker jag inte! och skulle inte äta lunch! och inte sluta bråka! varför inte frågade jag? Jo för jag vill bara bråka svarade han.
Vi sa att då får du faktiskt gå in på ditt rum och fundera på om du ändå inte är lite hungrig och om du inte tycker att det är roligare att vara trevlig? Det dröjde 5 minuter knappt så kom han ut med order: Nu vill jag inte bråka något mer, klart!
Jag har jobbat som barnflicka, läst barnkunskap i flera år och sett riktigt tragiska exempel på hur det går när
gräns sättningen är störd eller utebliven. En familj jag jobbade för hade INGA gränser för sina 3 barn, dom åt med händerna (ingen orkade lära dem kniv o gaffel för då blev barnen "arga" mm Dom var 1, 4 och 6 år gamla) idag är barnen vuxna och har knappt kontakt med föräldrarna. Mamman vet varför, som hon sa: barnen har aldrig trott att vi bryr oss om dem pga att dom inte vågade sätta gränser. Men dom läste massor av barnpsykologiböcker där barnen skulle ha en "fri uppfostran" och bara känna glädje och trygghet.
Vi läste en bok som jag kopierat info om nedan och det är en mycket gripande och tragiskt  sann berättelse om en familj som adopterar ett syskonpar.!
Jag ringde författaren och pratade länge, hon sa att mamman sagt att orsaken till detta var att hon inte vågade ta tag i barnets agressioner, inte vågade sätta gränser för hon tyckte så synd om henne. Hon rådde mig: våga sätta tydliga gränser!
Jag tror man känner själv vad som funkar för ens barn, och att fråga vänner om någon vet en bra barnpsykolog och kanske betala lite privat några gånger kan kanske vara guld värt.
Boken heter "låtsasmorsa" av Solveig Bergqvist Larsson
Stor kram till alla (skönt man inte är ensam...)

Hej!  Varifrån fick du att jag svarade på ditt inlägg? Jag skrev allmänt om gränssättning då flera skriver och har dåligt samvete när man blir arg på sina barn.
Skrik är ju ingen bra lösning men mycket mänskligt att det blir det i någon period när pressen är mycket hård.
Författaren visade mig tydligt hur hon talade, att hon var författaren och hon talade om mamman , jag ville inte forska vidare i detta.

Precis som en del säger tror jag inte alltid att bestraffningar är bra för barn som har problem med anknytning. När det gäller Komet så gäller det att plocka russinen av kakan. Vi tog med oss allt positivt och körde inte allt enligt deras modell.
Ibland kan det vara bra att testa något nytt, att bara följa en mall, för att ta sig ut gamla mönster och vanor som blivit negativa. Efter vår Komet-kurs så vet jag inte om vi är så "kometiga" längre men vi tog oss ur en negativ spriral som bestod av mycket bråk och skrik hemma. Nu är allt mycket lugnare. Och nu har vi som föräldrar fått bättre sjävförtroende, vi har fått olika verktyg att använda om vi känner att det behövs. (Nu talar jag inte om bestraffningar utan om, "ormen", uppmärksamhet och förberedning som Komet handlar mycket om).
Komet passar kanske inte alla men om man så bara tar till sig 10 % av kursen så har man ju ändå fått 10 % inspiration och hjälpmedel. Bättre än inget. Och det finns ju fler kurser och sammankomster att ta del av som förälder. Vi har aldrig tvekat att ta hjälp när vi har haft problem med vårt föräldraskap och det är jag glad över.
Vi har även använt oss av en metod som heter Marto Meo, det kan jag varmt rekommendera. Där finns inga pekpinnar, man bara fokuserar på det som är positivt!