AKS skrev 2012-09-10 22:53:55 följande:
Hej!
Alla barn är olika och kräver olika form av uppfostran tror jag. Vi har två underbara adopterade killar nu 5 och 6 år gamla och dom har varit hos oss i snart två år.I början testade dom våra gränser något oerhört med att bara t ex gallskrika i timmar först den stora och sedan den lille så klart! Vi fick tipset från förmedlingens tolk, världens barnkäraste och goaste kvinna att:
Våga sätta gränser! Det går inte att backa och låta barnen fortsätta med det dåliga beteendet, man förstår givetvis varför dom testar av tusen skäl men dom mår definitivt ännu sämre utan gränser.
Otroligt svårt för små barn att bära så tunga bördor på sina axlar som att veta själva när dom betett sig riktigt illa och hur dom ska göra för att sluta.
Nu har vi alltid varit överens innan barnen kom hur vi ska agera och vad som är viktigt för att få familjen att
fungera.Vi har gjort mer eller mindre som eva 937 i vår familj och nu har vi två öppna, trevliga, glada och framåt killar som ifrågasätter, pratar och blir visst sura ibland men förstär varför dom får gå till sitt rum ibland när det dåliga beteendet inte vill upphöra. Tex igår var den yngre på dåligt humör och allt var nej, tänker jag inte! och skulle inte äta lunch! och inte sluta bråka! varför inte frågade jag? Jo för jag vill bara bråka svarade han.
Vi sa att då får du faktiskt gå in på ditt rum och fundera på om du ändå inte är lite hungrig och om du inte tycker att det är roligare att vara trevlig? Det dröjde 5 minuter knappt så kom han ut med order: Nu vill jag inte bråka något mer, klart!
Jag har jobbat som barnflicka, läst barnkunskap i flera år och sett riktigt tragiska exempel på hur det går när
gräns sättningen är störd eller utebliven. En familj jag jobbade för hade INGA gränser för sina 3 barn, dom åt med händerna (ingen orkade lära dem kniv o gaffel för då blev barnen "arga" mm Dom var 1, 4 och 6 år gamla) idag är barnen vuxna och har knappt kontakt med föräldrarna. Mamman vet varför, som hon sa: barnen har aldrig trott att vi bryr oss om dem pga att dom inte vågade sätta gränser. Men dom läste massor av barnpsykologiböcker där barnen skulle ha en "fri uppfostran" och bara känna glädje och trygghet.
Vi läste en bok som jag kopierat info om nedan och det är en mycket gripande och tragiskt sann berättelse om en familj som adopterar ett syskonpar.!
Jag ringde författaren och pratade länge, hon sa att mamman sagt att orsaken till detta var att hon inte vågade ta tag i barnets agressioner, inte vågade sätta gränser för hon tyckte så synd om henne. Hon rådde mig: våga sätta tydliga gränser!
Jag tror man känner själv vad som funkar för ens barn, och att fråga vänner om någon vet en bra barnpsykolog och kanske betala lite privat några gånger kan kanske vara guld värt.
Boken heter "låtsasmorsa" av Solveig Bergqvist Larsson
Stor kram till alla (skönt man inte är ensam...)
Och varifrån får du att frånvaron av avvisande barnuppfostran är detsamma som frånvaro av gränssättning?
. Barn vet verkligen att säga det mest elaka man kan tänka sig. Har precis som ni en 8 åring (dock bio) och en 5 åring som är adopterad. Elakhet behöver inte vara en empatistörning. Jag tänker tvärt om att det är ett sätt att visa att man inte gillar konkurrensen om föräldararnas kärlek. Någon med empatistörning bryr sig inte om de inte blir älskade. För ett och ett halvt år sedan gick vi på knäna. Sömnbrist gjorde att toleransen för allt bråk minskade. Vi sökte hjälp hos BUP för lilla systers vredesutbrott och sömnsvårigheter men fick precis INGEN hjälp. Vi frågade också om rådgivning för storasysters reaktion. Fick nada. Istället gick vi på eget initiativ ett Kometprogram via internet och det har hjälpt oss att bemöta det vardagliga skriket och trasslet. Komet är ett sätt att möta trots och trasslande barn genom att uppmuntra bra beteenden. Grunden är att man ska tillbringa MYCKET tid med sina barn och ge 5 gånger mer kärlek och uppmuntran jmft med antalet tillsägelser. Det finns också en bok som heter "fem gånger mer kärlek" som bygger på samma koncept. Metoden är testad vetenskapligt och känns helt ofarlig för adopterade och andra känsliga barn eftersom den helt saknar bestraffning som åtgärd. Jag ska väl inte säga att vi kommit till slut med alla problem men man har ett sätt att jobba och fler idéer när man kör fast med dåliga beteénden. Det hjälper oss vuxna att hålla sams. Bla kör man belöningsormar där barnet får en stjärna varje gång det lyckas med något och efter ca 10 stjärnor får det en present. Jag tror inte man rår på allt det som man har med sig i ryggsäcken som adopterad efter att blivit försummad som spädbarn men det ger en som förälder verktyg att i alla fall göra situationen bättre. Egentid med varje barn är också en sak som vi påminns om och som lätt faller bort i vardagen. Kometkurser hittar ni via er kommun och ev har internetprojektet nu blivit allmänt. Har du mer funderingar får du gärna inboxa mig. Lycka till!