Varför ser man aldrig någon som gråter offentligt? Var är alla som förlorat någon närstående när minnena överfaller er, hemma? Det känns som det måste anses väldigt fullt och pinsamt att gråta så andra ser för jag kan inte minnas att jag nånsin sett det...
Man kanske funderar mer på sorgliga saker när man är hemma i sin ensamhet? Man ser väldigt få gråta offentligt såvida det inte är ute på krogen en lördagskväll.
Jag däremot gråter aldrig men det är nog nåt fel på mig. Brukar dock tänka på mina föräldrar ibland som dog i diverse sjukdomar för ett par år sen men då är det mer att jag drabbas av en impuls att vilja berätta nåt för dom men så kommer man på att dom är döda.
En del tycker nog att det är skamligt att gråta offentligt också, att det är ett tecken på svaghet. Eller så vågar dom inte göra det eftersom det kan få andra att känna sig illa till mods.
Men hur tror du att folk i allmänhet reagerar på det? De blir illa berörda och vet inte hur de ska hantera det. Och dessutom har jag svårt att tro att den som sörjer vill riskera att behöva prata med eller få en björnkram av en främling. Det är inte fult att gråta eller pinsamt, men som sagt gör man andra illa till mods och vill kanske inte dra uppmärksamheten till sig.
Jag har faktiskt gråtit offentligt flera gånger. En gång när min låtsaspappa hade dött och nu några gånger sedan jag fått reda på att min pappa är döende i lungcancer. Då har det bara kommit utan förvarning, men försöker att inte störtgråta som man kanske gör hemma utan mer försiktigt.
Det är nog som de andra säger, att många ser det som pinsamt och svagt och att man är rädd att störa andra (så jävla typiskt svenskt).
Jag hjälpte dock en kvinna på stan bara häromdagen. Hon var ganska rejält sliten och såg ut att ha missbrukat antingen droger eller alkohol ett bra tag. Hon bara satt där på busshållplatsen och storgrät, och ingen ens tittade åt hennes håll.
När jag frågade hur det var med henne pratade hon öppet om att hon inte orkade leva längre och att hon, så fort hon fick modet, skulle gå ut på Göta Älvbron (en ganska hög bro i centrala Göteborg) och hoppa.
Det slutade i alla fall med att jag lyckades få tag på en polis i närheten som lovade att köra henne till närmsta psykakut. Jag hoppas att det gick bra för henne och att hon kanske äntligen kan få rätt hjälp.
När min kusin, hennes två barn och sambo omkom i en bilolycka 2008 var hennes mamma antingen hemma eller gick ut i skogen nät hon var så där bedrövligt ledsen. Hon grät hemma, och skrek rakt ut i skogen.
Jag har förlorat flera som stod mig nära de senaste åren och ofta dyker minnen upp, senast här om dagen, som leder till att jag blir ledsen och det bränner bakom ögonen. Men nu senast var jag påväg till fritids för att hämta sonen så jag skärper mig, rycker upp mig och ser till att jag inte börjar gråta.
Varför? För att jag inte orkar med att alla folk runt skulle känna sig obekväma och undra över vad de ska göra och hur de ska uppföra sig! Jag orkar inte med att få frågan om varför jag är ledsen och gråter så jag håller det till mig själv för det är inte allt jag önskar dela med alla.
Naturligtvis ligger det med att jag växt upp utan att få gråta också. Gråta fick man när man slog sig men bara en kort sekund sen skulle det vara över :/
Mina barn dock får gråta hur mycket de vill när de känner för det och jag gråter även inför mina barn när vi är hemma och jag blir ledsen för något. Det händer inte ofta (mina barn och man gör mig så lycklig så det är svårt att bli ledsen när jag är med dem) men när det sker så får dem se 
Har gråtit offentligt flera gånger, framförallt på tåg/flyg/buss etc. Har inte varit en enda person en endaste gång som ens har låtsas att de märkt det. Och det har inte enbart varit i Sverige, utan både i Europa och USA.
För mig är min sorg och min ledsenhet en privatsak. Jag har aldrig gillat att gråta offentligt.
Det finns situationer där jag själv gärna skulle vilja visa och önskade att andra visade mera känslor. Var på begravning i fredags, men talaren höll det hela väldigt formellt och opersonligt. Jag och min syster tyckte det var tråkigt. Jag kände inget som helst behov av att gråta ut, men det hade ju känt skönt om talaren plockade fram saker som framkallade mer känslor hos åhörarna. Det behöver ju faktiskt inte bara handla om sorg; det skulle kunna vara reflektioner över livet och att glada, fina minnen kan ju då även framkalla känslor av glädje samtidigt som det stämmer till reflektion över livet.
Men varför bara om någon har dött? Man kan väl gråta av många olika orsaker. Jag har gråtit på tåg vid två tillfällen. Vid båda tillfällena har det handlat om känslor för motsatta könet. Ena gången hade jag en jacka över huvudet och låtsades sova. Andra gången grät jag mer öppet, men såklart inte så att det hördes, utan det var bara tårarna som rann. Man skall inte skämmas över det och jag kunde helt enkelt inte hålla tårarna tillbaka vid det tillfället, utan behövde till varje pris gråta. Har även gråtit på ett flygplan en gång med en jacka över huvudet över en misslyckad vänskapsrelation som fördärvade sista veckan av min semester.
Tack.. 