Hemsk baby blues - depp, behöver höra fler som jag...

Visst är det vanligt att bli lite deppig av babyblues men såhär ska du väl endå inte känna. Vänd dig till ditt bvc. Det är inte ovanligt att bli deprimerad efter förlossningen. Där kan dom hjälpa dig. 

Jag hade efter mitt första barn en ordentlig förlossningsdepp som eskalerade ngt fruktansvärt och blev onödigt lång för att jag skämdes/inte vågade prata med ngn utan istället "manipulerade" min omgivning, så att de trodde att allt var som det skulle.

Gör inte det! Prata med bvc, så kan de hjälpa dig att ev komma i kontakt med ngn som har hand om just personer med detta problemet OM det är så att det är det du behöver.

Kan än idag tycka att det känns tungt att veta vad jag missade med min äldsta dotter...

Jag kände exakt som du skriver när min son hade blivit några veckor. Jag bara grät och ville att allt skulle vara som förut innan han kom. Jag var också rädd för honom så det är inget onormalt...
Jag pratade med min BVC sköterska och fick remiss till psykolog men mådde mycket bättre innan jag ens hann gå dit. Det blev bättre när han var 2½ mån ca för min del, då hade vi kommit underfund med varandra och hittat rutiner i vardagen. Nu är han dryga 3 mån och det känns så bra, det är så kul att vara med honom och se alla framsteg han gör.
Alla sa till mig att de 3 första månaderna är jobbigast och det stämmer verkligen! Så försök tänka så, det är en övergående period det kommer bli lättare och bättre. Det som underlättade för mig var att få komma ifrån lite då och då, gå i affärer själv eller bara ta en promenad själv. 
Jag vet precis hur du har det, det fanns dagar då jag ville packa väskan och bara lämna alltihop.... och sakna livet innan kan man nog alltid göra, det var ju så mycket enklare då, men nu är livet mycket mer meningsfullt och jag kan sakna min son när han sover, det gjorde jag inte när jag mådde som sämst.... Vet inte om detta varit till någon hjälp för dig men stora kramar på dig, det kommer bli bättre!!! 

hej,

Jag vet inte riktigt hur saker borde kännas för jag kände ungefär som du kosntant och fick även konstaterat att jag hade en förlossnignsdepression.
Det är svårt att bli mama, för mig var det en chock. Jag kunde inte alls tycka om min son, och var rädd för honom, hade ångest etc. Det vände efter ett tag, mha terapi.
Det bästa du kan göra är nog att våga erkänna för dig själv vad du känner, och för din sambo. För om det inte släpper inom kort, gå direkt till bvc och berätta hur det är och kräv att du får träffa någon terpaeut elelr liknande.
Det är bättr att göra det "i onödan" än en ågn gför lite, tro mig. det känns som hela min flräldraledighet gic ktill att avra miserabel och det är det itne värt!

lycka till.  

Ta kontakt med någon på bvc, terapeut, pykolog eller liknande. När jag var med om något liknande hjälpte det oerhört mycket att bara prata med en terapeut på telefon.

Och vet att det går över. Ibland är man förkyld och hängig men man vet att man blir frisk snart. Försök att se det här så också så kanske det känns lättare. (Inte för att förminska känslorna, jag förstår att det känns värre än en förkylning förståss men man kan se det som att ibland är kroppen sjuk och hängig och ibland är psyket det men man repar sig)

Jag hade också en rejält kraftig baby blues, med båda barnen men det var värst med första för då förstod man ju inte varför man kände så där när alla andra verkade gå på rosa moln när de fått barn... Men jag grät hur mycket som helst, oroade mig för allt kring dottern, kände inte någon sån där enorm kärlek utan som sagt mest oro. Jättejobbigt på alla sätt och vis plus att vi hade rätt kämpigt med matningen och annat.
Min man var hemma en månad, sen när jag hade börjat vänja mig vid att vara själv på dagarna, vi fick ordning på maten och jag insåg att jag mådde som bäst av att umgås med andra hemmaföräldrar, då började det bli bättre och bättre och jag tror jag mådde helt stabilt efter ett par månader. Det är skittufft att få barn och första barnet värst, men ha tre månader som första mål, då har man hunnit vänja sig lite.

Du är inte ensam, satsa på att umgås med andra i samma situation och känn att jättemånga mår så där!

Tack alla för era peppande svar och goda råd, det hjälper enormt ska ni veta!

Det är ju inte bara nattsvart hela tiden, det finns mycket ljust och glatt och mysigt också som jag försöker ta vara på. I de där bra stunderna så VET man ju allt det där med att det är hormonerna som kan spöka, att allt blir bättre och så men det är förbaskat svårt att se det när tårarna väl flödar...

Ska till BVC igen nästa vecka. Känns det lika knas då så pratar jag nog lite med vår sköterska. Är bara lite rädd att hon ska tycka att jag är en dålig mamma. Men hon har säkert hört det förut...

Annars pratar och pratar jag med folk.Med sambon som är bäst på att försöka förstå, med mamma som varit där själv och med kompisar med barn. Dock är alla mina kompisar som är nyblivna mammor så där jobbigt positiva och rosa-moln-fluffiga så de vet väl inte exakt vad jag menar.

Det är skönt att känna att jag inte är ensam och att det faktiskt är okej att vara i obalans.

Tack igen!

Jag förstår precis vad du går igenom, jag skrev om det här och fick mycket stöttning av det.

Det är inte lätt att bli mamma. Man tycker och tror och tänker så mycket när man är gravid och att när bebisen kommer så kommer det bli mysigt. Kanske får man sova minsre men det gör inget. Så föder man och inget blir som man tänkt sej. Hela livet blir bokstavligt talat uppochner-vänt för där sitter man och har ansvar för ett liv .Det var framförallt ansvaret som tryckte i mellangärdet på mig. Visst att det går bra att byta en blöja och amma, men det riktigt övergripande ansvaret som man tagit på sig - är stort - och det tar tid att vänja sig med det. Och det att man inte har någon egentid. Och man sover för lite. Sömnbrist, hormoner och uppochner-vänd värld försätter de flesta ur balans.

Mitt råd är att ta det lugnt. Ha inte bråttom ut , bort och till i början utan sitt hemma och bara var. Sov när E sover och ät och drick ordentligt. Sakta men säkert kommer ditt nya liv som mamma ta form och rutiner kommer skapa trygghet och kärleken till E kommer att växa. Tro mej.

Livet som nybliven mamma är som när man är nygravid, det tar ett tag att vänja sig.

Kram

Min rekommendation är att prata med dina närstående! Och ta kontakt med kurator eller psykolog på BVC. Det är helt normalt att känna som du gör men det är viktigt att prata om det och få hjälp att gå vidare så att man inte hamnar i en riktig depression.
Lycka till!

Jag skulle vilja säga att det är fullkomligt normalt att vara i obalans de första veckorna/månaderna. I min värld är de där rosa-moln-fluffiga mammorna mer konstiga  Det är ju en enorm omställning att få första barnet och jag tyckte de första 3-4 månaderna var mer jobbiga än roliga. Precis som du hade jag dåligt samvete för det, för man ska ju vara ju glad och tacksam för att man fått ett friskt barn. Och man ÄR ju tacksam men också väldigt skör och sårbar.

Du känner inte din pojke än och det är inget konstigt med det, ni har ju bara träffats i 10 dagar. Och precis som du säger är det en stor omställning att gå från gravid till mamma, både hormonellt, mentalt och fysiskt. Kroppen är sliten och det tar några veckor innan man vänjer sig vid att vakna på nätterna och mata. Enbart den bristfälliga sömnen kan ju göra en alldeles skakis. Du kommer att få tid för dig själv igen men ställ in dig på att ta vara på de små stunderna från början, som nån skrev - ta en promenad, gå och handla mjölk själv etc. Bara såna små saker gör att man slappnar av lite och känner att det finns ett liv utanför bebisbubblan också.

Bvc är vana vid såna här känslor så var inte rädd för att ta upp det med dem. Jag tror dock att det vänder för dig snart. Inte över en natt men en liten bit i taget. Jag förstår att du längtar tillbaka till livet innan, för det känns mycket tryggare än den nya situationen. Men ju mer du lär känna din son desto tryggare kommer du att känna dig med honom också. Du skriver ju själv att allt inte är nattsvart utan även mysigt och glatt, och då vet du ju att det faktiskt kan kännas så. Du är en fantastisk mamma, du vet bara inte om det själv än!