Igår fick jag ett fint plus, och har enligt mina uträkningar bf 10juni, och längtan dit är enorm!
Jag är 22år bor i alingsås och har redan en dotter som är 1.5 som äääälskar små bebisar, så hon kommer bli en underbar storasyster!
Min syster väntar sitt första barn som är beräknat till april (samma månad som min dotter är född i) och det känns så speciellt att vi kommer få följas åt 
Berättade för svärmor igår, inte ett endaste positivt sa hon, inte ens grattis!!
Hon gnällde till och med på att vi berättade så tidigt 
Det var inte så att hon blev förvånad så hon inte fick fram något, utan massa negativa saker kunde hon allt få ur sig. Blev jätteledsen när hon inte tror vi kommer klara det, att vi var tokiga & galna,
jag sa att vi är inte galna, vi är GLADA!!! Sen förstår jag verkligen inte varför hon tycker & tror så, för vi har varit tillsammans iallafall 5år, har bra ekonomi, vår dotter är såå duktig & trygg flicka (svärmor kommenterade själv hur väluppfostrad Nova var) och vår dotter sover hela natten så vi är verkligen inte tröttna eller slitna, vi behöver egentligen aldrig barnvakt men vår dotter vår åka ut till sin farmor för deras skull, jag fattar ingenting!!! 
känns som hon tycker jag är en dålig mamma, eller att hon då känner att det är verkligen är mig som hon kommer dras med, eller jag vet inte.
Önskar vi aldrig hade sagt något...
Hej vänner!
Sprang för några veckor sedan på min underbara bm (som jag hade när jag väntade min dotter) på stan (dagen efter mitt plus!) sa då till henne att jag hade tänkt ringa henne, och hon blev så glad och igår gick jag på mitt "första" besök.
Sa jag att hon är underbar?! Så glad att jag fick henne igen, för hur dåligt/orolig/trött/hängig jag än känner mig så får hon mig alltid att må som en pingla! Vi tog prover, som alla visade bra och hon fick mig att känna mig om möjligt ännu mer glad över detta lilla som växer i mig
Hon påminde mig om hur otroligt duktig & stark jag varit under min förlossning (faktiskt en riktigt ROLIG story, hon var ju inte med då, men jag fick ju återberätta + att hon läste förlossningsjournalen så hon var nära på att kissa ner sig, haha) Att jag & killen är ett så fint par & bra föräldrar. Ni vet, allt sånt peppande man behöver höra ibland för att verkligen känna att "jäklar vad BRA det kommer bli", för jag ska inte vara oärlig och påstå att det inte känns lite nervöst för hur man kommer ta omställningen att faktiskt ha TVÅ barn att ta hand om.
Vill även tala om att jag sa till henne att jag är orolig för att något inte är som det ska, men hon lugnade mig med att säga att så dåligt som jag mår så håller kroppen på och "utvecklar" bebisen och att det med stor sannolikhet inte är något konstigt som hänt, inte riktigt dem orden så klart,
men iallafall, så det kändes skönt att höra.
Sen tyckte hon synd om mig som mår så illa på morgonen och kvällen att hon frågade om jag inte ville ta medicin mot det, och det ville jag ju så klart, så nu har jag fått första lediga läkartid för det, och det känns också skönt att veta att jag snart kommer slippa må dåligt!
Jag har både hört och läst att man kan bli riktigt trött av dessa mediciner, så jag ska få en med lite koffein i, som då förhoppningsvis ska få mig lite piggare, till och med (dricker inte kaffe eller cocacola så jag är inte orolig för att få för mkt koffein) Visste inte ens att det fanns, och att jag skulle få medicin så "lätt".
Blev nästan lite sur (haha) för att jag inte fick något alls förra gången, för då mådde jag skit enda fram till 3veckor innan bf/dottern föddes.
Sist men inte minst så har jag enligt hennes beräkningar bf 13juni, och den 12januari ska jag på ultraljud! Längtar så mkt!
Har inte talat om för någon vän än att vi väntar ett barn till, + att min syster bm inte är så bra, så därför skrev jag ett jättelångt inlägg idag, men jag kände att jag ville få dela med mig till någon. Även om det säkert inte är någon som orkat läsa 
Ta hand om er nu, och de små liven som växer
Hej!
Jag är både ledsen, rädd & förvirrad och skulle verkligen behöva lite råd...
Igår fick jag sån plötlsig smärta i nedre delen av magen och i underlivet att jag "skrek" rakt ut. Det pågick inte någon längre stund, kanske 3-5sek, jag gick direkt och la mig ner i sängen och sen hände exakt samma sak igen 4ggr till. Jag sov hela natten och idag har jag inte haft ont i underlivet men däremot lite i magen, men inte alls så som igår, utan idag har det mer varit molande värk i nedre delen av magen. Känns som det är för att magen växer, så det är ingen främmande känsla i magen idag...
Någon som har erfarenhet av detta?
Är så rädd då detta aldrig hände när jag väntade min dotter, förutom i slutet av grav. då det ilade där nere, men detta var ju inte alls samma sak, och nu är jag ju bara i v.8. Ska ringa bm imorgon men skulle ändå vara intressant om någon har någon tanke, misstänker ni också missfall så vet jag att jag troligtvis gör rätt som bara ligger här och försöker mentalt förbereda mig på blod :(
He igen!
Det är några stycken som svarat på mitt inlägg som jag skrev igår, tack för era kommentarer!
Jag ringde först min bm och hon sa att eftersom jag är i en tillväxtfas så kan det vara det,
pga att det inte har fortsatt att göra ont, och att de inte har några läkartider/ultider på några veckor (!!)
så tyckte hon att jag ändå kunde ringa akut gynmottagning i borås.
Sagt & gjort så gjorde jag det, berättade allt en gång till + bredde på extra för att de inte skulle ta "lätt" på det, för man vet ALDRIG vem man får prata med... Men hon sa samma som min bm, och att det också kunde vara en äggblåsa som sprack, för det kan göra väldigt ont, men att den smärtan går över inom ett dygn, vilket faktiskt stämmer. De vill helst inte göra ul så tidigt i en grav. sa hon. Händer detta igen och/eller jag för blödningar så ska jag ringa direkt, de sa de båda två. Men känns det inte som att om det nu är för att det växer, borde det också vara normalt att det händer igen, ELLER?!
Händer det nu ingenting så funderar jag ändå på att ringa om några veckor och säga att det hänt igen,
kan man göra så??
För jag har läst MÅNGA fall som varit så som du säger, polarlantis, att man inte behöver börja blöda direkt, eller över huvudtaget vid mf/ma. Kommer inte kunna slappna av alls, för det känns verkligen som att något inte är som det ska :( Kanske skulle boka ett privat vl/ul så behöver jag inte "ljuga"?? Känns definitivt värt att lägga pengar på det!