Stackars mannen kämpar på med flytten till nya huset nu alldeles ensam. Han var bara här en kort stund, han vill bli klar innan bebisen kommer för sen behövs han ju här. Samtidigt jobba han 75% och studerar 100% då han skriver sitt kandidatarbete...om han inte blir stress-sjuk av allt detta så är han banne mig världens starkaste man... Barnen är hos mormor o morfar, morfar jobbar natt så han tar dagarna o så sove han när mormor kommer hem från jobbet på eftermiddagen. 60 år gamla båda två och heltidsjobbar o nu en autistisk 6-åring och en trotsig 2-åring...de är verkligen klippor de där två! Min faster o farbror hjälper också till, de är 70 och 73... Jag tar gärna emot förslag på vad jag kan köpa för tacksamhetsgvor till dom när allt detta är över. Funderade på en spa-helg till mina föräldrar. De förtjänar nåt riktigt fint så mycket som de ställt upp med både flytt och barnbarn.
Jag har aldrig lyckats få gå någon förädraurbildning....det har alltid startat innan. Bad denna gången om att få skriva mig i en tidigare föräldragrupp med de som skulle föda i april men fick ett tjurigt nej att jag tillhörde juni-gruppen...första träffen med dom är den 26/4
Åh suck skrev ett långt svar men det försvann tydligen *morr*
Här händer inget...fortsatt ryggläge, mannen fick inte ens tillstånd att ta mig till cafeterian i rullstol. Jag har ont i varenda del av kroppen, mår illa, halsbränna, hjärtklappningar o huvudvärk. Att bara ligga så här är jävligt plågsamt... Infektionsvärdena ser bra ut, får ju massor med antibiotika såklart. Järnvärdet var värre, låg på 100 så det förklarar lite hur jag mår. Är konstant hungrig för sjukhusmaten är bara så otroligt äcklig så jag har knappt ätit något på de 5 dagarna jag legat här nu. Hoppas att mannen ska komma med något gott senare idag iaf...saknar honom o barnen något ofantligt är så uttråkad och ensam här ingen har tid o hälsa på, de håller på med flytten. Läkarna vill hålla kvar bebis tills 34+0 o jag vet fan inte hur jag ska överleva tills dess...
Ja jag tycker de är löjliga...tror verkligen inte det sätter igång några värkar om jag får sitta upp en halvtimme i en rullstol...
Ännu värre mår jag när jag tänker på att det slutar ju inte vid snittet...jag kommer ju få ligga kvar länge pga det och min sjukdom o sen kanske bebisen behöver stanna ett tag med...känns som jag får räkna med minst en månad till här jag som sett fram emot o inreda vårt nyköpta hus o fixa med allt till bebisen. Nu är det min mamma som håller på med huset istället o tvättar alla små kläder o pysslar med vagn o allt. Hon tycker det är jätteroligt o jag blir bara sur av o ens höra henne prata om det Känner mig som värsta grinolle idag...tårarna bara bränner o jag vill skrika rakt ut...