Trött på pappan till min ängel!
Jag har en dödfödd dotter med en så ganska...Udda man. Vi hade varit ihop i ca 1½ år, så blev jag gravid med min dotter. Vi hade inte världens bästa förhållande, men vi bestämde oss för att behålla barnet ändå.
Runt v14 insåg jag vilket jävla misstag jag gjort, som skaffade barn med HONOM. Mannen kunde inte vara nykter om så hans liv hängde på det. Han sket totalt i alla besök hos våran BM, skyllde på att han försov sig eller att hans MAMMA inte gav honom busspengar(han var DÅ 28...). Men jag bet ihop & kämpade vidare, ville inte att vårat barn skulle få växa upp utan oss tillsammans.
Men fick nog runt v20! Av olika skäl;
* Han höll på att skita i RUL;et, för han var bakfull
* Han sket i första hjärtljuden, för att hans polare ville supa
* Han var otrevlig mot min familj, påstod att jag försökte lura på honom ett barn
* Orkade inte ha en alkoholist i mitt barns liv
Så jag gjorde slut, som vänner trodde jag. Han sket i mig & bebis från den dagen jag gjorde slut. Jag sms;ade honom varje gång jag fick en tid till BM, jag sms;ade & uppdaterade hur magen mådde & hjärtljuden. Fick ingen respons tillbaks.
Runt när jag var i v28 fick jag nog, ringde upp honom & sa rakt ut att om han ens vill ha en CHANS att finnas i barnets liv, så ska han dyka upp på nästa BM-besök. Annars ansöker jag om ensam vårdnad & skiter i honom.
Han dök upp! Han fick höra hjärtljuden, en enda gång. Han fick känna på lite sparkar, när bebisen buffade runt som en galning.
Men så bestämde HAN att han inte hade tid att följa med på fler besök, jag skulle ringa när förlossningen startade. Ok, visst...Då sa han iallafall hur han ville ha det.
19;e april 2009, efter en veckas sjukdom & sängliggande, konstateras det att våran bebis somnat in. Jag var i v32 när hon somnade in, var sjuk hela v33 & födde henne v34. Han kom upp till Spec-förlossningen utan bråk, var med hela tiden & stöttade mig genom förlossningen.
Men sen så började allt igen! Så HIMLA synd om honom, han drack dagligen, använde VÅRAN DÖDA DOTTER som skäl att dricka. Då fick jag nog, jag klippte alla band med honom. Ett tag åtminstone, kände inte att jag orkade hantera honom när jag skulle ta hand om mig själv.
Det är nu ca 3 år sen vi fick reda på att vi väntade henne & han håller på ÄN! Varje chans han får via sms eller msn "Jag saknar våran dotter, jag fattar inte hur jag ska orka". JAG har orkat "gå vidare", jag har kämpat för mitt liv nu!
Men det tar inte slut där...Min nuvarande pojkvän var ihop med en tjej som mitt ex varit ihop med. Dom har bra kontakt än, dessa två exen. Han sitter & berättar hur jag "psykat sönder honom gällande våran dotter", som hon sedan berättar för min pojkvän. Jag fick en jävla chock när han berättade att det är MITT fel att mitt ex mår skit.
Jag är så FÖRBANNAT trött på den jäveln!!!! JAG har lyckats resa mig & bli stark igen, JAG som dessutom lider av Borderline. Jag blev dessutom moster till en liten flicka 10 dagar efter min ängel föddes, men jag har ändå lyckats bygga upp mitt liv. Min systerdotter är mitt lilla liv just nu, det är tack vare henne jag orkar vissa dagar.
Ville bara skriva av mig, för jag orkar inte prata om detta bland mina vänner. Får hela tiden höra "Men klart att han också mår dåligt!" Nej tack...Vill inte höra mer sånt nu