Att nästan aldrig säga nej till sitt barn är...

Nej, ska man väl kunna säga till sitt barn, men jag tror att det inte räcker med bara ett Nej, utan gärna en förklaring till varför det är Nej. 

"Får jag ta en glass?"
"Nej, för vi ska äta middag snart, men efter maten kan du få en" 

Inte bra... Alla behöver gränser och det är som barn man börjar lära sig vad som är ok och inte.

Det beror på barnets ålder. Att säga nej till småbarn är totalt onödigt, medan det kan vara mycket nödvändigt till större barn.

"Mamma, får jag hoppa ner från 5:e våningen?"

"Får jag leka med dom här vassa knivarna?"

"Kan jag få ett glas t-sprit?"  

Det är stor skillnad på dessa frågor och frågan "Mamma, får jag en glass?"    

Vare sig det handlar om glass eller vassa knivar ger man ju en förklaring till varför man säger Nej. Eller? 

Så länge barnet är gammalt nog att förstå ett nej så är det väl klart att man ska använda det. Hur gör man annars egentligen?

Men som någon skrev så är det viktigt att man även förklarar varför. 

Precis!

Vilken ålder syftar du på?
Här säger jag nej till dottern på 9 månader om hon sitter och sliter i kablarna till datorn eller om hon tar tidningen och river den i 48 bitar.
Nej för mig är ett ord som jag säger för hon gör en sak som man inte ska göra oavsett om det är ett barn eller vuxen...

Under 2 år. Det skulle inte falla mig in att säga nej till en 9-månaders och på något vis försöka skuldbelägga henne för något som är mitt ansvar. Om hon sliter i kablar, så är det jag som klantat mig på något sätt. Varför har hon tillgång till datakablar?

Helt ok att svara nej på frågan: "Mamma, kan jag få en glass?" Däremot är det helt förkastligt att säga "nej" till ett barn som säger "Mamma, jag vill ha en glass".