Min son slår mig
Hej!
Har en glad och busig och gosig tvååring (2 år och 2 månader). Sedan i våras har vi haft problem med att han slåss när han blir arg och inte får som han vill. Han har en väldigt bestämd vilja och demonstrerar den högljutt många gånger per dag, och det är ju förstås inget problem, har till och med börjat bli riktigt bra på att hantera hans vredesutbrott när han bara skriker och vägrar låta någon komma nära under kanske 10 minuter. Däremot är det värre när han slåss. Vi har ända från början tydligt demonstrerat att detta inte är något vi accepterar: vi har tagit tag i hans armar, lyft bort honom eller annan fysisk markering samtidigt som vi säger "nej" och låter arga och ger en enkel förklaring om varför man inte slåss. Vi har också försökt ge honom ett alternativt sätt att visa sin ilska - eller, det är väl mest jag som gjort det och inte min man, har försökt säga åt honom att istället berätta att han är arg så att vi kanske kan hjälpa honom. (Men jag tror att han ofta inte vet, det verkar som om han vill att allt ska vara som vanligt och om något är annorlunda så blir det väldigt jobbigt för honom.) Detta begränsas förstås rejält av att han inte är så väldigt verbal. Men han kan säga "arg"! Vi har försökt läsa böcker om känslor för att avdramatisera dem och göra dem till något naturligt. Och väldigt noga har jag varit med att man får vara arg, men man får inte slåss för det, alltså att känslan är ok men inte beteendet.
Detta har inte hjälpt alls! Han bara tittar trotsigt på en, eller hånflinar. Någon enstaka gång har jag fått en reaktion som liknar skam eller ånger, detta när man har skrikigt riktigt högt och argt (oftast när han har slagit sin lillasyster). Men skam är inte heller vad jag vill framkalla, utan bara en medvetenhet om att det är fel och farligt att slåss!
Nu seaste veckorna har problemet blivit jättemycket värre. Av någon anledning som förmodlingen hänger ihop med hans lillasyster så är sonen arg på mig, hans mamma. Jag får inte komma i närheten, får inte byta blöja, får inte klä på, inte läsa bok, inte natta på kvällen, inte hämta honom från vagnen när han sovit. Igår vägrade han äta en macka jag gav honom, men när pappan gav samma till honom tog han den glatt och åt! När jag sitter vid matbordet kastar han saker på mig! Han slår mig i huvudet och ansiktet, tar mina glasögon och slänger iväg dem (han vet mycket väl att han inte får det, de kostar 8000), rivs och nyps.
Detta ger två problem. Det är ju inte det att det gör så himla ont i kroppen, men det gör ju så ont i hjärtat! Dessutom är jag rädd att han ska skada sin lillasyster när jag håller henne och han kastar saker, och så är jag rädd att han ska börja slå andra. Han slår redan på sin lillasyster när han blir avundsjuk (just nu är detta när hon sitter hos sin pappa, så han får inte hålla henne när sonen är i närheten).
Hur ska jag få sonen att förstå att han inte får slå? Ska man bara fortsätta markera eller ska man försöka ignorera det så att han inte får sin uppenbarligen efterlängtade reaktion?Hur kan vi hjälpa honom hantera sin ilska på ett bättre sätt?
Till saken hör att jag själv blev slagen som barn. Att bli slagen av sin egen son väcker väldigt starka känslor hos mig. Min naturliga reaktion är att skrika för allt jag är värd och att slå tillbaka. Denna "instinkt" har jag lyckats begränsa hittills och aldrig aldrig aldrig vill jag göra illa mitt eget barn! Jag har på sistone försökt gå ifrån istället för att bli arg och våldsam, när möjlighet finns. Jag vet inte om du möjligen har något tips till mig om hur jag kan tänka? För mig känns det som om jag nästan förlorat honom! Han vill ju inte veta av mig och jag är förkrossad men försöker vara glad mot honom när han kommer till mig ändå, för att han ska märka att jag tycker om det och för att jag absolut inte vill att han ska tycka synd om mig eller känna att han behöver trösta mig (jag fick alltid trösta min mamma, och det ska barn INTE behöva göra!!). Jag kanske överreagerar? Kass självkänsla är vad jag fick med mig hemifrån. Det kanske brukar vara så här i många familjer? Kanske är det bara en naturlig del av utvecklingen?
Vi fick en dotter för fem månader sen. I början var sonen lite avundsjuk och väldigt orolig med täta raseriutbrott, men det hela lugnade sig efter några veckor och vi har under sommaren haft det fint tillsammans. Vi jobbade stenhårt för att sonen fortfarande skulle få lika mycket uppmärksamhet som tidigare (han kräver i princip konstant uppmärksamhet, kan aldrig leka själv) samtidigt som vi tog hand om nya bebisen. Vi har nog släppt lite på det där - sonen får fortfarande massor av uppmärksamhet och kärlek men vi är inte med honom varje sekund utan han får roa sig själv de stunder som det verkar kunna gå bra.
Men han är i någon jobbig fas nu, märks tydligt, t ex ska han ha med sin snuttefilt överallt, och vill ha nappen jämt. Allt ska vara som det alltid är och det är jobbigt med nya människor och nya platser. Hur hjälper vi honom att känna sig tryggare? Är detta den berömda trotsåldern?
Jag har funderat över anledningar till hans ilska mot mig. Förmodligen beror det både på lillasyster, som jag ammar, och på att jag varit borta hos min egen syster som just fått barn och behövt lite hjälp under två perioder, ca fyra dagar per gång. Efter detta är han väldigt fientligt inställd mot mig. Jag vet att jag borde vara mer själv med sonen och ska försöka få till detta trots väldigt tät amning och att han ju faktiskt inte vill vara med mig. Men ang att vara borta, borde jag låta bli det? Jag får samma reaktion av honom ifall jag bara varit borta ett par timmar... men man måste ju kunna vara ifrån honom ibland, eller?
Vi låter honom ganska ofta få som han vill, eller åtminstone så kompromissar vi ofta med honom (typ han får höra boken en gång till eller bada lite längre när vi först sa att det var slut med det). Men vissa saker som är extra vitiga kompromissar vi aldrig med. Det verkar han dock inte lära sig utan står och skriker om det han vill tills vi lyckas avleda honom. Borde han få mer som han vill? Mindre? Beror ilskan alls på såna saker?
Stort tack för svar från en ledsen mamma.
