• Anonym

    andra med dystymi?

    Hej!
    Jag har nyligen fått diagnosen dystymi och vill jätte gärna komma i kontakt med andra som har det. Det skulle vara intressant att få höra hur ni upplever det och vilken hjälp ni får.

    Jag har varit nedstämd större delen av mitt vuxna liv, det är få dagar då jag känner att allt känns bra och är roligt. Jag har väldigt svårt att få saker gjorda, kan nog uppfattas "lat" i andras ögon. Jag är ofta väldigt trött och har ingen energi till något, knappt till saker jag brukar tycka är roligt att göra. Det har blivit värre, då jag sjönk djupare i min depression sommaren 2010. Fick utmattningssyndrom under sen hösten 2010 p.g.a. en hel del som hände i mitt liv, allt på en gång. Jag började då medicinera och blev bättre från stess, ångest och oro. Men nedstämdheten och orkeslösheten finns där fortfarande trots medicin. (äter just nu venlafaxin 150 mg).
      Jag känner mig ofta irriterad och kan hugga på små saker, jag är känslig för (o)ljud som barnskrik och andra ljud som barn gör i från sig av leksaker och vid lek. Jätte jobbigt när jag har två barn. Sömnsvårigheter har jag till och från, för tillfället drömmer jag väldigt mkt och vaknar många ggr på nätterna. Har svårt att komma till ro innan jag ska somna en del kvällar, medans jag andra kvällar hinner somna innan jag lagt ner huvudet på kudden. Går jag inte upp på morgonen tillsammans med min familj och får sova ostört så kan jag sova långt in på eftermiddan trots att jag kom i säng i tid. Jag sover ofta middag eft jobbet och somnar lätt framför tv, ofta direkt i en reklampaus.
     
    Jag har alltid haft det ganska svårt att ta kontakt med andra människor, jag går inte fram till ngn jag inte känner i första taget. Visar de inget intresse och pratar med mig så har jag redan bestämt mig för att de inte vill prata med mig. Däremot släpper det och går lätt att prata med ngn som komer fram och pratar med mig (oftast) och inga problem när jag lärt känna en människa. Dock är jag konflikrädd och säger ofta inte emot människor öga mot öga. Det kan fortfarande kännas jobbigt att få en fråga av ngn på jobbet när vi sitter i lite större grupp och jag tappar ofta ord, säger fel osv. Blir även problem när jag och min man har konflikter då jag ofta säger saker jag inte menar eftersom jag har så svårt att förklara och 1 minut senare kommer jag inte ens i håg vad jag sa. Det gör min man rasande, och det kan jag förstå. Men nu finns det kanske en förklarning till varför det har varit så här i alla år. Han förstår naturligtvis inte mig. Men jag hoppas att han inom en snar framtid kan göra det. Jag har även svårt att fatta beslut. Under de senare åren har jag nästan inte alls haft ngt socialt umgänge utan mest umgåtts med min familj. Jag bokar många ggr med folk men drar mig ur i sista stund för jag tänker att jag har ändå inget där att göra. Av olika anledningar främst av dåligt självförtroende, jag är mkt fetare än dem och de har snyggare kläder osv. Ändå upplever jag att jag har bättre självförtroende nu än när jag var yngre. Jag har ofta muskelvärk och huvudvärk.

    Min sinnesstämning höjs när jag dricker alkohol så tyvärr gör jag det ganska ofta, men inte i jätte mängder och inte så att jag på något sätt förstör för de andra familjemedlemmarna. Jag planerar när jag kan dricka och inte dricka och jag dricker inte varje dag och känner inget behov utav att dricka de dagar jag inte dricker. Jag gör det för att jag känner mig lyckligare och känner mig självsäkrare. Väldigt ofta dricker jag ett glas till matlagningen för det känns roligare att laga mat då el. t.ex. när jag ska städa.  

    Jag går nu i samtalsterapi hos psykolog.  Och ska börja med kognitiv beteendeterapi. 

  • Svar på tråden andra med dystymi?
  • Anonym

    Allt är så rent ut sagt jävla jobbigt just nu. Jag har inte berättat för många om min diagnos ännu, min man vet om det, min syster som står mig nära och själv har dagnos (ADHD), min mamma som misstänks ha (ASBERGER) men utredningstiden är 2 år, en vän som själv lider av depressioner och är behandlad. Jag började skriva en blogg strax före jag fick min diagnos, tanken var att jag skulle "släppa" den och låta människor i min närhet läsa den. Jag har inte vågat göra det ännu i a f, är inte redo. Sen skriver jag inte alls mkt i den heller för den delen, för jag orkar inte!

    Men jag är så trött på att må så här, ingenting är roligt. Det är inte mkt jag får för mig att göra. Mitt hem är en enda röra, skitigt, äckligt, jag orkar inte ta tag i det. Och gör jag det så är det bara det allra viktigaste, som att barnen ska ha rena kläder och helst få lite mat i sig. Att diskberget inte ska bli allt för stort. Jag trivs tack o lov bra på mitt jobb, idag känner jag inte för att åka dit. Om en halvtimme måste jag åka och jag sitter fortfarande i morgonrocken, men jag ska åka dit. Det brukar bli bra bara jag kommer dit. Dock sov jag alldeles för länge idag, skickade barnen till skolan och somnade om, sedan har jag bara suttit här vid datan inte gjort mkt nyttigt alls. Borde ha vikt tvätten, planerade att göra det men det blev inte av... så ser många av mina dagar ut!

    Så vad fan ska jag göra? Jag är trött på mitt jävla liv nu!

    Det är tur att jag har mina barn, min man... ni är värda att leva för även om det inte är enkelt just nu.      

  • Anonym (Dysymi..)

    Jag fortsätter att kämpa. Tillbaka på jobbet efter att varit hemma. Dom andra pratar skit om allt o alla hela tiden. Aldrig gillat det eller att umgås med sådana. Så jag måste vara i närheten av deras negativa energi hela tiden. Jag kan prata på som sjutton när jag känner mig bekväm med någon, nu väljer jag att hålla tyst. Spara energin. Tänk vad mkt människorna på arbetet o runt en spelar in i hur man trivs. Så är det ju för alla, men jag som har lite jobbigt med nytt folk som jag inte är bekväm med. Tycker mig ha en viss social fobi. Idag på jobbet så gick dom andra på lunch o jag fick stå själv o jobba o då trivdes jag. Men hemma o privat vill jag inte vara själv för mkt. Älskar att ha sambon i närheten! Om än inte helt inpå jämt. Spec inte när jag är så trött o pressad som jag är nu. O ont på massa ställen. Magen, huvudet, nacken. Tom när vi hade sex senast. Jag har aldrig under min livstid o våra 7 år tillsammans haft problem med sex o alltid kännt ok att ha det. Sedan min nya situation sedan denna höst med arbetsplats från att ha varit sjukskriven samt gått i skolan så är sex borta i min värld. Jag blir inte sugen, jobbigt att ngn så inpå o det gör ont. Kanske för jag är så stel. Jag vill ändå detta för att jag inte bara vill gå hemma mer o jag vill ha en ekonomi osv. Men jag längtar bara till helgen o på helgen har jag ångest över att jag snart måste upp igen på mån. Tänker på jobbet hela min lediga helg. När jag pratar om jobb så pratar jag om en yrkespraktik som är tillfällig. Jag kan söka mig ngn annan stans därefter o hopas på mindre folkmängd osv, men för att få betyg o examen så vill jag inte släppa detta så det är bara att sikta mot målstolpen o sedan kan jag faktiskt få pusta ut lite o jobba deltid. Även om jag helar mig själv till stor del i framtiden så tror jag inte att jag någonsin kommer kunna jobba heltid fast än jag har över 30 år kvar i jobb. Jag värnar om mitt liv o att jag ska vilja leva o föehoppningsvisa orka få ett eller ngr barn... Mitt liv kan nog bli bra så. Men jobba måste jag för att må bra. Hatar att gå hemma. Ångest i ett nötskal.

  • Anonym (vårsol)

    Nu har jag ett rejält dilemma. Jag har gått hos min psykolog kanske fem av de tjugo gånger remissen gav mig. Jag tror han har en tydlig bild av mina problem och när jag frågade hur man skulle gå väga för att höja självkänslan och tycka om mig själv sa min psykolog att det skulle komma automatisk när jag konfronterade min sociala ångest. Jag kan förstå att det är bra för självförtroendet att lyckas med saker man inte trodde man skulle lyckas göra, men att det skulle lösa alla mina problem hade jag svårt att tro. Nu när jag läst i denna tråd och på nätet tror jag att min sociala ångest snarare är ett symptom på något än mitt grundproblem. När jag kommit till denna slutsats blev jag riktigt upphetsad och motiverad. Igår gjorde jag sju av de tolv saker jag får mest ångest inför. Det var nervöst men gick utan problem. Nu har jag lite problem med vad jag ska säga till min psykolog. Jag vet att jag känner mig symptomfri när jag är på riktigt bra humör, men inte att jag skulle klara av saker som jag inte vågat försöka på flera år sen min ångest var som värst. Nu blir jag rädd att min psykolog ska tycka att jag är frisk och inte behöver mer hjälp! Denna rädsla kommer nog från kommentarer i stilen: -skärp dej så klarar du det. Men problemet är ju att jag inte kan skärpa mig när jag känner mig ledsen och omotiverad, så känner jag ju mig nästan hela tiden....

  • Anonym (Dysymi..)
    Anonym (vårsol) skrev 2011-10-24 17:22:45 följande:
    Nu har jag ett rejält dilemma. Jag har gått hos min psykolog kanske fem av de tjugo gånger remissen gav mig. Jag tror han har en tydlig bild av mina problem och när jag frågade hur man skulle gå väga för att höja självkänslan och tycka om mig själv sa min psykolog att det skulle komma automatisk när jag konfronterade min sociala ångest. Jag kan förstå att det är bra för självförtroendet att lyckas med saker man inte trodde man skulle lyckas göra, men att det skulle lösa alla mina problem hade jag svårt att tro. Nu när jag läst i denna tråd och på nätet tror jag att min sociala ångest snarare är ett symptom på något än mitt grundproblem. När jag kommit till denna slutsats blev jag riktigt upphetsad och motiverad. Igår gjorde jag sju av de tolv saker jag får mest ångest inför. Det var nervöst men gick utan problem. Nu har jag lite problem med vad jag ska säga till min psykolog. Jag vet att jag känner mig symptomfri när jag är på riktigt bra humör, men inte att jag skulle klara av saker som jag inte vågat försöka på flera år sen min ångest var som värst. Nu blir jag rädd att min psykolog ska tycka att jag är frisk och inte behöver mer hjälp! Denna rädsla kommer nog från kommentarer i stilen: -skärp dej så klarar du det. Men problemet är ju att jag inte kan skärpa mig när jag känner mig ledsen och omotiverad, så känner jag ju mig nästan hela tiden....

    Grejen med just dystymi verkar ju vara att man har stunder av välmående o glädje men det dåliga kommer alltid tillbaka o finns där som oftast. Tills man blir av med diagnosen vill säga. Samma med att du i ett sving nådde ett bra resultat lyckades göra saker trots ångest. Såklart menar jag inte att du inte kan övervinna dina ångestområden, det tror jag visst du kan! Jag menar just att man blir inte frisk hux flux, eller av med ångest efter en övning och det ska en utbildad psykolog veta.

    Grattis till att du lyckades med ditt uppdrag! Det var inte dåligt, och har du lyckats denna gång kan du mkt väl lyckas igen.  

    Men jag förstår vad du menar.. Jag har också tänkt liknade, jag har ibland varit upplyft när jag besökt min psykiatriläkare, han var trevlig och jag trivdes i hans sällskap. Jag har varit vid ganska gott humör JUST DÅ samtidigt som vi diskuterat mina problem som är många o djupa. Då har man väl varit rädd att dom ska tro att man hittar på, för sådana personer finns det väl faktist.
    jag har också suttis hos läkaren o sagt att det går ganska bra o en viss grej känns bra, men det kan ha ändrats till nästa gång.

    Men jag kan tänka mig att detta tillhör detta med dystymins positiva kurva o att läkaren ska förstå det. Det finns dessvärre bättre o sämre läkare o psykologer.     
  • Anonym (Dysymi..)
    Anonym skrev 2011-10-24 13:04:27 följande:
    Allt är så rent ut sagt jävla jobbigt just nu. Jag har inte berättat för många om min diagnos ännu, min man vet om det, min syster som står mig nära och själv har dagnos (ADHD), min mamma som misstänks ha (ASBERGER) men utredningstiden är 2 år, en vän som själv lider av depressioner och är behandlad. Jag började skriva en blogg strax före jag fick min diagnos, tanken var att jag skulle "släppa" den och låta människor i min närhet läsa den. Jag har inte vågat göra det ännu i a f, är inte redo. Sen skriver jag inte alls mkt i den heller för den delen, för jag orkar inte!

    Men jag är så trött på att må så här, ingenting är roligt. Det är inte mkt jag får för mig att göra. Mitt hem är en enda röra, skitigt, äckligt, jag orkar inte ta tag i det. Och gör jag det så är det bara det allra viktigaste, som att barnen ska ha rena kläder och helst få lite mat i sig. Att diskberget inte ska bli allt för stort. Jag trivs tack o lov bra på mitt jobb, idag känner jag inte för att åka dit. Om en halvtimme måste jag åka och jag sitter fortfarande i morgonrocken, men jag ska åka dit. Det brukar bli bra bara jag kommer dit. Dock sov jag alldeles för länge idag, skickade barnen till skolan och somnade om, sedan har jag bara suttit här vid datan inte gjort mkt nyttigt alls. Borde ha vikt tvätten, planerade att göra det men det blev inte av... så ser många av mina dagar ut!

    Så vad fan ska jag göra? Jag är trött på mitt jävla liv nu!

    Det är tur att jag har mina barn, min man... ni är värda att leva för även om det inte är enkelt just nu.      
    Hoppas du överlevde dagen. Dagarna känns väligt tunga ofta. Jag vet inte om du har skrivit det men jag tänker att om du trivs när du väl är på jobbet så är det ju bra att du kan jobba men du kanske bör jobba deltid. Det gör en väldigt stor skillnad. Du som har barn att orka ta hand om också.
  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (vårsol) skrev 2011-10-21 22:57:33 följande:
    Man ska aldrig försöka sätta diagnos på sig själv men ack så jag känner igen mig i det ni skriver. Jag går hos psykolog och KBT just nu och klarar inte av "läxförhören och uppgifterna". Jag känner mig nedstämd och hade (för längre sen när remissen skickades in) mer ångest och oro inför sociala möten och platser. Men när min psykolog frågar vad jag känner i dessa situationer: -känner du dej värdelös, misslyckad eller vad tänker du? Svaret är ingenting. Jag vill inte göra uppgifterna i min ångesthierarki eftersom jag hellre är hemma, jag vill helt enkelt ingenting. Har inga intressen, inga hobbys, inget jag brinner för. Om jag skulle få en ledig dag kan jag sitta och planlöst surfa i timmar eller bara sova bort dagen. När min man reste bort gick jag inte utanför dörren på en vecka. Jag kan glömma att äta eller äta ex godis för att jag inte orkar laga mat eller mikra en matlåda. Det vore en slags lättnad om det fanns en diagnos för detta... Jag minns att jag var glad förr. Att jag cyklade med vinden i mitt hår och skrattade mot solen bara för att det var vår. Jag tänkte väl att trauman och åldern hade förändrat det, men detta kanske är svaret för mig?

    Gud vad jag känner igen mig i det du skrivit! Min kille reser också en del i jobbet. När han är bortrest några dagar orkar jag inte laga middag till mig själv. Kan sova till eftermiddagen och inte gå ut på alla dagar han är bortrest. Sitter mest framför datorn och tv:n. Har fått dystymi av en psykolog, andra har trott jag varit deprimerad. Har ätit olika mediciner men inget har hjälpt. Psykvården har typ gett upp hoppet om mig så nu är det bara att försöka leva med det här. Väntar mer eller mindre bara på döden.
  • Anonym (vårsol)

    "Väntar mer eller mindre bara på döden" lät inte som en upplyftande tanke så här på morgonkvisten. Jag känner mig besläktade med dej Anonym(känner igen mig) och tycker det är väldigt tråkigt att vare sig medicin eller samtal har hjälpt dej. Jag är dock väldigt dålig på att sätta fina ord och formuleringar till den medkänsla jag känner. Naivt nog så har jag alltid trott att läkarvetenskapen kan fixa nästan allt bara man vet vad problemet är. Resten... till exempel min "lathet" ska jag kunna fixa själv, bara jag är tillräckligt motiverad och "skärper mig"! Tyvärr verkar det inte vara så enkelt och jag är glad om detta iaf vore ett skäl till varför jag inte kan "rycka upp mig" som man får höra ibland. En diagnos vore skönare att ha än en personlighetsdefekt. Hoppas du anonyma fortfarande har dina bra stunder trots många svåra.

  • Anonym
    Anonym (Dysymi..) skrev 2011-10-24 21:28:39 följande:
    Hoppas du överlevde dagen. Dagarna känns väligt tunga ofta. Jag vet inte om du har skrivit det men jag tänker att om du trivs när du väl är på jobbet så är det ju bra att du kan jobba men du kanske bör jobba deltid. Det gör en väldigt stor skillnad. Du som har barn att orka ta hand om också.

    Det är sant, har också funderat i de banorna. Kanske är det så att jobbet tar all min kraft just nu. Jag ska boka ett läkarbesök för jag funderat lite på det här med medicinen också. Men det kanske inte finns ngn medicin som kan få mig att må bättre. Den lindrade min stress och ångest, men jag känner mig inte piggare o gladare för det. Det är jävligt tråkigt, längtar efter det!!
  • Anonym

    Tack för att ni skriver i den här tråden och delar med er! Ska erkänna att jag är glad att ni finns (tolka mig rätt, givetvis jätte tråkigt att vi ska behöva må dåligt), men jag trodde verkligen att det bara var mig det var fel på! Men här är en hand människor som fungerar som jag, det är ändå en lättnad. Nu är det bara att kämpa vidare, jag hoppas få göra det tillsammans mer er! ♥

  • Anonym (fobi)

    Jag är diagnosticerad med social fobi och fobisk personlighetsstörning, men jag undrar om jag inte också har en liten släng av dystymi också. Jag känner igen mig i vissa kriterier, som att jag ofta nedvärderar mig själv och är obeslutsam, fast det kan ju i och för sig hänga ihop med mina andra diagnoser. Det där med ljudkänslighet känner jag också igen, framför allt när det gäller barns ljud (jag har dock inga egna barn). När det gäller vikten har jag dock motsatt problem, jag är smal och tenderar att väga mindre än vad som är hälsosamt under perioder när jag saknar aptit.

Svar på tråden andra med dystymi?