• Anonym (Jätteorolig)

    orolig för min 7-åring

    Hej

    Jag behöver hjälp, jag ska redan ringa BUP på måndag men måste få råd under tiden.

    Jag har en 7-årig son som har humor, varmt hjärta och älskar djur. Men, han har svårt för människor på något sätt. Han får aggressionsutbrott då och då (inte ofta) men när han väl får det säger och gör han fruktansvärda saker som jag inte kan förstå vartifrån det kommer.
    Han säger att han inte trivs hos sin pappa och han är väldigt speciell. Vi bor inte ihop längre men nu när jag är färdigutbildad lärare så har jag insett att sonens pappa antagligen har Aspberger. Han förstår inte alls det sociala, han ingen tiduppfattning, skulle aldrig erkänna att han har fel, han ber aldrig om ursäkt ens om han gjort fel och har lätt för att skrika eller höja rösten så fort nåt går fel. Utåt sett försöker pappan få allt att se perfekt ut och är livrädd att förlora sin son.

    Min son är nu 7 år och går första klass, är omtyckt av många men har problem att förstå regler och även konsekvenser av sitt beteende. Han kan, precis som sin pappa, aldrig be om ursäkt och kan inte heller förstå vikten av en ursäkt. Tidigare i skolan, då under 6-årsverksamheten har följande skett:
    Han har mordhotat sina två lärare under flera tillfällen
    Han har mordhotat klasskamrater
    Han försöker bestämma över alla, även lärarna
    Han hotade en riktigt fin kille i klassen att han skulle gå hem till honom och mörda hans kattungar (som resulterade i att pojkens mamma ville anmäla skolan, men sen hände inget)

    Min son har även sagt under extremt aggressiva (han slåss inte men skriker lika högt som om han brinner hela honom eller någon tagit en kniv och huggit honom om och om igen. jag har aldrig i mitt liv hört någon skrika så som han gör!) utbrott att han vill dö, han tänker hoppa från balkongen om han inte får som han vill (för cirka en månad sedan sa han att han tänker ta sitt liv genom att hoppa från balkongen om han inte fick rostat bröd till frukosten), att han ska ta sitt liv med en kniv och vrida om den i hjärtat. Han får för det mesta sådan utbrott när han inte får som han vill och konstigt nog handlar det om något helt obetydligt: (som det rostade brödet)

    Idag fick jag reda på att min son stängt in sig på skoltoan med en klasskamrat (o på sätt o vis kompis, för de har umgåtts sporadiskt spontant hemma hos oss, eller hos honom) som vi kan kalla för X. De stänger in sig, den manliga läraren i klassen försöker få min son att öppna men han vägrar. Min son säger till X: Vill du ha en fint pokemonkort?
    Ja, svarar X.
    Min son säger: Du får kortet om du bajsar i din hand.
    X svarar: Näe,det vill jag inte.
    Min son säger: Du får det om du kissar i din hand!
    X kissar i sin hand och får kortet.

    X mamma kom idag till skolan och berättade för läraren vad min son sagt och gjort.

    JAG ringer min sons pappa OVETANDES OM DETTA sent på kvällen och DÅ behagar han berätta vad som hänt. Jag undrar hur han ska ta hand om detta och han svarar totalt nonchalant - "inte vet jag". 
    Jag blir jätteupprörd, höjer rösten och säger A (min son) MÅSTE JU BE OM URSÄKT!! Han fattar knappt varför jag blir upprörd och svarar ja, ja. Flera timmar senare frågar jag och han säger då att vår son ringt och bett om ursäkt.

    Än en gång tar han helt lätt på en fruktansvärd situation, och tidigare ville skolan att vi skulle kontakta BUP men pappan sa NEJ.
    Nu tänker jag ringa BUP ändå på måndag.

    Snälla varför beter min son sig så hemskt så fort han varit hos hans pappa, hans pappa verkar inte förstå någonting och han svarar (pappan) att allt är bra, jättebra, precis hela tiden. Men uppenbarligen mår min son inte bra alls. Men VARFÖR är han såhär?

    /Pernilla 

  • Svar på tråden orolig för min 7-åring
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    Jag tycker att du ska göra som du tänkt och kontakta BUP för att prata om hur du kan hjälpa din son på bästa sätt.
    Han tycks ju ha en hel del svårigheter att få det sociala umgänget att fungera och att reagera adekvat på enkla besvikelser.
    Detta kan självklart ha ett samband med att pappa har ett liknande förhållningssätt. Man tar ju efter sina föräldrar, men det kan också vara ärftligt betingat. Hur det än är med det så tror jag att både han och du skulle ha mycket ut av att prata med någon person på BUP som kan ge dig lite tips hur du ska hantera hans tillkortakommanden, men som kanske också kan hjälpa honom att förstå att hans agerande mot kamrater i längden slår tillbaka på honom själv och som kan ge honom bättre alternativ så att han känner sig mer tillfreds i tillvaron.
    Lycka till!
    Margit Ekenbark
     

Svar på tråden orolig för min 7-åring