The brave don't live forever, but the cautious don't live at all!

Det där var ett exempel från natten... Men själva grejen var att man alltid väntar på någon annan att göra vad man själv ska göra. Liksom du går i skolan så att andra människor kan lära dig saker. Du har aldrig funderat på att lära dig saker själv?

Alltså du kan fortfarande läsa andras rapporter osv. Men du måste ju alltid vara kritisk till det du läser. Om någon pratar andra språk, lär dig det själv, varför låta någon annan lära dig? Då kommer du säga för att du inte har tid att lära dig det själv. (För att dom har satt in dig i ett system där du jobbar, går hem och äter, är med dina barn och somnar. Vad hände med ditt liv? Vem har makten över ditt liv?

Dom lär dig vad dom vill att du ska lära dig, ur deras vinklar, dvs så att du aldrig ska ifrågasätta dom (samhället), utan ifrågasätta människor som gör vad dom vill göra. Mobba dom som klär sig annorlunda än dig "konstigt".. Dom programmerar dig till att tycka det är fel att bete sig som man själv vill.

 

Jag diskuterar hur vidare det är rätt att leva för någon annan :P..

(Om du inte redan har förstått det, förväntar jag dig inte att förstå. Jag har beskrivit i olika inlägg vad jag menar, men om du inte vill läsa dom).

Ja, imorgon så ska tydligen människor demonstrera mot babylon i 65 olika länder. Babylon a fall, vet ej hur lång tid det kommer att ta.Men dom som beter sig fel kommer att få veta det då dom dör, men då är det för sent att ändra sig...

Varför försöker du dela in människor i lag bara för att dom tycker olika?
Du tror att alla tävlar för sin sak?
Jag vet många människor som gör som dom själva vill, utan att bry sig om vad andra gör... 

Ett öppet brev från torg till torg

 ”Vi är de 99 procenten. Vi är de som vräks från våra hem. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi drabbas av miljöförstöringen. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan de andra 1 procenten får allt. Vi är de 99 procenten.”

Det personliga är politiskt. Det var parollen för 70-talets feminister. En sån oerhörd klarsyn i ett enda slagord. Med ”det personliga är politiskt” menade feministerna, att det du upplever själv i ditt vardagsliv inte är en isolerad känsla, utan att du delar denna livssituation med många andra. Att det du upplever personligt är strukturer, det är i högsta grad något politiskt. Och att sättet att förändra våra enskilda vardagsliv går genom att agera kollektivt politiskt. Att lyfta våra livssituationer är politiskt.

Det individuella är politiskt. Så ser den nyliberala högerns ideologi ut. Vi ska skolas in att bli ekonomiskt nyttomaximerade rationella aktörer där hela vår livssituation ska reduceras till en fråga om individuella val: vi ska välja skola åt våra barn, välja elbolag, välja pensionsfond, välja karriärsväg, välja representanter att föra vår talan. Alla ska tänka på sig själva, göra det som är bäst för dem, göra personlig karriär, roffa åt sig det man kan. Men alla kan inte lyckas, alla kan inte ta sig fram – det finns inte plats för alla uppe i toppen. Istället individualieras våra misslyckanden, våra problem, vår svårhet att få ekonomin att gå ihop, vår växande känsla av osäkerhet i livet: våra osäkra anställningar, köandet efter en bostad, skulderna till banken. 

Den ekonomiska krisen raserade hela denna nyliberala ideologi. Den globala protestvågen lyckades bryta igenom och föra fram andra berättelser, visa på en annan verklighet. Från torg till torg världen över gick folk ut och protesterade mot ökade levnadskostnader, arbetslöshet, bostadsbrist och en osäker framtid. Tahrir i Kairo, Puerto del Sol i Madrid, Syntagmatorget i Aten, Rocherfeld Boulevard i Tel Aviv, Wall streets Liberty Plaza i New York. ”Vi tänker inte betala eran skuld”, har det gemensamma budskapet varit till parlament, banker och storföretag – varför ska vinsterna privatiseras, men skulderna socialiseras? Alla dessa torgockupationer har byggt upp till den globala aktionsdagen 15 oktober – förenade för en global förändring.

Ekonomisk ojämlikhet 

“Det är att säga ‘klasskrig’ på ett väldigt ödmjukt sätt” (Laurie Penny om begreppet 99%)

Det sprids många bilder från Occupy Wall Street just nu. Roliga slogans, lustiga människor, inspirerande och tokigt om vartannat. Men det finns andra plakat som spelat betydligt viktigare roll där, men som inte synts på samma sätt här. Det är alla de tusentals människor som tagit en bit kartong och skrivit ner sin livssituation på den, som gått ut på gatorna och synliggjort sina problem. Det som framstått som ett individuellt problem har när de mötts på gatan bildat ett mönster. ”Ni sitter i samma situation som mig”. Det personliga blir politiskt. I det ögonblicket brister nyliberalismens ideologiska hegemoni.

Journalisten Ezra Klein beskriver alla de personliga berättelserna på plakaten på Wall Street:

”Detta är inte slagord mot systemet. Det är inte anarkistiska manifest. Det är inte uppmaningar till en revolution. Det är små berättelser från folk som har följt spelreglerna, gjort som de uppmanats göra och som inte fått nått för det. Eller än värre, de har tiotusentals dollar i skulder på grund av det. […] Den översta 1 procenten i samhället får 24 procent av inkomsterna i nationen och äger 40 procent av rikedomen i landet. Det är därför jag tar Occupy Wall Street – eller mer specifikt ’Vi är de 99%’-rörelsen på allvar. Det finns en enorm massa folk som har fått det sällsynt svårt just nu. Och det finns en liten grupp som har fått en sällsynt stor del av kakan just nu. Det låter inte som ett stabilt läge”.

Det är här vi har något att lära oss från Occupy Wall Street, hur de arbetar för att synliggöra ekonomisk ojämlikhet, det vill säga klassamhället. Att de rikaste 400 amerikanerna har mer rikedom än de fattigaste 150 miljonerna. Och vilken rasande takt dessa klyftor växer. Dessa plakat, berättelser och röster fungerar som en militant undersökning och synliggör livssituationen för hur folk drabbas av den ekonomiska krisen.

 

Samhället beter sig så. Samhället gör så att människor begår självmord, samhället gör så att människor som inte är som alla andra (Ibland) känner sig utan för. Dom bestämmer vad du ska ha på dig, vad du ska äta, vad du ska göra, att du ska supa osv..

Varför är det bevis på att man inte tänker kritiskt?

Bara för att någon annan också har kommit till den insikten du har, betyder det att din insikt är fel?
 

Jag håller med...

Det passar inte dåligt ihop att tycka att man inte ska säga att vad någon annan gör är fel och att samtidigt tycka att folket lever så tråkigt. För vem har sagt att jag bryr mig om hur folk lever? Jag har sagt i flera inlägg att jag struntar i alla som gör vad dom vill.

I en annan tråd beskrev jag Kissie, jag kanske inte skulle göra allt hon gör, men jag gillar henne ändå eftersom att hon gör vad hon vill göra. Hon  styr precis vilka kommentarer hon ska få, hon gillar att få kommentarer. Men att människor inte förstår det utan fortfarande verkligen skriver hur pinsam och ful hon är, är bevis på att den som skrev så är det.

(Pinsam eftersom hon tycker att vad någon annan gör är pinsamt och ful eftersom att hon skriver det på Youtube, och aldrig skulle våga säga det i verkliga livet. Låt alla göra vad *** dom vill, lixom vem *** bryr sig om vad du tycker?

Allt som folk skriver ger bara henne mer kändisskap, hallå?
 

Du vet väl vilka samhället är?:P

Poliser/riksundersökningar/dom som anställer folk/ även vissa av dom som är anställda, majoriteten. Dom lever precis som samhället har programmerat dom att göra....

 

Jag måste inte det, men jag gör det om jag känner för det, just för att jag vill förklara att jag tycker att dom beter sig fel som inte låter andra vara som dom vill. Om dom hade sagt ok, du gör så, men jag skulle göra såhär hade det inte varit något problem, men dom säger allt annat än vad man pratar om.. Tex, du är så töntig, asså har du verkligen gått i skolan osv osv...

Jag undrar varför folket beter sig som dom gör, eftersom att jag aldrig skulle bete mig så....

Jo, det är så det är, men dom flesta blundar för verkligheten. Dom tror på fullaste allvar att det är relevant att dom kommer med sina åsikter och att dom på så sätt kan få en annan människa ledsen. För det andra, att dom vill få någon annan människa att må sämre är helt sjukt. 

Innan då jag levde som alla andra så spelade jag också detta spel, jag söp och försökte klä mig snyggt så att killar skulle tycka om mig, jag ljög, snackade skit om andra. Trodde allvarligt att det spelade roll om andra människor gillade mig eller inte osv.

Sen hände någonting som fick mig att ändra livssyn totalt. Nu har jag vaknat upp och insett vad livet handlar om, men jag tycker att det är sjukt att majoriteten fortfarande går runt i sin lilla bubbla, även fast dom är 35. Livet händer runt om dom, men dom är o vetandes, och slösar bort sitt liv.

Vissa människor förstår livet, men då stöter majoriteten det ifrån sig, då den säger saker som dom inte fått lära sig i skolan. "Men skolan gör dig smart". Att någon som inte har gått i skolan kan resonera mycket bättre, är mycket mer godhjärtad och en bättre människa får dom fortfarande inte att tänka.

Intressant är det också att människor som INTE lever i ett I-land inser lättare vad livet handlar om, det är som att vi har saker som distraherar oss, man måste hämta barnen på dagis, laga mat, sova och vakna till jobbet. Dom springer runt i sitt ekorrhjul och ser inget annat förutom vad som finns i deras hjul. 

Dom som prövar narkotika, inser också verkligheten, och väljer att fly från den. "Men dom som använder narkotika är pundare", det är intressant att människor förkastar andra människor sådär. Då någon annan gör något du inte gör, säger du att det är fel vad den gör.

Jag säger inte att det är rätt att knarka, jag säger att jag har förståelse för dom, samt att jag vet att dom är medvetna om livet och väljer att fly från det.