Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till min "man"

Vi är fortfarande gifta, det vet du va? Så allt du gör är fortfarande otrohet... Och att du sitter och ljuger framför mig i soffan när jag säger att jag VET vad du gjort, det fattar jag inte! Om du nu inte kan vara utan henne då får du fan lära dig att vara utan mig! Du är ett ryggradslöst kräk som inte fattar vad du gör! Du kommer antagligen inte att fatta heller för den person du blivit verkar inte ha några som helst fungerande hjärnceller... Jag föraktar dig som fan! Men ändå önskar jag att du skulle komma till insikt nu och ställa allt till rätta... Fan...

Till min "mans" lilla slyna

Hur i helvete kan man ragga på nån som är nygift? Och varför tänker du inte på din egna familj? Flytta hem till pappa med din son alldeles innan jul, känns verkligen genomtänkt! Hoppas verkligen det skiter sig för er! Jag vet alla hans brister, du har ingen aning... May you burn in hell, bitch...

Dra åt helvete din jävel! Du kan ju inte ens i dina vildaste fantasier tro att vi någonsin kommer att vara vänner eftersom du fortsätter att behandla mig och barnen som skit! Du är fan helt dum i huvudet! Sök hjälp, ta gärna med din stendumma mamma åxå!!!

Jag älskar dig trots allt... Ge oss en chans...

Jag säger ja!

önskar jag kunde skicka det sms:et... 

Till min förvirrade man:

Du förstör mer och mer för varje gång du åker till henne... Kom hem ikväll och knulla med mig istället...

Jag längtar tills du kommer hem igen. Tänker på dig.
Jag tycker om dig.
Kram!

"Du får min hjärna att se rosa moln"

Jag längtar redan efter dig, önskar du kunde legat kvar bredvid mig längre.
Och bara så du vet, jag faller hårt för dig.

detta skrev jag när jag var 15 år, egentligen bara för att få skriva av mig. det var aldrig tänkt att skickas iväg.
pappa gick bort ett år efter.

Kom hem...

kom hem...

Jag vet att situationen inte är den ultimata, att den rent ut sagt är ganska tabu.
Du vet dock varför vårt förhållande sprack. Det handlar om att du inte kunde ge mig känslomässigt stöd, som en kram eller tröstande ord i jobbiga tider. Att du ignorerade mig när jag behövde dig som mest. Att du pressade mig till att amma mot min vilja. Att du höll i vårt barn och hotade att slå mig om jag inte höll käft. Att vi inte kunde sluta bråka.
Att vi helt enkelt inte passar ihop, det är inte hållbart.

Jag ber om ursäkt för att det inte gick vägen, för att allt gick i bitar, men jag försökte nå ut till dig mer än en gång och du förnekade att vi hade problem. Jag orkade inte mer, förlåt.

Nu har jag en relation med en bekant till dig. Med en kompis, eller en vän. Jag vet inte vad du vill kalla honom, eftersom du inte träffat eller presenterat mig för denna "vän" på över 3 år. Tyvärr var det just denna person som skulle vinna mitt hjärta. Förlåt för det. Jag kan inte hjälpa att han ger mig kärlek, stöd, respekt och är villig att satsa 110% på en bra och sund relation. Jag är ledsen att det gör så ont för dig, att det skulle vara just han som fick mig att falla handlöst, men jag kan inte kontrollera mina känslor. Jag älskar honom och han älskar mig, och vi kan inte hålla oss borta från varandra. Förlåt för att det är just han.

Jag hoppas du kan komma till ro, hitta någon som kan ge dig den kärlek och bekräftelse du förtjänar, för mina känslor försvann, de blev sårade av alla hårda ord och handlingar oss emellan. Jag hoppas du hittar någon som kan ta fram det bästa hos dig och ge dig trygghet, för jag tror det är det du behöver.
Men nu har du trakasserat mig i månader. Sluta nu, lägg ner. Gå vidare, snälla. Sluta förnedra mig på facebook, öppet för min familj att se, sluta kalla mig äcklig och en dålig mamma för det vet du gott att jag inte är. Sluta nedvärdera mig och svartmåla mitt namn. Jag är mamma till ditt barn och försöker hantera allting till din fördel, dvs bara tacka och ta emot all skit du skickar mot mig, utan att göra det till en större grej än vad det redan blivit.

Förlåt för att jag fann min själsfrände i just honom, det var inte meningen. Nu är det dags att gå vidare. Börja leva ditt liv, för du var aldrig kär i -mig-, du var bara kär i bilden av den du ville att jag skulle vara.
Förlåt för att jag gått vidare och för att jag är lycklig.

Jag har aldrig känt såhär för någon. Jag är så lycklig att jag har träffat dig att det spritter i benen, jag saknar dig jämt när vi inte ses och när du är med mig så vill jag att tiden ska stanna. Du är det finaste som finns M. 

/Din fega men lyckliga flickvän 

Jag orkar inte mer nu... flyttar innan januari är slut... Hoppas fortfarande att det ska bli en ändring, men när du åkte idag får jag återigen svart på vitt att du är ett svin och jag längtar efter att slippa dig... Trevlig 2-årsbröllopsdag, din skitstövel...

Du kunde ha tagit och meddelat lite tidigare än efter ett år att du inte klarar av att vara med mig för att jag har barn, istället för att sura, bete dig konstigt och behandla mig illa. Du är en stor jävla idiot som inte innehar någon självkänsla och försöker dra ner andra, du är en jävla egoist som alltid bara tänker på dig själv. Du är dessutom en omogen jävla snorunge som inte beter dig som en vuxen människa för fem öre. Jag menade vad jag sa när jag sa att jag älskar dig igår, men jag tar tamejfan tillbaka det jag sa om att jag vill leva med dig. Dra åt helvete!

Och vågar och vågar. När idiotfan har hört av sig om hur han vill ha det vilket han skulle sova på, då ska jag fan inte skriva det utan säga det! Sen ska jag gå med huvudet jävligt högt ur den här relationen och veta att vad jag än träffar för karl i framtiden så kan jag aldrig hitta en sämre karl än den här idioten.

Sådärja!

Grattis! Nu har jag tillåtit honom att ljuga för mig för sista gången... Undrar du aldrig över hur mycket han ljuger för dig? Jag undrar över hur du, med din erfarenhet som barn, kan ha en gift småbarnsfar boende hos sig när det "passar"? Varför inte vänta tills hans påstådda skilsmässa gått igenom? Kommer aldrig någonsin att acceptera dig, men som sagt: Grattis, jag tar inte tillbaka honom nu!

Jag har en till!

Tack för allt du gjorde för mig i 6 år. För alla gånger du ställde upp och lyssnade på mig, vad det än handlade om. För att du älskade mig över allt på jorden och gav mig det bästa jag har idag, våran fina dotter. Jag kommer alltid att älska dig och tjejen du nu har träffat kommer få det så himla bra med dig, det vet jag!

Jag är så trött på att bli trampad på. Av alla er, min familj, mina vänner, min partner och min arbetsplats.
Jag är så jävla arg på er för att ni förminskar mig och mina känslor. Hela min karaktär och hela mitt värde som människa.
Jag duger när jag kan låna er pengar. Jag duger när ni mår dåligt och vill ha någon att prata med eller få husrum hos. Jag duger när jag är glad och ett behagligt sällskap. Jag duger när jag lagar din jävla mat. Frukost, lunch och middag. När jag sitter tyst och väntar på att en gnutta tid kanske finns över för bara mig. När jag städar efter dig och alla dina vänner som springer här, ut och in - samtidigt som jag ska vara en perfekt mamma, en perfekt karriärs-kvinna och en perfekt flickvän.

Men så fort jag råkar vara mänsklig ska jag slitas i stycken, förminskas och trampas på. "Tutte nutte, ryck upp dig för fan", "Sluta vara så jävla svag!", "Äh, lägg ner, du ska alltid bråka"

Jag är allt annat än svag, men det vågar jag inte säga. Utan jag skäms istället, skäms för att verka svag när jag egentligen bara vill skrika rakt ut, slita av mig håret och slå sönder väggarna som sluter sig kring mig. Jag förtjänar bättre, men rädslan att förlora alla er håller mig tyst och liten. Jag låter er fortsätta trampa och sparka medans min teater fortsätter. Så fort jag yttrar ett missnöjt ord blir jag ju bara nerslagen. Men ert gnäll får jag lyssna på var dag. Jag sitter vid din sängkant mamma, för att jag är rädd att du ska sluta andas en dag, trots din hatfulla ord mot mig.
Pappa, jag lånar ut pengar till dig för att du inte "har råd" med din insulin, för att sedan se dig åka iväg med familjen och äta gott ute, utan mig. Komma med ursäkter varje gång jag vill träffa er, men sedan duga när du vet att min lön landat på kontot.
Jag tar hand om dig, masserar dig när du har ont, ger dig kärlek och beröm varje dag, käre sambo.
Och mina vänner, har jag öppnat mitt hem för, varit tillgänglig för 24/7 så att ni aldrig ska känna er bortglömda och ensamma..

Nu sitter jag bara i mitt fängelse av rädsla, vågar inte berätta hur arg jag är på er alla, hur mycket jag skulle vilja gråta och peka ett anklagande finger på er.

Jag pekar på mig själv istället och gråter i tystnad.
Jag hatar mig själv.

Hade jag vetat det här hade jag aldrig skaffat barn med dig din jävla idiot. Fatta att du förstör så jävla mycket för din dotter för att det är så jävla viktigt att motarbeta mig. Hoppas din sambo får nog av dig och lämnar dig så ska du få se hur det är att rodda allt själv. Jävla snorunge som överlåter ansvaret för vårat barn till antingen mamma eller din nya. Ta du och far åt helvete jävla apskalle!!!!