Kom tillbaka till mig, jag ber. Allt kommer att lösa sig. Jag står vid din sida. Jag älskar och litar på dig. Jag förstår att du behöver tänka, att du behöver veta vem du är. Men snälla, låt mig få vara med dig.
Jag älskar ju dig. Jag vill inget annat än kämpa tillsammans med dig.
Du är det finaste som har hänt mig.. 
Jag hoppas att du snart mår bra och då minns vad vi har. Att du inte är rädd att våga satsa på oss. Jag finns här, jag älskar dig, jag respekterar dig, jag ska ingenstans.
Om jag trodde att jag inte skulle klara av att vara med dig i mörka stunder så skulle jag säga det.
Snälla. Se det vi har, vad vi är, den kärlek som finns oss i mellan..
Låt det bli vi igen..
Jag mår så jävla dåligt. Jag vet att du mår dåligt, Samtidigt tror jag att vi skulle kunna finna stöd, tröst och styrka hos varandra.
Du säger ju att du älskar mig. Jag älskar dig. Jag vet att det är svårt med din sjukdom men snälla släpp in mig..
Jag mår så jävla dåligt.. Inte pga detta mellan oss utan allt som hänt bara sista året innan jag träffade dig..
Och nu sitter jag här. Men en sådan jävla ångest och tårarna bara rinner och en del av mig hoppas på att få dö..
Jag klarar inte så mycket mer motgångar. Jag har alltid varit den som är stark och tagit hand om andra. Och nu när jag behöver bli omhändertagen så finns inte den person jag helst vill ha, där..
Jag vet att jag behöver hjälp nu.. Det är inte meningen att må så här dåligt. Det är inte bra och det är inte normalt.
Du vet att jag inte mår bra men jag tror inte att du är medveten om HUR dåligt jag faktiskt mår.. Dumma tankar har smugit sig in.
Jag kämpar för att inte kliva över den där tröskeln. Jag har varit där förut och jag visste då att jag inte ville dö. Men nu?
Vad ska jag göra? Vart ska jag vända mig?
Om jag bara haft din trygga famn att krypa upp i, haft dig hållandes om mig hela natten. Fått borra in näsan i din nacke, dra in din doft..
Du älskar mig.. Det är vad du säger... Du har sagt att jag är den andra kvinnan du någonsin haft så starka känslor för. Att jag gjorde dig lycklig. Du kände dig störst, bäst och finast i världen med mig. Du älskade mina händer på din kropp..
Kan du inte försöka tänka på det nu när du mår så dåligt? Kan det bli vi igen?
Jag klarar inte av att ge upp.. Jag vill inte.. Men samtidigt finns den smärtsamma möjligheten där att du inte vill igen när du mår bättre.. Hur ska jag kunna gå vidare då? Du är mitt livs kärlek..
Jag älskar dig.. Snälla, håll om mig. Kom tillbaka.. Jag vet att min framtid är med dig om du bara vågar.
Jag vet att jag behöver hjälp också. Det har tagit tid att inse hur dåligt jag mår och det har inte med dig och det som hänt att göra. Det är så mycket som spelar in.. Uppbrottet mellan oss var bara droppen som fick bägaren att rinna över..
Men om jag i alla fall hade något att hoppas på? Nu känns allt så mörkt, så lönlöst, så tröstlöst,,
Jag vill bara dö... Försvinna.. Sluta känna..
Jag älskar dig..
Varför i helvete kan jag inte sluta att kämpa för dig när du inte försöker kämpa för mig?
Du säger att du älskar mig, att min kärlek betyder jävligt mycket, ändå ignorerar du mig från och till och din anledning är att du inte har lust att prata med mig?
Jag vet att du är sjuk, i ett skov men helt jävla ärligt!? Vad fan gör du för att ta dig ur det? Bryr du dig om någon annan än dig själv?
Du som alltid framställt dig själv som rak och ärlig, kan du inte säga vad fan du vill med mig?
Du säger att du aldrig älskat någon som du älskar mig men visa det för fan då!!
Jag känner inte igen dig, du är inte den snälle, fine man jag älskar så mycket? Just nu är du bara en egoistisk skit som sårar och behandlar mig illa?
Snälla, för min skull, var ärlig. Är jag bara någon som boostar ditt ego eller älskar du mig verkligen?
Om du gör det snälla visa det och säg hur du vill göra.
Jag älskar dig så jävla mycket att hjärtat går i bitar och tårarna tar inte slut!
L. Jag älskar dig. Men vad du gjort och fortfarande gör mot mig.. Jag orkar inte..
m.familjeliv.se/forum/thread/69458209-funderar-pa-att-lamna-in
Det är så svårt att släppa taget. Det gör så ont. All min kärlek. Allt mitt hopp.. Krossat, precis som mina drömmar.
"Jag älskar dig till månen och tillbaka.." Det var bara ord.
Ett litet misstag, ett ynka misstag som egentligen inte borde betyda någonting blev mitt och ditt, vårt, fall.
Hur ska jag kunna glömma den jag älskar mest i hela världen? Den person jag vet att jag skulle leva mitt liv med?
Du verkar ha glömt. Du har gått vidare. Den kärlek du kände för mig kan inte betytt mycket.
Mina tårar verkar aldrig vilja ta slut. Hjärtat känns så tomt.
Jag skulle gett dig allt och mer därtill. Jag kunde ha gjort dig lycklig. Men du vill inte ens ge mig en chans.
"Det är över. Det är slut."
Jag älskar dig så mycket. Så ofantligt mycket. Det gör så ont.
En jävla mardröm..
Jag älskar dig! Ta mig tillbaka! Jag kan inte leva så här! Tänker ständigt på dig, saknar dig något så oerhört!
Snälla, ge oss en chans till...
Jag valde inte att älska dig, det skedde. Jag valde inte att lägga all min tillit, all min tro och allt mitt hopp på dig, det kom naturligt, en instinkt.
Men du valde att gå. Att lämna allt, lämna min kärlek och all min tro på oss.
Jag kommer alltid att älska dig, samtidigt som jag hatar dig..
Jag gav dig hela mig. Mitt hjärta, min själ, mitt allt.
Men jag var inte värd det samma.
Förlåt..
Jag hatar vad du fått/ får mig att känna! Jag vill ha dig! Dig och ingen annan! Det är Dig jag älskar!
Du sa att du älskade mig! Jävla lögnare! Jävla svin! Förbannade idiot! Du kunde lika gärna slitit ut hjärtat ur bröstet på mig!
Varför i helvete förtjänade jag detta? Ditt vidriga, äckliga, värdelösa svin!
Förlåt mig för att jag älskar dig.
Förlåt mig för mina drömmar.
Förlåt för att jag inte kan glömma dig.
Förlåt mig för min saknad.
Förlåt mig för min sorg.
Kommer det någonsin gå över?
Älskar du mig verkligen inte?
Jag saknar dig, tänker på dig varje vaken minut.
Vill leva mitt liv med dig, ge dig allt och lite till.
Jag älskar dig.
Fan..