Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Ja, det har hon!

Jag trodde att det här skulle lägga sig om jag bara lyckades kontrollera situationen och lägga band på känslorna men det enda som har hänt är att känslorna har gått från en stark attraktion och intresse/nyfikenhet till något djupare. Jag kan inte avgöra om det är på ett djupt vänskapligt plan eller om det är en väldigt djup attraktion/förälskelse... Oavsett vilket så känner jag mig olycklig i att jag inte kommer att få veta vilket och vad det hade kunnat leda till. Du visade så tydligt ditt intresse och jag blev rädd för allt och backade. Nu tror du säkert att du läst av mig fel och att du bara inbillade dig allt men så var/är det inte! Man möter en som du i livet om man har tur och jag är för feg för att fråga om du vill träffas. Rädd för att det är jag som har läst av allting fel. Jag är inte längre rädd för var det kan föra oss, inte rädd för vad det kan bli av det här. Jag bryr mig inte längre om vad andra skulle tänka eller tycka men nu känns det försent. Och jag är feg, tänk om du inte alls känner något och jag bara är en knäpp patetisk människa som tror att det du visade var ett intresse. Det här kommer nog göra ont länge!

.

Vad jag vill skriva eller säga till personen är; Hej! Jag vet inte om jag har läst av allting rätt. Din invit om att du gärna ville ses, våra blickar och kroppsspråk säger mig att du är lika intresserad som jag. Jag vill gärna träffs, vill du?

Kan du inte ge något tecken? Säga hej? Skriva något?

Kloka ord från dig. Du har rätt. Att man ska fråga rakt ut. Dina ord "här är det farliga med att läsa in annat än det som personen faktiskt säger, eller undviker att svara på.

....Att läsa in sin egna fantasi, projicera sina egna känslor på den andra är tyvärr på tok för vanligt" Fick mig att tänka till några varv.

I mitt huvud gå igenom några av de gånger jag och hon jag träffats. Saker hon sagt (och inte sagt). Jag har sagt och skrivit saker till henne som jag inte gör till andra vänner. Men kanske är jag mer otydlig (och feg) än jag själv tror. Kanske har jag fått allt om bakfoten.

Känner att jag måste fråga henne nu. Detta kommer att plåga mig annars. Jag vill inte känna mig olycklig. Jag vill leva och må gott. Inte längta efter någon som inte längtar tillbaka. Eller tråna efter någon som inte svarar på mina meddelanden och jag inte vet varför. Är det av ointresse eller blir hon kanske rädd för känslorna?

Det hade varit till hjälp för mig om hon också var lite ärlig. Att hon inte bara struntade i att svara. Det ligger ju en människa bakom orden och vi är dessutom vänner.

Saker är komplicerade men denna kvinna bor i mitt hjärta och jag hoppas på att kunna fråga henne rakt ut om hon attraheras och om hon alls tänker på mig. Men jag vill inte skrämma bort henne. Hon är min vän.

Önskar så att hon skrev och ville träffas. En promenad eller kanske ta ett glas på nån restaurang eller så. Skulle komma på studs om hon frågade mig och denna gång faktiskt fråga henne mer än om bara jobb och väder och vind.

Personligen vet jag exakt vad du pratar om för känsla, jag har valt bort många personer av så många olika anledningar. Valde att ta en helt ny väg nyligen för att inte ta ett felbeslut, så barnslig man är ibland :) men vissa vägar ger inget och andra vägar ger för mycket av allt, tänker mig ett mellanting..

Du måste väl egentligen ingenting?!

Svårt att svara på här.