Vet att det är olämpligt att ens skriva. Men jag vill på något sätt att du ska veta att jag tycker att du är speciell. Ska försöka släppa tanken på dig. Jag hoppas att det jag känner inte är ömsesidig för det blir så mycket svårare då.
Jag kommer nog aldrig att kunna berätta vad jag känner för dig. Det är ologiskt, men på något sätt vill jag att du ska lösa det, att få mina känslor att försvinna. Om jag fick veta att du inte känner samma sak skulle jag kanske ha en chans att gå vidare.
I mina tankar så försöker jag intala mig att det bara är jag som känner så här. Men sedan är det du som kommer och sätter dig bredvid mig. Sedan första dagen efter semestern, då jag kände besvikelse över att du jobbade hemifrån och uppenbarligen inte tänkt på mig, så dyker ändå det där meddelandet upp.
Jag vill inte förstöra hela min värld, så jag vet att våra vägar aldrig borde mötas.
Jag vet inte med vilket syfte jag ens berättar det här för dig. Men jag känner ändå ett behov av att berätta för dig att jag tycker att du är fin, eller ja egentligen mer än så.
Du kanske känner att jag undviker dig ibland. Det är egentligen bara för att jag känner som jag gör. Jag försöker medvetet ta avstånd för att jag vet att det jag känner är fel.
Känns verkligen som att du beskriver den process som pågår inom mig, även om jag vet att jag inte kommit så långt som jag behöver.
Kompromissar med mig själv i mina tankar, den ena stunden ett lyckorus över de där kärlekskänslorna som jag känner för personen (som jag absolut inte borde känna). I mitt huvud har jag tyvärr passerat alla gränser, i verkligheten har jag hållit mig inom de flesta gränser. Samtidigt känns det som att jag känner sorg, för jag vet att känslorna behöver försvinna.. Det är svårt när min kropp säger motsatsen, jag vill ju närma mig. Men om jag närmar mig så känner jag skuld, för jag vet att det är fel.
Känns som att jag fått mitt hjärta krossat, av mig själv. För att jag måste, för att jag vet vilken väg jag behöver välja. Att se det som en sorg jag behöver ta mig igenom låter rimligt.
Tack för dina ord, tar med mig dem.
Jag vet att jag aldrig borde ha tillåtit mig att känna något för dig. Jag vet inte ens varför du är speciell för mig. Någonstans tror jag att vi liknar varandra, det konstiga med mig ser jag även i dig.
Men jag förstår att vi snart kommer säga hejdå till varandra. Du kommer inte vara på den plats där vi brukar träffas. Jag vet att jag inte borde berätta om mina känslor för dig. Men jag är inte säker på att jag kan lämna det osagt.
Allt jag velat säga till dig har jag redan sagt tyst för mig själv flera gånger om. Alla gånger jag har velat vila blicken på dig, så har jag undvikit att titta på dig. Alla gånger du har gjort mig varm inombords, så har jag försökt verka oberörd.
Det har funnits känslor som aldrig skulle bli besvarade. Alla tankar om allt jag skulle vilja säga, har jag hållit för mig själv. Jag skulle inte försöka, det var inte meningen.
Jag ville att du skulle se mig, och jag tror att du gjorde det. Även om det var fel av mig att känna, så är jag glad att du väckte känslor hos mig. Jag är tacksam över det. Men just nu gör det mest ont, trots att det är fel. Ett ord om saknad blev mitt sätt att säga hejdå.
Det jag kände då var inte lämpligt, och kanske är det ännu värre att jag inte har släppt tanken på dig.
Nu snart ett år sedan den där märkliga känslan väcktes inom mig. Kanske kan man säga att det var en förälskelse trots att jag inte ville det. Det var en spänning som för min del nästan gick att ta på. Som att vi hade en koppling som vi inte borde ha.
Det kändes som att jag gick runt i ett lyckorus, en värld där vi fick leva ut all spänning. Tanken på att göra det var nästan verklig, men det blev aldrig så. Kanske förstod du vad jag kände, kanske kände du också någonting.
Men det var fel. Och med tiden bara ett snedsteg i en fantasi. Men jag förstår inte varför jag inte kan släppa dig helt, trots att alla band är brutna.
Så många gånger det där samtalet mellan oss har utspelat sig i min fantasi. Alla olika versioner då jag har berättat allt och ingenting. Där jag oskyldigt har flörtat eller berättat allt. Där jag lämnat oss sugna på varandra. Där vi är glada och härliga tillsammans. Då jag fick dig att skratta högljutt.
Men inte i någon version så var du där med någon annan. Inte en endaste gång. Aldrig såg jag framför mig att ingenting skulle bli sagt.
Det är okej. Det kanske inte var meningen att vi skulle få den där stunden tillsammans. Det är dags att släppa det nu.
Jag ville aldrig få känslor för dig men det fick jag. Ibland vet jag inte om jag blev förälskad eller om du bara gjorde mig fruktansvärt tänd av din närvaro. Oavsett så bestämde jag mig för att vara med min partner.
Jag vet att jag agerade fel då jag skrev till dig. Även om jag inte sa något särskilt. Jag lovade mig själv att aldrig mer skriva. Jag skulle sätta punkt för dig och mina känslor. Jag trodde att jag hade gjort det, men då skrev du till mig. Jag vet att jag gjorde fel som svarade, men det gjorde jag. Helt plötsligt känns det som att jag är tillbaka på ruta ett igen. Där du återkommer i mina tankar och jag undrar vad du gör. Fantasier där vi två möts.
Jag vet inte vad ditt syfte var då du skrev till mig. Jag vet inte vad du förstår eller tänker om att jag tidigare har skrivit till dig. Jag vet ju att du gillar någon annan, så sluta riva upp allting för mig.
Jag klarar inte av att säga att vi inte borde skriva mer eller prata med varandra om vi ses. Men det är så det borde vara.
Jag tror att vi hade kunnat göra varandra lyckliga. Om bara omständigheterna var annorlunda. Fast jag tror inte att du vill ha allt som följer med mig, och jag vet att jag inte borde.
Jag har sagt till mig själv att det är nu jag suddar ut dig från min fantasi. Du får inte längre vara med på mina inre äventyr.
Även om det gör ont inom mig och jag saknar det du gjorde med mig. Så förstår jag att tiden är inte nu.
Det är nog en del i det som är svårt, att jag behöver acceptera att tiden aldrig kommer att vara rätt. Jag tror att vi kommer att fortsätta gå om varandra i livet.
Därför måste jag sluta hålla kvar vid vad som hade kunnat bli.
Du fick mig att töja på alla mina gränser.
Jag vet att det var dumt av mig.
Jag vet inte vad som hände, jag blev nog ärligt talat förälskad i dig.
Jag har sagt sånt som jag inte borde säga. Nu borde jag kanske säga att jag ångrar det. Men även om jag har gjort fel och borde ha varit tyst, så gör jag inte det.
Jag hoppas att du hittar någon i livet som gör dig lycklig. Du har sagt att du kommer vara ensam, men det tror jag bara att du kommer vara om du gör dina val med det som utgångspunkt.
Jag kanske också blir lycklig en dag. Hur det kommer att se ut vet jag inte. Men jag ska ta reda på det, för jag vet att jag förtjänar att vara det. Men jag vet att jag inte ska fortsätta att riskera allt för dig.
Ta hand om dig!