Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Du har ju levt så här i över 10 år. Jag är inte den första. Det handlar inte om mig utan om dig. Läs tråden jag startade ikväll. Jag har helt ärligt inget svar på den frågan... Det jag har lärt mig av en klok kvinna var att man måste knyta an och sedan klara av en separation med den sorgen det medför. När man vet att man överlevt och gått igenom sorgen en gång är man rustad för framtiden och kan lägga sina besvär bakom sig. Du är ju bara så fixerad vid att det bara finns romantisk/sexuell anknytning.

Sedan är du ju rätt komisk Miss Stalker. Vi är på östra delen av Sverige och inte i ?Göteborg med omnejd?

Även om kroppskontakten var oskyldigt så verkade det ha en fördummande effekt på båda oss. Vi blev lyckliga och dumma av det. Men ja, enklast vore om allt bara blev bra som det är

När jag ser alla dessa små meddelanden som vi alla ger och hoppas att det ska bli läst av den person vi tänker på så fylls jag av en värme och nostalgi. Även saknad. Många ord från hjärtat har jag själv skrivit här en gång. Till en Camilla. Hon var (och är) min vän och som kom att betyda något mer än så för mig en dag. Så många medeelanden jag skrev till henne här. Utan att hon fick veta eller vet. Hon har idag valt att inte höra av sig till mig lika ofta som förut, för att inte säga aldrig, och hon svarar knappt på mina meddelanden på Messenger. Så jag har förstått att om hon kände något för mig en gång så gör hon inte det längre. Så jag kände en dag att det får vara nog med att längta efter henne då det inte är ömsesidigt. En gör sig själv illa om en låter en längtan som inte är besvarad totalt uppsluka en. Jag är värd bättre än att sitta och tänka och längta efter någon som inte gör detsamma. Men allt jag skrivit om henne, till henne här, bevarar jag i hjärtat. En dag kanske hon får se vad jag skrev. Lycka till alla ni fina härinne som skriver ur hjärtats lust och längtan ? kram på er!

detta e inte till dej jag brukar tänka på
utan en annan som jag skulle vilja tala om för vilken jävla uppblåst besservisser du blivit för att nåra gav dej ett förtroendeuppdrag!
SLUTA! du var fan mycket trevligare innan detta och nu e du bara larvig och blaha

Jag skriver till dig privat och du bara svarar kort, avfärdande. Sen när du är på jobbet kan du inte slita ögonen ifrån mig, vill dela massa saker med mig, rör vid mig... jag blir fan irriterad. Ska allt ske på dina villkor?!

Plötsligt stod du bara där, igen. Mina tankar hade börjat vila och inte lika intensivt få mig att längta. Längta efter dig, oss, nära... Hösten smyger långsamt inpå och jag kan inte sova, igen. Kom, vi möts på mitten av den bro som sammanlänkar oss i en annan dimension. Kom, om du vågar!

Din vän talade om att du är intresserad och att du har pratat om mig med henne ... Att du är kär i mig ... Varför säger du inget? Gör något! Möt mig ... Risken är stor att jag backar snart och då glider vi varandra utåt händerna. Jag har lovat din vän att inte avslöja henne.

Hon vet att jag är mötbar, 100% vet hon det! Och det sker saker i verkligheten!! Små steg, trevande... vi vet båda vad vi känner och vi möts, ömsesidigt, lite lite i taget. Jag väntar den tid som behövs för att båda ska känna att rätt tid är inne. Hon är värd den väntan, vi är värda den! Jag är beredd att vänta i en evighet om det så krävs... Men vi möts, på flera sätt, på rätt sätt, på vårt sätt!

Bara för att jag vet saker betyder det inte att tiden är mogen... Det betyder inte att man faktiskt måste kasta sig in i något utan kan låta det som kanske sker få ske i den takt det sker helt enkelt.