Inlägg från: Mad as snow |Visa alla inlägg
  • Mad as snow

    Noll tolerans!

    MalinEddie skrev 2011-10-24 23:03:11 följande:
    Jag håller med helt. Vi lagar mat och barnen tar vad de vill ha precis som vi. Vi pratar om andra saker vid middagen än hur någon äter. Vill någon bli stressad vid en middag och bedömd för sina tuggor? Jag tror inte det. Sedan skiljer jag självklart på barn och bebisar. Att leka med maten tror jag är utvecklade för bebisar.
    Precis, detta fokus från föräldrarna på barnets tallrik tror jag blir jättefel. Om man gör måltiderna avspända och trevliga istället så kanske det går bättre.

    Ja, för en bebis är det utvecklande att leka med mat. Tack och lov har jag en hund (numera klotrund) som går några varv runt bordet och städar upp det värsta.  
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Yavannie skrev 2011-10-24 23:05:36 följande:
    Mad as snow: Du är så awesome när du blir arg! Hjärta
    He he, tack.
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Queenie70 skrev 2011-10-25 06:35:50 följande:
    Jag älskar dig.
    Äntligen!! 

     
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Tom Araya skrev 2011-10-25 07:26:57 följande:
    Jäkligt illa på vilket sätt?
    Barn skriker ju ibland för att de är arga, inte får som de vill eller vill ha uppmärksamhet.
    Jag tycker inte alltid det är läge för några uppmuntrande åtgärder i sådana situationer.
    Jag gissar att vi talar om spädbarn här? Där är skriket ett kommunikationsmedel som föräldern har som uppgift att svara på. Skriket är inte något dåligt beteende som ska ignoreras. Ilska eller behovet av uppmärksamhet är viktiga känslor och att ignorera dessa för att bebisen ska sluta visa dessa känslor, förstår jag inte riktigt. Varför är det något negativt att vara arg? 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Gunnell skrev 2011-10-25 07:35:27 följande:
    Men det är DU det. Jag tvingades också att smaka (på dagis) och jag kan säga att jag äter fortfarande inte de rätterna jag tvingades smaka på. Kan knappt vara i samma rum som spenatsoppa. Kommer fortfarande ihåg när jag satt framför den kallnande spenatsoppan med en störd fröken som stod och vaktade mig. 
    Det var många som var med om detta tyvärr, även om våraegna föräldrar inte använde sig av dessa metoder. 

    Själv förstår jag verkligen inte behovet av att smaka på precis allt. Är man rädd att barnet kommer att bli en superkräsen vuxen som bara kan äta makaroner och korv? I sådana fall finns det bättre sätt att introducera mat på. Ett barn som lever i en familj där man tycker om mat, inte pratar negativt om mat, lagar spännande rätter tillsammans, har trevligt vid middagsbordet och respekterar varandras känslor inför maten - kommer så småningom att smaka på allt. Men det kanske får ta lite tid ibland. Rätt var det är så blir den där blodpuddingen eller fisksoppan intressant, eftersom föräldrarna gör den intressant. Barn strävar efter gemenskap, efter att känna samhörighet, och jag anser att man väcker nyfikenhet på mat genom inspiration - inte genom tvång.

    Personligen skulle jag nog börja grina om jag blev tvingad att smaka på precis allt, och ändå är jag en person som faktiskt gillar det mesta och jag är inte särskilt kräsen.  
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Gunnell skrev 2011-10-25 07:38:01 följande:
    Määäääääh! Det är ju JOBBIGT för föräldrarna (du vet, de som bestämmer) när barnet är argt. Man vill ju ha glada snälla barn som inte visar alla jobbiga dåliga känslor. Jisses, du fattar ju ingenting du.

     
    Nej detta är uppenbart.

    Själv kör jag på att alla känslor är bra, även de "negativa". Ett barn som inte får sin ilska speglad riskerar att börja visa andra känslor istället för ilska, och skapar så småningom ett konstruerat temperament för att leva upp till omgivningens förväntningar. Att uppfatta ilska och behov av uppmärksamhet som något dåligt hos ett spädbarn, något som ska ignoreras tills det försvinner, är ett väldigt effektivt sätt att förändra barnets utlopp för de mest basala känslotillstånden. Frågan är bara vad barnet gör av detta, var det får utlopp för sin ilska och aggression och behov av uppmärksamhet. Förmodligen någon annanstans, på dagis och i skolan - varpå föräldrarna står helt frågande och absolut inte begriper vad de har gjort fel. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Gunnell skrev 2011-10-25 07:56:00 följande:
    Jag är ganska säker på att det handlar om att föräldrarna vill ha välartade barn att visa upp alternativt att de hellre tvingar några få gånger än att ta en längre lite mer demokratisk process med barnen. Föräldrarna ser förmodligen det som ett misslyckande om de inte har barn som "minsann äter allt". 

    Jag var hemma hos några släktingar för ett tag sedan. De har en väldigt auktoritär syn på det här med barn och även om jag tycker om dessa människor så blir jag så otroligt illa berörd när jag ser hur de behandlar sitt barn. Det hotas, tvingas och jagas hela tiden. Barnet "skulle äta" innan vi skulle ut på picknick (konstigt bara det) men hon ville inte. Ingen annan åt ju utan hon skulle sitta där själv och äta. Hon åt några makaroner och lämnade sedan stolen (ingen av föräldrarna satt där med henne, hon är 3 år). Då kom pappan rusande och satte tillbaka henne på stolen och så höll de på så ett tag tills pappan tappade tålamodet och sa att om du inte äter får du gå och lägga dig (?). Han bär en skrikande treåring till hennes säng och säger till henne att stanna där annars får hon inte följa med på picknicken! Det slutar (efter många turer tillbaka till sängen med en gråtande treåring) med att flickan sätter sig på stolen i köket igen och äter lite makaroner, tittar på sin pappa och ger honom en kram. Pappan tycker att han har vunnit. Jag höll på att börja gråta. Detta barn gråter nästan aldrig, inte ens när hon slår sig och detta tycker föräldrarna är "bra". Hon är tuff. Det är ju inte så konstigt att hon har slutat gråta, det är ju ingen som bryr sig om ledsna känslor. 
    Fy fan. Jag har liknande exempel i min absoluta närhet och det är väldigt jobbigt att betrakta. Min tolkning är att föräldrarna på något sätt är så stressade att de inte stannar upp och tänker efter, att det blir så viktigt att "äta upp" eller vad det nu kan vara, så att de helt missar att de faktiskt bara skapar kaos.

    Föräldrarna i min närhet är så fokuserade på barnens tallrikar att exakt allt kretsar kring detta. Ofta slutar det med ett gäng vuxna som sitter och säger "Ät nu! Äter du? Hörrö, ät lite också! Hallå? ÄT!" tills barnen - givetvis - tappar exakt all lust att faktiskt äta. Det hade jag också gjort. Matstunden blir ren och skär ångest och inte ett dugg naturlig eller rolig.
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Gunnell skrev 2011-10-25 07:59:52 följande:
    Men folk är inte kloka. När min son var riktigt liten så påpekade folk att "han bara ville ha uppmärksamhet" när han grät. Eeeeeh, ja? Och vill han ha uppmärksamhet så är det detta han ska få.
    Detta är mycket märkligt, och jag trodde att den här synen på bebisar var utdöd. Tills jag blev medlem på FL faktiskt, och tills jag själv fick barn. Jag tror starkt på att ett barn som får dessa behov tillgodosedda inte kommer att behöva skrika efter uppmärksamhet särskilt mycket, eftersom barnet lever i trygg vetskap om att behoven blir just tillgodosedda. Om man svarar när bebisen ropar behöver det aldrig eskalera, barnet behöver inte känna sig helt övergiven och nå hysteriska nivåer. Alla levande varelser behöver uppmärksamhet dessutom, jag förstår inte varför det är så himla farligt. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    maskros81 skrev 2011-10-25 08:11:00 följande:

    För mig är det viktigt att min son känner att jag lyssnar på honom och att hans vilja har betydelse, samt att även jag som förälder kan ge med mig och "köra" på hans linje. Jag tror att man på det sättet hjälper till att bygga upp sina barns självkänsla....finns ju massa andra faktorer som spelar in med.
    Det viktiga är alltså inte att han gör som jag säger utan tjafs.Jag försöker så gott jag kan bygga upp hans förmåga att tänka självständigt och argumentera för och emot saker.


    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    k girl skrev 2011-10-25 08:14:12 följande:
    Jag tror att det är alldeles för många som är rädda för när barnen blir arga, ledsna eller besvikna. Det ska avledas och roas till döddagar för att få ilskan att försvinna. Eller disciplineras bort. Och det gäller ju inte bara spädbarn, jag tycker att det blir ännu värre när barnen börjar närma sig 2-årsåldern och den där ILSKAN och "kan själv"-andan som bara de kan härbärga börjar visa sig.
    Ja, jag håller med. Jag tror att det är förälderns egna känslor inför barnets känslor som är problemet. Kanske för att föräldern själv har blivit fostrad till att sådana känslor ska kuvas och inte visas.

    I övrigt tycker jag att den särskrivna rubriken på den här tråden faktiskt säger väldigt mycket.  
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Tom Araya skrev 2011-10-25 08:35:34 följande:
    Jag uppfattade nog det som att det handlade om små barn, typ 3-5 år men jag kan ha missuppfattat.
    Så uppfattade inte jag det. Men även vad gäller barn i den åldern så undrar jag varför man ska ignorera ilska eller behov av uppmärksamhet? Hur känner du dig om du blir ignorerad när du är arg eller behöver bli sedd? Inte blir du gladare direkt, eller får mindre behov av uppmärksamhet. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Tom Araya skrev 2011-10-25 08:47:45 följande:
    Jag menar inte att man kategoriskt ska ignorera ilska eller behov av uppmärksamhet. Det beror vad ilskan eller behovet kommer sig av.

    Om jag säger att barnet ska städa sitt rum innan h*n får gå ut och leka så får inte negativa känsloyttringar hos barnet för att de inte får gå ut och leka någon uppmärksamhet från mig annat än möjligtvis någon påminnelse om städningen och att h*n själv väljer.
    Okej. Du sätter upp reglerna och de är således odiskutabla. Om barnet protesterar mot dina regler så ignoreras det? 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    k girl skrev 2011-10-25 09:19:33 följande:
    Jag ser ju dock en väsentlig skillnad i

    "Jag vill inte".
    "Sluttjafsat. Du måste och du får inte gå ut och leka innan du har gjort det!!"

    och

    "Jag vill inte."
    "Varför vill du inte?"
    "Det är tråkigt!"
    "Jag förstår att du tycker att det är tråkigt. Jag tycker också att det är tråkigt! Men jag vill ändå att du städar upp i ditt rum så att vi kan dammsuga. Hjälps vi åt så går det snabbare och då kan du gå ut och leka!".
    Precis. Man speglar barnets känslor.
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    rian81 skrev 2011-10-25 11:44:26 följande:
    Jag hoppar in i tråden. Förutsätter att ni pratar om barn i förskoleåldern nu, men det vore intressant att höra från er som argumenterar emot ts och P E hur ni tror att era barn fungerar i förskolan och senare i skolan. 

    Tror ni att era barns förskollärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska plocka undan leksaker efter sig? Är det isåfall rimligt? 

    Tror ni att era barns lärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska öppna matteboken och börja räkna? Är det isåfall rimligt och vilka argument tycker ni att era barn kan komma med? Att det är tråkigt? Det är jobbigt? Jag vill inte just nu? Mamma säger att jag inte behöver om jag inte vill?

    Fattar ni inte att konsekvenserna av att inte vara den vuxne som klarar av att sätta upp enkla regler (kring grundläggande saker som mat, sömn, säkerhet) bara blir att era barn inte klarar av att ta normala motgångar när de blir äldre? Det vill säga- de blir curlade!

    Detta handlar inte om att barn som lyder sina föräldrar kommer att bli små nickedockor som vuxna. Det handlar om att lära sig att livet inte alltid är rättvist, att man måste kunna rätta sig in i ledet och samarbeta med andra. Det handlar även om att saker inte alltid är/blir som man själv vill, utan man får acceptera läget. Uppfostran handlar inte i första hand om att lära sina barn att argumentera för sin sak, utan att få dem att förstå att det finns regler och normer i samhället som gör att våra relationer till bekanta och obekanta fungerar smidigt. 
    Vad det för min del handlar om är inte att jag tänker ta en diskussion om precis och exakt allt. Eftersom jag inte tror att det kommer att bli sådana diskussioner om precis allt, i alla perioder i barnets liv. Jag tror på att barn medfött altruistiska, och de börjar faktiskt visa tecken på det redan vid 18 månaders åldern. Barn vill göra rätt, barn vill vara en del av gemenskapen, av ett sammanhang. Men. I vissa perioder kan det vara viktigt för ett barn att protestera, att pröva att säga nej, att "trotsa". Jag tror att det är viktiga perioder för att öva sig på gränser och att hitta sitt eget jag, sin egen roll i sammanhanget, att lära sig att argumentera, resonera och fundera. Och i det läget kommer jag att spegla mitt barns känslor, istället för att omedelbart säga "I den här familjen smakar vi på ALLT. Punkt!" eller vad det nu handlar om. En förskola med pedagoger som pekar med hela handen och inte har förståelse för barns olikheter och känsligare perioder och utvecklingsfaser, är inte en förskola jag skulle sätta mitt barn i. 

    Vi är en familj, där barnet är delaktig i vad som händer. Jag kommer inte att curla mitt barn i den meningen att jag ska linda in henne i bomull och låta henne leva på lösgodis och coca-cola bara för att hon vill. Det finns olika sätt att vägleda ett barn, och jag tror inte alls på stenhårda principer som det aldrig kan ruckas på, eller att man som det har skrivits i tråden ska "ignorera" känslor som ilska eller behov av uppmärksamhet. Jag tror inte på att tvinga barn att äta, att måla in dem i ett hörn där de inte har ett val. Jag tror på att samtala och resonera med mitt barn, att tro på hennes egen förmåga att vara delaktig, hennes förmåga att känna efter vad hon faktiskt vill och jag tror på att behandla henne som en människa - inte som en hund. Det senare har det faktiskt refererats till här i tråden, och det tycker jag är rätt bedrövligt. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Kalinka skrev 2011-10-25 12:01:18 följande:
    Sen tycker jag att det finns en stor skillnad mellan att få barnet att känna att man respekterar deras känslor, och att låta barnet få som det vill.

    Jag säger ofta till min dotter i en fråga när vi måste göra som jag tycker (tex när det är så stökigt att det bara måste städas): "Jag förstår att du inte vill det, jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, MEN nu måste vi göra det, för annars finns det ingen plats att leka (tex)"
    Ja, detta är mycket viktigt. Att spegla ett barns känslor innebär inte att barnet får exakt som det vill. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    Linda b1986 skrev 2011-10-25 18:15:34 följande:
    jag funderar lite på hur vi ser på uppfostran kan hänga ihop med åldern på oss föräldrar. bara funderingar alltså.
    jag är uppvuxen 80 tal och mina föräldrar hade lite flower power tänk. vi skulle alla vara med och bestämma och diskutera. väldigt få gränser. Jag har alltid varit lite gränslös, det är först nu som mamma som jag tycker det är viktigt med gränser. min dotter skall inte bli som jag var i tonåren tänker jag. min dotter ska inte se mig som en kompis utan gränser känns viktigt för mig och massor av kärlek såklart.

    kanske inte har med ålder föresten utan mer på vilken sorts uppfostran man själv hade.
    Att ha problem med gränser kan även gå åt andra hållet, att man inte respekterar andras gränser. I det här fallet barnets. Jag tror att det är där skon klämmer med en del föräldrar som pekar med hela handen och tror att de måste vara benhårda hela tiden. 

    Men ja, det går nog upp och ner det där från generation till generation. Rent generellt. Nu för tiden tycker jag att det verkar blåsa hårdare vindar på sina håll, när det kommer till föräldraskapet. 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    sextiotalist skrev 2011-10-31 15:31:50 följande:
    Så olika man är
    Hur var det när mitt barn var ett år
    Borsta tänderna, de dagar det trilskades då räckte med att tugga på tandborsten (idag tonåring, aldrig haft ett hål)
    Blöjbyte på skötbordet, det slutade vi med när vårt barn var 9-10 månader, varför starta en strid om detta?
    Mat, har vi aldrig bråkat om
    Badet, ibland väntade vi ut tills h*n frös
    Sömnen har vi aldrig haft problem, dvs att sova, men däremot var, under några månader var det bara min famn som gällde
    Klä på sig, hade nog inga större problem, men någon gång kanske, då skippade vi plagget och tog det senare istället

    Resultuat, en tonåring, som frivilligt slutar att duscha efter en stund, duktig på att klä sig efter vädret, borstar tänderna och äter det mesta. Sover själv och kan lyssna på sin kropp om h*n är trött eller ej.

    Det blir folk av barn som man uppfostrat utan strider också
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
  • Mad as snow
    SallyBlixten skrev 2011-11-02 17:36:56 följande:
    Sen behöver man ju inte vara raketforskare för att räkna ut vad jag tycker om det du föreskriver *ryser*. Vill du att dina barn tar hand om dig på samma sätt när du blir gammal? 
    Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för att slippa höra dem.
Svar på tråden Noll tolerans!