Drömmen om ett barn

Vill gärna läsa er blogg om ni öppnar en offentligt! 

Sådär. Nu är den öppnad och invigd ;
www.emilieanders.blogspot.com/

Visst är det torsdag idag??? Då måste jag sätta ett alarm för att inte missa kvällens program!

.Sparar

Är det ingen som har bloggadresser till paren som deltog i svt program om barnlöshet? Jag är nyfiken på hur det gått för det paret som blev gravida (kommer inte ihåg namnet) och singeltjejen där som blev gravid men fick missfall 

Det är ju inte bara sorg i TV3:s Drömmen om ett barn. Ett par hämtade sin dotter från Korea.

Har kollat i den och det verkar som om de ska adoptera, får hålla tummarna för dem!

Vad kul Q att ni har öppnat en blogg!

Jag är bekant med Anna och Anders och ja dom ska adoptera. Dom väntar just nu på att deras medgivande ska klubbas!

Undrar lite om någon av de par som misslyckats med sina IVF:er aldrig tänkt på att insemineras med någon annan mans sperma. Alltså om det är mannens sperma som inte riktigt "vill".
Hade min sambos sperma inte "velat" hade jag nog kunnat tänka mig det, då får man ju va gravid och uppleva förlossning och så ändå. (om man har tur att det lyckas då)
Men det kanske inte går att få donerad sperma på IVF kliniker?? 

Det är ett alternativ som man kan överväga att prova om det inte fungerar. För oss var det aldrig aktuellt eftersom vi, efter att vi var klara med våra försök, kände att det var ett barn vi ville ha och en familj vi ville bli. Inte så att det var tvunget att vara biologiskt eller att jag var tvungen att bära det. Det tär jättemycket att hålla på med ivf och man kommer till slut till en ände när man känner att det räcker. Och för oss kändes då adoption som ett mycket bättre alternativ än att börja med donator. Det är ju inget som säger att det blir barn bara för att man tar en donator...

Gårdagens program blev dessutom lite missvisande angående spermakvalitet osv. Det testas naturligtvis redan i utredningen (alltså inget man får reda på efter x antal försök) och om det är så att mannen har få eller slöa spermier (eller att de är både och) görs en metod som kallas icsi. Då injiceras spermierna i ägget och de behöver inte ta sig in på "egen kraft".

Hoppas det svarade lite på dina frågor .

Tack för svar=)

Förstår att det måste va jättejobbigt att hålla på med IVF!

Beundrar er att ni ställer upp i programmet med eran berättelse=) Har varit ett så trevligt och tankeställande program.  Man har ömsom suttit med ett leende på läpparna och ömsom gråtit med er. 

Själv har vi "bara" fått hormonstimulerade i tablettform.  Men sedan kom våran ängslan och ledsam het när våran 8 veckors bebis fick diagnosen skolios. Är oxå en oviss väntan.....

 

Känns tomt att serien är över. Hade velat fortsätta följa paren som fortfarande drömmer om ett barn. Hoppas på ett uppföljningsprogram! Tack till er som var med!

Jag tror att vi är olika i vår längtan efter att uppleva en biologisk graviditet. Trots att jag använt donatorer (både sperma och sedan embryon) kan jag inte säga att jag direkt har en sådan längtan. Besvikelse och sorg över att kroppen inte fungerar men det är livet med ett eget barn jag vill leva, inte nödvändigtvis att få uppleva en graviditet. Där är vi förstås olika alla. Jag tänkte adoption först, men upptäckte som alla andra köerna så jag ställde mig i kön och började med donatorinsemination samtidigt. När det inte lyckades skulle jag gå adoptionsutbildningen vt 2009, men så stängde det största singeladoptionslandet och jag bestämde mig (i efterhand lite naivt) för att gå vidare med IVF eftersom köerna nu verkade oöverstigliga. När jag var klar med det kunde jag se att det hade kunnat närma sig för adoption, om inte IVF:erna grävt ett för stort hål i kassan. Som jag såg det kunde jag ekonomiskt göra 3 ED-försök (kostar ungefär som insemination) innan jag gav upp om magbarn för att sedan ägna tid åt att återställa ekonomin och gå vidare med adoption igen om jag inte lyckats (inget av det framkom i TV).

Jag vet att det är rörigt men vad jag försöker säga är att inte ens för dem som använder donation behöver graviditeten kännas som mer än ett medel för att få barn. Jag var inte heller särskilt bra på att vara gravid. Jag ogillade kroppen, jag var rädd mest hela tiden och hade ont i höfterna tidigt. Nu kan jag tänka efter det sena missfallet att jag på något vis skulle vilja ha revansch på kroppen och faktiskt få föda mitt barn (även om han dog av en kromosomskada - inte för att något gick fel hos mig), men egentligen spelar det fortfarande inte så stor roll.

Jag såg frågan högre upp om min bloggadress, och jo det finns en sån även om allt före "Barn till varje pris?" är borttaget... www.fertilitychallenged.wordpress.com

/Elida

Någon som vet hur det går för Erik och Emma från Barn till varje pris? Har de en blogg?

TACK! Va roligt att få följa er även i fortsättningen! Precis som många skriver har er historia berört mig oerhört och jag håller tummarna stenhårt för att ni ska få ert barn snart. Tycker inte alls ni framstår som bittra utan snarare otroligt raka och starka som är öppna med era känslor. Borde själv ha varit mer tydlig mot mina vänner med mina känslor när vi gjorde ivf. Vissa förstod utan att jag sa något och anpassade sig till min situation genom att inte bara prata barn medan andra inte kunde släppa sin mammabubbla ens de få gångerna vi sågs. Jag blev sårad samtidigt som jag inser att det är en svår situation att hantera för en närstående. 

Nu väntar vi barn efter fem IVF-försök, så precis som ni blir vi föräldrar under 2012  Vi står i adoptionskö sedan ett år tillbaka och vi hoppas båda att vi någon gång ska få adoptera ändå och hade gjort det redan om väntan inte varit lång. Det biologiska spelar ingen roll.  Den person jag älskar mest av allt i världen, min man, delar jag ju inga biologiska band med så det råder inga tveksamheter för mig om att ett adopterat barn skulle bli lika älskat som ett biologiskt.

Tack igen för att vi får dela er resa! Kram

Först ett stort grattis till ert barn! Och sedan ett stort tack för dina fina ord! Som jag skrivit tidigare trodde vi aldrig att så många skulle bli berörda av vår historia och det känns fantastiskt att det vi sagt i serien kan vara ett stöd för många runtom i Sverige. Det är jättekul att våra 15 minuter i tv-skenet bidrog till något positivt!

Ja, 2012 är året då det händer grejer!

Kram!

jätte bra program, o så kul att följa andra i olika situationer, jag sitter o snyftar för fullt även om det är tråkigheter eller glädje, det är verkligen ett program som berört en.