Drömmen om ett barn

snyft så fint!!!
Fasen vad ni måste vänta! som en elefantgraviditet gånger två ungefär! Hur orkar ni förbereda så mycket? Vi avvaktar tillsvi kommit längre, jag vill inte börja köpa grejer innan vi vet att vår BB prinsessa fått lov att komma till oss! Men bilen är klar! Brorsan har målat docksängen och igår sydde han en liten nallekudde till henne.

mamma7412, ja... vi är ju några stycken nu som väntat olidligt länge på våra barn... Att få förbereda har varit som terapi för oss. Dessutom ska vi ju vara på plats 1-2 veckor efter bb så då måste det finnas tid till annat än att fixa barnrum och vagn . Det låter mysigt med klar docksäng! 

Men varför det? Det/ni var ju superbra 

Tack! Förmodligen för att man alltid har en tendens att döma sig själv rätt hårt... Jag tyckte att jag kanske var lite väl bitter i jämförelse med de andra paren som är med i serien. Men jag är väl en bitter människa helt enkelt .

Jag tycker inte alls du lät bittrare än de andra. Du var bara ärlig vilket är väldigt skönt för oss andra som känner lika dant! ;)

Förstår vad du menar att man dömer sig själv hårt, men tänk absolut inte så. Jag såg ingen bitter människa i programmet. Ni talade ur hjärtat vilket jag tror folk förstår.

En sak jag funderade över är de par som är med under sin ivf-period. Tänk att ha kameror där i test-ögonblicket? Visserligen har man brutit ihop miljoner ggr innan man kissar på stickan, men herregud vad svårt att ha en kamera i ansiktet när man ser svart på vitt att det gått åt skogen. Jag hade aldrig orkat det.

Jag orkar knappt se på när de tittar på stickorna, minns våra plus och glädjen och sedan allt det mörka när det blev missfall och så alla gångerna det bara var ett sträck på stickan. Är så tacksam att vi slutade kämpa med alla behandlingar och valde att adoptera istället.

Qermit, ni är så fantastiska i serien. Jag bara älskar er och gråter floder då jag tänker på vår adoption. Ni kommer bli toppenföräldrar!!!
Många kramar till er! 

*rodnar* tack så mycket!

Jag beundrar också de par som vågar/orkar vara med under ivf-processen! Heja dem!!!!

Nejnej, absolut inte! Jag tror att de flesta som varit där tycker att igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Jag tycker det i alla fall. Dessutom fick ni missfall i v 15... Det är en reell sorg efter ett riktigt barn som många, som aldrig kommit så långt, inte har. Jag vill inte tänka på hur jobbigt det måste ha varit... Att dessutom uppleva det med andra gravida så tätt inpå sig... Som en påminnelse om att så gammalt skulle vårt barn vara nu, så stor skulle jag vara nu, så... Nej. *ryser* Det är klart att ni är ledsna och bittra över det. Fortfarande och säkert för alltid. Jag satte för ett par dagar sen på minsta sonen en body jag köpte när jag gravid för 1,5 år sen. Jag fick missfall i v 6 den gången och det är ju "ingenting". Ändå var det med ett styng av sorg och undran över vem den lilla individen skulle ha blivit, som jag satte på den. Trots  att jag inte haft just den här lilla sonen som jag inte kan tänka mig ett liv utan, om den graviditeten lett till ett barn... Då sände jag en tanke till er, som var så långt gångna som i vecka 15. Det är klart att det alltid kommer att finnas där. Trots att den händelsen ändå ledde till de/det barn ni får (har fått?) nu. Men det är skillnad att sörja att något aldrig hände, och att någon faktiskt dog.

Jag tycker att du beskev det så väldigt fint, känslosamt och ändå sakligt och inte alls som en bitter människa utan att du är bitter över händelsen, och det är ju en helt annan sak  Ha! Jag kan fortfarande känna viss bitterhet över att det går så lätt och snabbt för en del att få barn medan andra, som vi, får kämpa för varje steg. Och då har vi fått barn urlätt i sammanhanget "svårt att få barn" och det hela tre gånger med många år till godo innan vi blir för gamla... Och egentligen vill jag inte vara utan någon erfarenhet alls efter vägen. Egentligen. Så vad har jag att vara bitter över, egentligen? Men allt är ju relativt och när folk får barn bara av att nån rasslar med kallingarna så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är liiiite orättvist