Att älska en annan än den man lever med...

blir så ledsen och samtidigt så förbannad när jag läser detta,
Oavsett om det är barn inblandade, oftast är det väl det tyvärr, INGEN INGEN blir väl lycklig över att leva med någon man inte älskar, man skadar sig själv, den man lever med, sina barn, alla runtomkring blir drabbade när någon inte mår bra i sitt liv! Mår jag bra så blir jag en bättre människa och mamma till mina barn oxå. Ska dom få lida för att man inte "kan" vara uppriktig och sann mot sig själv?
Jättesvårt att lämna eller bli lämnad, men vi lever bara en gång och jag ångrar inte en dag att jag valde att gå till slut!
Finns alltid en orsak till att man tillåter sig få känslor för en annan, att vissa dessutom väljer att vara kvar för barnens skull det uttrycket är så jädra patetiskt vidrigt. Så fegt,  Väx upp och ta ansvaret själv!!

Lycka till!

....klart att det är superjobbigt INNAN man väl bestämmer sig, det tog mig nog ca 3 år av vånda och jag undrade om mitt liv skulle va så här, inga känslor etc.....OBS! jag lämnade ej pga otrohet eller nåt sånt, utan bara att jag mådde så dåligt i relationen och ja, jag drog med mig alla tyvärr...tillslut vaknade jag och insåg att det är bara jag som kan göra nåt åt min situation. Ingen annan...

Jag är i samma situation. Har varit gift i nästan 10 år, och har alltid haft mycket jobbigt med min man. Jag "skrek" efter kärlek och för 2 månader sen blev jag förälskad i en annan man. Han har allt jag drömt i en man. Min dotter tycker om honom, men hennes pappa vill inte att de träffas. Jag ser mig själv lyklig med den nya mannen i mitt liv. Den jag är gift med har jag fått ändra mycket i mig för att bli accepterad. Och ändå, är jag inte det. Jag vill så gärna till min nya kärlek men jag vågar inte för jag vet att det blir kaos och massa bråk i min familj om jag lämnar min äktenskap för en annan. De säger också att det är fel mot min dotter om jag gör det. Hur ska jag våga vara lykligt? I många år har jag lärt mig att jag förtjänar inte att bli lycklig, att jag förtjänar inte så mkt kärlek... Nu vågar jag inte ta steget.

Jobbig situation. Befinner mig själv i en likadan. Vi har det väldigt bra tillsammans och min man anar ingenting. Men jag dör inombords. Kan inte koncentrera mig på något annat. Vet inte vad jag ska ta mig till. Varför var jag tvungen att bli förälskad i den andra?

Känner igen mig. Vet hur det känns och det är så jobbigt. Kanske tiden läker alla sår, vad vet jag. Men vi människor verkar ha en förunderlig sak och det är att vi verkar söka kärleken, var den än nu än må befinna sig. Jag vet att det kan kännas svårt att vara i den situationen och jag tror att det är många som befinner sig i den. Frågan är varför det blir så? Är det för att vi har svårt att kommunicera med varandra? Är det för att vi har svårt att göra klart vad det är vi vill få ut av vårt förhållande? Eller är det så "enkelt" att det inte blev vad vi hoppades på att det skulle bli, från första början?

Det verkar som om vi är komplicerade varelser många gånger och ja... jag har ställt mig frågan också:

"Varför?". Jag tror aldrig jag kommer att få svar på det dock. Är en som snällt ställer mig i ledet över att vara olyckligt kär. Trots att jag önskar innerligt att det vore annorlunda.

Men. För den skull vill jag bara säga att jag tror att det finns många sätt att älska på. Det verkar, i mitt fall i alla fall vara så att att jag kan älska fler fast på olika sätt. Förstår du hur jag menar?

Jag älskar min partner som jag valt att leva med, på ett sätt... sedan saknar jag saker som jag önskar vore där men som jag inte riktigt kan begära att han har. Det gjorde i sin tur att jag fann det på annat håll. Frågan är bara... vad är det som är "rätt" eller "fel"? Vilket är det som jag ska gå efter???

Vad tänker ni andra? Jag är lite vilsen i mina känslor...

Hur gick det för er ts?

...ja tråden är ju 10 år gammal. Så allt kan ha hänt.

Just för att tråden är så gammal hade det varit kul att läsa om TS liv nu... Hur blev det?