Fråga en vargmänniska!

Jag önskar/förväntar mig ha en annan kropp än den jag har. Jag kan bli frustrerad över att ha dåligt luktsinne, inte kunna springa smidigt på fyra ben, mitt humör visas inte genom svans och öron osv. Jag har beteenden som inte är "normala" för en människa: jag känner ibland en lust att yla, jaga efter djur osv. Ibland glider jag in i mer "vargtänk" än normalt, där jag lever mer i nuet, och jag kanske bäst kan beskriva det som en slags trans.Jag har ofta har svårt att identifiera mig med vanliga människor, men har familj och vänner jag bryr mig mycket om. Jag älskar också djur. Jag föredrar att ha en liten grupp nära vänner framför att ha en stor bekantskapskrets.

Eftersom de flesta människor ser slickande i ansiktet som aningen ofräscht, och väldigt intimt, gör jag sådant främst med min pojkvän (även om jag gjorde sånt med min syster när jag var väldigt liten). Men hundar låter jag mig slicka i ansiktet, för jag vet hur naturligt det är för dem och känner mig också tillfreds att veta att jag har deras respekt.

Jag insåg att jag var "varglik" när jag var typ 13-14, även om jag hade haft udda beteenden sen tidig barndom. jag insåg att det var ovanligt att känna såhär när jag var runt 15-16, och när jag var 16 så hittade jag ordet "therian" online och fann andra som kände likadant.

Att vara annorlunda, på vilket sätt det än må vara, kommer ju alltid att göra att man inte kan dela med sig av sina erfarenheter på samma sätt som andra. Vanliga erfanheter, som att bli berusad, förälskad, motionera etc kan folk prata om fritt. Men skulle jag på lunchrasten berätta att jag på helgen luktat på intressanta saker i parken, skulle folk nog inte ta det så bra.

Jag har ibland haft svårt för mänskligt kroppspråk också. När jag var liten så tyckte jag det var obehagligt med människor som visade mycket tänder när de log, exempelvis. Många människor uppfattar mig som "lite udda", utan att riktigt kunna sätta fingret på det. Jag skulle gissa att det handlar om kroppspråk.

Men jag har inte haft något direkt problem med romantiska/sexuella förhållanden. Jag tror det finns mer plats för konstiga saker i den typen av förhållande, medan man måste visa en mer normal yta på jobbet etc.

Jag blev positivt förvånad över responsen på den här tråden. Det har inte varit mycket, men däremot har ni hållit en bra ton.

Internet brukar vara en ganska kall plats, och FL är inget undantag. Men här har ännu ingen kallat mig för elaka saker, trots att jag är udda. :)

Ifall någon vill fråga något annat så går det bra. Även små saker.

Jag har sett vargar i djurpark. På Skansen är det mest en besvikelse: de uppvisar inte naturligt beteende. Däremot såg jag mer glada vargar i Berlin, och det var kul. Jag önskar då att jag kunde kommunicera med dem, men jag tror inte folk skulle vara särskilt glada om jag gjorde vargläten och grejer där. Trivs de som det är, så är det bra och det finns ingen anledning att jag ska störa dem.

Sen är det så att när det gäller "klappvargar" så är det enda sättet att få dem så pass tama är att ta ifrån valparna från deras mor vid väldigt ung ålder, och flaskmata dem. Jag tycker inte riktigt om det... :/Nu är jag ju fysiskt människa (och kulturellt), men jag kan förstå varför vargar dödar jakthundar. Vargar dödar andra vargar på liknande sätt, när det gäller revirfrågor. Skillnaden är att andra vargar är kloka nog att springa undan i tid eller akta sig för andras revir, medan jägare tar in sina hundar överallt och hundarna är för dumma för att fatta.

Det handlar inte om lustmord, utan om en instinktiv vilja att slippa konkurrens.

Lösningen vore att inte ta in lösspringande hundar i vargrevir, så simpelt är det. Och bor man ute i ett vargrevir så håller man hunden inomhus när man själv är det.

*fulbump*

Nej, jag har ingen jaktlicens och dessutom, att äta ett djur från det vilda otillagat känns som en risk när det gäller parasiter.

Jag har "jagat" kaniner, harar etc på det sättet att jag springer efter dem och försöker fånga dem. Men de är ju alltid snabbare än mig.

Hm... frågan är vad jag skulle göra om jag exempelvis fick tag på en kaninunge? Jag tror jag skulle vara så oförberedd för situationen, den rena förvåningen skulle nog få mig att tänka mer mänskligt igen och släppa den. Hur skulle jag ens döda den om jag ville? Jag har inga vidare tänder, och att försöka bryta nacken på den med händerna känns onaturligt och skulle nog inte tillfredställa mig. Jag kan dessutom behärska mig när det behövs. Annars skulle jag ju jaga folks husdjur liksom?

Oavsett, så har inte den situationen uppstått.

Den här tråden bör nog nu flyttas över till "Fråga vad du vill".

Hm... personlighet skulle jag välja att kalla. Identitet säger andra.

Många av mina vänner känner till det. Men jag beter mig som en människa runt dem iaf, för att vara artig och för att jag inte vet riktigt hur långt de accepterar mig vargighet. Det är ju lätt att säga "visst, är det så du känner så..." och en annan sak att verkligen hantera det.

Jag och min killes sexliv är bra. Vi tänder mycket på samma saker. Ibland har vi sex "som djur", men det är ju inte ett rollspel då.

Jag har gjort mig en svans, och brukar forma mina naglar så att de liknar klor mer. Visst har jag klätt ut mig till varg på maskerader, men dessa brukar inte lindra min känsla av "fel kropp" så mycket, eftersom jag inte har någon känsel i fuskpälsöron osv. ;) Jag har ingen hel dräkt. Fursuits (dvs, sådana där maskotdräkter av fuskpäls) har jag hört är väldigt varma och obekväma, och känns fel på något vis. De är ju formade för att se bra ut, istället för att kännas rätt. Vad jag tycker är viktigt för att "se ut som en varg" är inte heller det som folk förväntar sig i en maskeraddräkt, så det är ett dilemma. Jag funderar t ex på att göra skor som är bekvämare att gå på tå i, eftersom jag sliter ut många av mina skor genom att gå för mycket på tå och böja ut dem på ett sätt som tillverkaren nog inte tänkt på. Så, för mig är funktionen viktigare än utseendet.

Jag har kontakt med flera andra teriantroper, som känner sig som olika arter. Närmast är min pojkvän. Men jag har träffat andra vargpersoner, en hundtjej, ett pungdjur och två björnkillar. På nätet har jag kontakt med flera andra via forum och bloggar.

Jag har aldrig sett en vild varg, och tyvärr är det något fel på vissa djurparksvargar. Skansenvargarna verkar t ex extremt uttråkade och uppvisar stereotyp beteende. Bätttre var det på Berlins djurpark, där de verkade ha det rätt så kul ändå. Det kan finnas en poäng i att kunna visa upp vargar för allmänheten för att öka förståelsen för arten, och också för forskning. Men alla djurparksdjur förtjänar att ha det så bra som möjligt. Tyvärr har jag sett flera exempel på djur som uppvisar stereotypier (som att gå i cirklar) på djurparker.Ja, jag har funderat på liknande saker. Men man måste ju ha tid och pengar också. :P

Jag rekommenderar forumet www.werelist.net för att lära känna andra (engelskspråkigt forum). Några av mina vänner vet, några vet inte.Hur "jag tänker mig"? Alltså, det finns rätt mycket information, och jag är dessutom biolog. Vargar lever i regel i små familjeflockar, jagar djur som de äter, urinmarkerar, ylar, vilar, följer luktspår, går omkring, leker ibland, parar sig, och föder valpar osv... 

Det är liksom inte att det är "extra spännande". Det är inte någon kraftfantasi om att vargar skulle vara *bättre* än människor i sig. Men när jag tänker på ett vargliv, även om det är på många sätt slitsamt, så känns det som hemlängtan. Och jag önskar att jag hade en sådan kropp. Det är på sätt och vis en irrationell längtan, och det är jag medveten om. Men ändå försvinner den aldrig helt.

Jag kan fantisera om att springa på alla fyra, jaga bytesdjur, dia valpar och upptäcka lukter... Men ett människoliv är väl mer "spännande", i och med att vi har större handlingsutrymme. I alla fall om man har turen att födas i Sverige med en någorlunda frisk kropp, och har en inkomst. Jag skulle teoretiskt sett kunna flytta utomlands, testa olika yrken, dyka i korallrev, kriga osv. Ett människoliv är händelserikt. Så varför är jag inte helt nöjd?