Anonym (ej vv) skrev 2011-11-01 13:17:13 följande:
Det är så jävla trist att måsta separera. Själv blev jag lämnad i början på sommaren för min man träffade en ny. Kom som en blixr från klar himmel kan jag säga. Känns fortfarande overkligt...
Iom att jag är skismässobarn själv hade jag valt att fightas in i döden för "familjen" så det känns fruktansvärt trist att bara bli lämnad såhär...Vi hade ju inte ens kämpat...
Vi skulle ha gått i sär förr eller senare ändå. Har varit dåligt i ca 2år, så det var ingen chock. Men nu när det exploderade så visade det sig att han har ett gott öga till en annan också. Jävla idiot! Han har inte flyttat ut ännu, men han är på gång.
Jag tänker samma sak om "kärnfamiljen". Det är verkligen nått man kämpar för. Fast mina föräldrar och alla i min släkt/närhet är ju gifta. Jag känner att jag verkligen är det svarta fåret nu när jag typ är den enda som är/blir skiljd.
Det fanns liksom inte ens en tanke på att det skulle gå så här
Jag har kämpat, bönat och bett att vi ska fixa detta för barnens skull. Men till sist så ville han inget mer. För mig är det så att man ska ju vara tillsammans resten av livet. Jag har inte heller några i min omgivning som är skilda så jag har liksom ingen positiv referens heller. Men det kommer bli bättre när vi väl flyttat i sär. Vi är ju inte lyckliga tillsammans, men jag var beredd o ignorera det. Antagligen dumt, men så lite ville jag skiljas.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska kunna ha barnen hos mig mest möjligt men också att dom får en bra relation med sin pappa. Han är faktiskt en superbra pappa. Så synd att dom inte får växa upp med oss båda i samma hus
