17 månader & jätte jobbig!

Fullkomligt normalt och SKITJOBBIGT...

De har precis kommit på att de har en egen vilja och testar sig fram, därav att de så ofta blir frusterade och arga när vi stoppar dem eller de inte kan/får göra det som de vill. Det som fungerar bäst tycker jag med så små barn är att avleda...vid den åldern har de ingen impulskontroll så även om du sagt NEJ 1000000 gånger så är inte impulskontrollen såpass utvecklad ofta så att barnet kan hejda sig själv om viljan/nyfikenheten över det förbjudna är stark.

Att hon är såpass snäll hos andra beror ofta på att barnet testar mest där de känner sig som tryggast, med andra ord hos föräldrarna.

Ang skriken mitt i natten så låter det som nattskäck, skickar med en länk: http://www.babyvarlden.se/Bebis/Somn/Nattskrack-och-mardrommar/

Min stora kille gjorde likadant i den åldern, gallskrek som en stucken gris, självklart blev jag ju livrädd men när han själv vaknade till så var han helt opåverkad, snarare på gott humör. Tillskillnad mot när de skriker/gråter på dagen, då ser man ju att de precis varit ledsna.

Samma här. Skitjobbigt och jättenormalt.

Åh vad skönt det var att läsa ditt inlägg känner jag, hahaha.. Dygnet-runt-gnället tar kål på mig, men så fort vi inte är hemma är han helt annorlunda och är mycket lättare att ha att göra med..
Svårt dock att underhålla och stimulera hela dagarna, världens sämsta mamma som tackar och bockar för dagis :)

Hon är helt normal. Men visst är det tufft. Nu kommer det vara tufft ungefär tills hon fyller 27.

Låter som min 16-månaders! Hon har alltid haft humör men nu är hon helt omöjlig! Hon får utbrott så fort man säger nej och är allmänt lynnig. Oftast får hon sina värsta utbrott när vi är ute, lagom kul=S

Känner igen det mesta av detta hos min 16-månaders. Har också funderat på om det är normalt. 
Skönt att höra att det finns fler! 

Jag instämmer med föregående talare... Gud så skönt att höra! Trodde det va min 18 månaders grabb som helt enkelt var vansiggigt arg vareviga dag och han som ända sen 1 års åldern har sovit ungefär 19-07 varje natt vaknar nu varje natt o gallskriker och ropar efter nappen.

Det här med att de blir så arga när man säger nej osv hur tusan ska man tackla det när avledning inte funkar? Han bara gallskriker och gråter och slänger sig på golvet. Ingenting man säger fungerar.. Någon som kan tipsa?

Det är som sagt helt normalt

Försök att undvika nej och minimera antalet konflikter genom att fundera över om det verkligen är värt att bråka, eller om det går att avleda och distrahera så gör det istället. Nu är inte tiden att sätta gränser, det är ingen mening. Så försök vara så tillmötesgående som möjligt, det vinner ni på i längden! Det är en otroligt jobbig ålder för de små, och den präglas av enormt stor frustration och ofta är de också väldigt ilskna i den här åldern. Det är mycket som händer. Vet man det så tror jag man har lättare att hantera allt det här jobbiga. Det går över

Försök undvika att säga nej så långt det bara går. Locka med något positivt (tex om ni ska gå in från lekparken, locka med något han tycker är roligt inne) osv. Men det är oundvikligt att de blir arga ibland, är det inte för att de får ett nej så uppstår utbrott av andra anledningar. Det viktiga då är att man låtar dem vara arga! De måste få ha sina utbrott, bekräfta honom och bekräfta att han är arg och att det är ok att vara arg. Håll om honom om han vill, eller låt honom vara men finns i närheten, och låt honom få ha sitt utbrott. Det är det enda man kan göra. De behöver få ha urladdningar, kan man bekräfta känslan och själv hålla sig lugn och sansad kommer det automatiskt leda till att han lär sig kontrollera ilskan så småningom.

Vår dotter hade helt galna utbrott när hon var just 1½ år som kunde vara i uppåt en timme eller till och med ännu längre ibland! Det var en otroligt påfrestande tid för oss alla, så småningom försvinner intensiteten i känslorna när de lär sig att förstå dem och hantera dem bättre. Allra helst i och med att de utvecklar språket mer. Då kan de istället tala om sina känslor.

Och ja, utbrotten kan lika gärna komma nattetid. Vår dotter kunde vakna helt vansinnigt arg, det var ingen nattskräck där inte. Bara ren och skär ilska och/eller frustration. Slog omkring sig och blev vansinnig på en för att man försökte prata eller trösta.

Ahh, detta var fantastiskt att läsa då dagen idag har varit en enda stor pärs.

Min 20månaders har alltid varit rätt arg av sig men för tillfället är allt struligt känns det som. Måltiderna ska vi inte ens prata om då han bara ställer sig upp på stolen och slänger maten på golvet men blir döledsen när man lyfter ner honom för han har då inte ätit klart!

Sen är det nej och gnäll mest hela dagen, även när jag försöker avleda och hitta på roliga saker... Man har väl glömt hur det var i den här åldern även om jag tror att sonen är en aning mer arg än vad storasyster var... *host*

4. Påminner mycket om nattskräck

Ang. vad man gör när de blir arga:

jag har märkt att klagan går över rätt fort om jag låter honom rasa ut i fred. Är jag på och ska avleda och prata osv tar det mycket längre tid. Jag säger förklarar läget, varför jag gör som jag gör, och fortsätter sedan mina bestyr. Han klagar en liten stund men glömmer rätt fort att han var arg.

Åh, ni anar inte vad underbart det är att höra att andra har jobbiga ungar också

Vår 17 månaders har förvandlats till ett gnälligt litet vandrande vredesutbrott. Superjobbigt.
Det känns som att hans dag går åt till att gnälla och nu även att försöka kasta saker, och min dag går ut på att vara arg och säga nej. Ohållbart.

Det är mig han är mest testande mot just nu, och det funkar inte att vara hård mot honom. Han kastar bara ännu mer, eller lägger sig och skriker på golvet.

Så nu ska jag testa att ignorera. Jag vet att det är ohållbart i längden att låta honom komma undan med allt, men just nu funkar ju inget annat. Så han får helt enkelt bara inte få bekräftelse när han kastar saker och skriker. Sen är det bara att hoppas att det kommer gå att uppfostra honom rätt lite senare.

Samma här, min 15månaders har många långa vredesutbrott nu, han har precis lärt sig gå så det är nog mycket frustration över att inte kunna gå så som han vill. I morses blev han helt galen över att han inte fick leka med kissblöjan när jag bytte, en torr blöja gick inte att locka med. 

Jag pratade med en barnpsykolog om det här och hon sa att det är helt normalt och när de är så "små" kan man försöka avleda, ibland går det ibland inte. Handlar det om utbrott för att de inte lyckas göra saker så kan man hjälpa till och visa så kan det hjälpa.

Ang. natten så låter det helt klart som nattskräck, ser det ut som barnet sover och hon blir argare när ni rör henne eller tar upp henne och hon efter ett tag somnar om eller vaknar till och är "normal". Det bästa man kan göra är att låta barnet vara, rör henne inte, sitt bara och vänta ut. Man kan prata lugnande men låt henne ligga där.

Sonen hade sina första anfall kring 8månader, det är jättetidigt och vi blev så rädda, han gallskrek och försökte komma undan oss när vi tog upp och skulle trösta. Han reagerade inte utan gallskrek och sen efter en stund så slutade han och fortsatte sova. Pratade med barnpsykologen om detta och hon kunde bekräfta direkt vad det var. Han lugnade ner sig efter några veckor och sen var det uppehåll ett par månader och nu har han haft några anfall igen.

Det ser läskigt ut men barnen verkar inte minnas något av det.