Svärdotter, hur är din relation med din svärmor?

Relationen till min svärmor är minst sagt trasig. Jag kallar henne inte ens svärmor. Jag och min man har levt ihop i lite mer än 4 år, och till en början tyckte jag faktiskt bra om henne. I efterhand tror jag det handlade om en mognad från min sida. Jag var bara 16 år när vi träffades.
Nu tål jag henne inte.
Vi är totalt olika. Jag är positiv och full av livsglädje. Hon däremot... Ja, vad ska man säga. Det finns inget go i henne alls. Hon lever sitt liv i sängen. Hon äter i sängen, kollar på teve i sängen. De har ett vardagsrum de inte använder. (jag ska kanske säga att hon och svärfar inte lever ihop sedan många år tillbaka).
Men det hör egentligen inte hit. Hon får givetvis leva som hon vill i sitt hem. 
Under alla år har hon BARA pratat om sig själv, eller om ett antal "offer" på henne sida släkt. Det har ALLTID vart så synd om dem, och de har ALLTID haft det jobbigast. Det har aldrig kommit något positivt ur henne mun. Jag orkar inte lyssna på det. Jag tycker inte ens synd om henne längre. Hennes krämpor får hon leva med precis som alla andra. Jag avskyr självömkande människor, och det mycket tack vare henne. 
Vi fick en dotter för 1½år sen. Efter det har allt blivit värre. 
Hon slutade höra av sig. Kommer sällan och hälsar på, bara i släptåg om min svåger ska komma hit. Det hade inte vart något att prata om ifall hon inte hälsade på sina barn alls. Men hon har 4, och det är bara oss hon undviker. Mig såklart. Men hennes son, och sondotter blir drabbade och den relationen mister hon, och verkar inte förstå det. 
Till saken hör att hon blev mormor i somras, och utan att överdriva har hon vart där minst en gång i veckan. En del veckor flera dagar i rad. Innan ungen var född hade hon köpt flerfaldigt gånger mer grejer och kläder än vår tös fått under sina 18 månader. När S fyllde 1 ville tänkte farmorn inte ens komma. Anledningen var att hon tänkte åka till hennes särbo som ändå skulle till henne veckan efter (de bor ganska långt ifrån varandra). 
Jag bryr mig egentligen inte om att S inte får lika mycket bråte som hennes kusin. Det är bara materiella ting, och det har hon så det räcker och blir över. MEN... försök förklara det för en 5 åring om ett par år. 
Jag är själv uppväxt orättvist behandlad. Och det gör ont. 
Jag förstår inte att man kan göra sån skillnad på sina barn och barnbarn. 
Jag klarar verkligen inte av människan

 Usch, jag hade kunnat skriva så mycket, om mycket och om allt hon har sagt, och gjort. Men jag orkar inte, och ni orkar inte läsa.
Poängen är att vi inte har någon relation. Jag försöker inte ens längre, och jobbar inte på den det minsta. Jag vill inte ha något med henne att göra, och det känns hemskt.
 

Jag har den enorma turen, att ha en härlig svärmor.
Min make är död sen några år, men jag håller kontakten
för det är uppskattat och aldrig betungande eller konstigt.
Under alla år jag var ung fru och barnen var små, lade sig svärmor aldrig i våra beslut eller göranden.
Förstår verkligen att jag är lyckligt lottad.

Sån tur att du har vett att uppskatta den pärla till svärmor du fått! Beklagar att dom man dött. Kramar!

En annan sak som jag tycker är jobbig med vår relation: vi bor 70 mil från varandra så det tar en dag att åka dit. Alltså kan man inte åka bara över en helg utan det brukar bli att vi stannar minst fyra-fem dagar hos dem. De skulle gärna vilja att vi stannar ännu längre (14 dagar på semestern) men det har jag vägrat.
Svärmor är pensionär och har inget som helst eget liv utan sitter bara hemma och glor på tv.
Så hon tycker att det är toppen när vi kommer upp så att hon får två lektanter där i en vecka. Vi brukar få köra henne mellan kyrkogårdar, gamla släktingar, tandläkare, fotvård och om vi ska på utflykt så åker alltid hon med. 
Jag tycker att det är ganska jobbigt att bo hemma hos främmande människor en vecka i sträck, särskilt när de bor i lägenhet och är hemma hela tiden, så jag skulle gärna göra dagsutflykter på egen hand med familjen, utan svärmor. Men det går ju inte, utan när man är där så är det dygnet runt.  Suck.

Nu kommer jag att få en massa skit det vet jag. Men våran relation är inte alls bra. Efter att hon kommit hem dyngpackad ytterligare en gång anmälde jag henne på soc då hon har småbarn hemma (fick sen veta att hon suttit i fyllecell på natten och blev anklagad för  våldsamt motstånd när hon skulle avvisas från puben av polis) Det är snart två år sen det hände och i somras så började vi kunna umgås igen. Sen fick hon ytterligaree en amnälan på sej och bad då om utredningen från min anmälan och blev tokig igen när hon läst va jag sagt och kastade ut mej när sonen va där för att firas. Så idag är det ingen kontakt alls och det blir min sambo som tar dit barnet för att få träffa farmor.
Vill för barnets skulle ändå ha en relation där vi kan va under samma tak utan att h*n ska känna av den dåliga stämmningen och det hade vi lyckats få i sommar.

Jag har en jättebra svärmor, lite kärv, men hjärtat på rätta stället. Lägger sig inte i vårt liv, men visst kan hon komma med plumpa kommentarer emellanåt.

Vad som gör att det fungerar, vet inte, vi är nog noga med att respektera varandras gränser och sätter inte upp en massa förvätningar, utan vi tar oss precis som vi är.

Lider med dig. men du agerade helt korrekt. Har svärmor bättrat sig? Annars borde hon inte få träffa sonen eran.

Att folk har hjärtat på rätta stället är det viktigaste. Det märks när inte det är med.

Hon är okej, men väldigt ensam vilket dels har gjort henne väldigt egocentrisk och dels väldigt negativ. Och eftersom hon är egocentrisk och negativ så är det ju inte lätt att komma ut och träffa folk, för vem vill lyssna på gnäll?
Jag är en väldigt positiv människa och säger ibland åt henne att hon måste sluta fokusera på det negativa och kickar henne ibland verbalt i rumpan så att hon kommer ur sin bubbla. Och när hon väl kommer ur den, om så bara för en kort stund, så är hon väldigt trevlig, underhållande (har levt ett väldigt spännande liv) och pratsam.
Min man orkar inte alls med sin mamma, och jag kan förstå det för tillsammans med honom så blir hon ännu mer negativ, vilket gör honom helt utmattad, vilket gör henne ännu mer negativ osv. Det blir som en ond cirkel. Så vi umgås inte speciellt mycket, även om det blivit mer sedan jag kom in i min mans liv.
Jag överväger att försöka tvinga henne att gå någon kurs för pensionärer på typ ABF eller liknande, så att hon kommer ut mer. Det skulle göra henne gott.    

Jag ogillar min svärmor. Hon är en riktigt dålig farmor och mormor för den delen. Hon har 4 st barn. Den äldsta sonen och dess barn är favoriter.De barnbarnen sover ofta över hos henne,åker dit och hjälper till att vara barnvakt. Medans att hon absolute inte kan passa de andra barnbarnen alls. Inte ens erbjudit sig en enda gång. Min dotter närmar sig 2 år. Hon har varit hemma hos oss och hälsat på 3 gånger på "spontan" besök.Spontan och spontan hon passar på när hon ändå har ett ärende. Sen har hon kommit vi fyllt år Hennnes reaktion på när vi skulle ha barn var att berätta för min kille att "tänk på att barn har man i 18 år". Jag kände på mig att detta skulle vara hennes reaktion så jag följde inte ens med. Jag hade antagligen gjort mig väldigt olycklig på henne då. Hon ringer runt till barnen då och då och pratar bara om de andra barnbarnen. Har som en lista, Pratar med storebrodern om minsta broderns barn osv. Och det blir riktigt jobbig för henne när alla samlas. Då vet hon inte riktigt vilket barn hon ska pyssla med. Jag är nu gravid igen. Inte alls långt gånget än men min kille vill inte berätta överhuvudtaget. Hon får väl märka själv.

Så tråkigt! Hoppas att barnet får en bättre mormor.

Det är bra. Kunde dock varit bättre. Hon gnäller en del, och "kan inte själv" så vi får träffa henne för ofta.
 

Vår relation var okej tills barnet kom. Det som gjorde att det brakade samman fullständigt var att tendenser hon visat tidigare blev mer framträdande. Hon såg sig som en del i vår familj, som om hon var lika delaktig som vi i vårt hem, vårt barn, vårt liv. Att hon hade åsikter om vilka gardiner vi skulle ha och vilken tvättmaskin vi skulle köpa kunde jag ta och ignorera, men att hon så fullständigt inkompetensförklarade oss som föräldrar, det gick inte. Hon ville bara inte acceptera att vi som föräldrar bestämde över barnet, att det inte fanns något att diskutera eller kompromissa om. Ju mer hon tjatade om att hon skulle få flaskmata, byta blöja, vara barnvakt, desto mindre sugna var vi på att åka dit. Ju fler "goda" råd hon kom med oombedd, desto mindre benägna var vi att fråga om någonting över huvud taget.

Och av någon anledning var det ju givetvis jag som var den onda. Hennes barn kunde ju inte göra något fel/ha så konstiga idéer, så det måste ju komma från mig. Och att vi inte gjorde precis som hon hade gjort med sina barn, det var tydligen en rak sågning av hennes föräldraskap.

Så mitt råd är att i första hand skapa en bra relation till dina barn, där ni tycker om varandra, och respekterar varandras gränser, där ni kan prata om allt och stöttar varandra. Sen, när det nu blir aktuellt, respektera dina barns val av partner, och ge aldrig, aldrig några råd om de inte faktiskt ber om dem.

Min svärmor är helt underbar, jag kan inte förstå att jag har kunnat ha sån ofattbar tur. Jag och sambon har varit tillsammans i tio år, så jag var bara 18 då vi först träffades. Hon har ställt upp sedan dag ett! Svärmor är en fantastisk, klok och empatisk kvinna, hon är en underbar och närvarande farmor till min son och till kusinerna, ett stort stöd i vardagen för oss. Vi bor i samma stad och ses ofta. Är tydligen mycket lyckligt lottad som har en så avslappnad och trygg relation med min svärmor. Det måste vara oerhört tungt att inte ha en fungerande relation till svärmor, speciellt om det är barn inblandade.

Jag har en helt fantastisk svärmor! I mångt och mycket kommer jag nästan bättre överens med henne än med min egen mamma. Hon ställer alltid upp, lägger sig inte i om inte hennes åsikt är ombedd, och hon är bara helt enkelt en fantastisk människa 
Mer omtänksamma svärföräldrar än mina är svåra att hitta. Vi ska flytta till villa precis före jul och jag är gravid nu, så de betalar flyttfirma och flyttstäd åt oss, samt ställer upp som barnvakter om det behövs, hämtar på dagis när det kör ihop sig etc. De är bäst helt enkelt!

Min svärmor är okej, om än lite underlig ibland. Svår att förstå sig på och svårt att veta var man har henne. Ibland fäller hon sårande kommentarer om t.ex. våra skitiga fönster eller dammiga golv. Hon är själv perfektionist och har varit hemmafru hela livet och kan inte förstå att vi som har småbarn och båda jobbar heltid inte alltid orkar dammsuga varje dag eller tvätta fönstren mer än en gång i året (vi har massor av enorma fönster). Men sånt kan jag ta, jag har ju själv prioriterat.

Vad som däremot sårat ordentligt är att hon hackat ner på mig för att jag jobbar heltid och sonen (nu 3 år, då 2,5) är på förskolan. Hon tycker att man ska vara hemma med sina barn tills de flyttar hemifrån. Men vi har huslån som ska betalas, och jag har inte alls lust att vara hemma i ytterligare 15-20 år, vilket hon inte kan förstå. När jag nämnde lånet så sa hon att "du kan ju baka eget bröd så sparar ni pengar och kan vara hemma mera". Jovisst, det är ju på grund av brödets kostnad jag inte har råd att vara hemma, eller hur var det nu...

Jag gillar min svärmor när hon är nykter. Hon är lite knepig, men hon menar väl. Vi har en väldigt trasig relation bakom oss, så kommunikationen är det noga med, vad vi säger och hur vi säger. Jag märker att vi båda snubblar på orden och tänker en gång extra innan vi öppnar munnen, eller rättar till ett slarvigt ordval genast. Det är ok, för vi försöker verkligen. Vi har "levt med varandra" i 15 år, och det lär bli fler.

Som varje gång hoppas jag ju att just den här nyktra perioden ska hålla i sig. Just nu är det jättebra, barnen älskar henne, maken börjar koppla av lite. Mig kan hon inte göra illa på annat sätt än att göra min man besviken igen, eller bevare mig väl - börja svika mina barn! Hon vill inte, det vet jag, men när vi har varit i den situationen skiter jag blankt i att en alkoholist har svårt att rå för hur hon agerar - hon gör illa MIN familj och jag skiter i varför.

Hon vet hur jag känner, och jag vet att hon nog önskar att jag vore enklare att ha att göra med. Men vi försöker. Båda älskar vi min man och våra barn, det är ganska stort att ha det gemensamt.