Alltså under vilka omständigheter kan du som förälder tänka dig att lämna ditt spädbarn till barnvakt under 2 veckors tid. Alltså ej med barnets andra förälder?
Pga. Semester? Jobb? Endast i nödsituation?
Egna förslag?
Tror folk har missförstått det där med anknytning lite. Det handlar inte nödvändigtvis om att inte kunna ha en nära relation med nån för att pappa har jobbat mycket borta som exempel. Det handlar om vad som händer i barnets psyke och hur barnet kommer att känna trygghet och tilltro rent generellt. (har svårt att förklara)
Om ett barn har en pappa (som exempel) som jobbar borta mycket, men samtidigt har en annan anknytningsperson som finns hemma och som ger barnet den stabilitet och kontinuitet i tillvaron som ett barn behöver. Alltså blir den primära anknytningspersonen. så blir barnet tryggt ändå för den har sin stabila punkt. Om BÅDE mamman och pappan däremot med jämna mellanrum försvinner bort och det blir massa separationer stup i kvarten, så kommer barnet att få en otrygg anknytning. Vilket kan orsaka psykisk ohälsa framöver. Därför rekomenderar man exempelvis inte växelvist boende för spädbarn.
Endast i ett sådant nödfall att varken jag eller barnets pappa var i stånd att ta hand om honom/henne.
I nödfall dvs om både jag och maken var oförmögna att ta hand om bebisen. Ett spädbarn ska ha sina föräldrar! Eller annan anknytningsperson med samma trygghet och vana som föräldern, om tex mormor har bott med bebisen sedan födseln hade jag inte sett några problem med att hon haft hand om den i två veckor.
Jag hade inte velat vara borta från ett barn under året mer än någon natt. Mitt eget anknytningssystem sätter tvärstopp. Min halvårsgamla bebis har jag lämnat som mest i åtta timmar och då med pappan. Det var inga som helst bekymmer varken praktiskt eller känslomässigt.
Ser inte riktigt hur det skulle hända och vill inte veta heller. Vi har ju ett sjukt barn och låg på sjukhus med henne två ggr i oktober och senast nu i helgen, blev utskrivna igår. Det enda jag kan tänka egentligen just nu är om hon skulle vara så svårt sjuk att vi båda måste vara med henne, riktig kritiskt alltså. Det har det varit många gånger men då handlar det om dygn och hon har större syskon. Men vi är nästan uteslutande uppdelade, en av oss med lillan på sjukhus och den andre med de andra två. Men kan ändå inte se det långa förloppet på två veckor. Kanske om min sambo skulle dö (gud förbjude) och jag står helt själv och hon är väldigt dålig... Men nä inte ens då, tror ändå jag skulle se till att kunna träffa alla barn. Ja eller att vi båda föräldrar råkar ut för en olycka eller blir svårt sjuka under en period som gör att vi omöjligen skulle kunna ta hand om liten...
Tycker det är en svår fråga!
När min son var 4 månader for jag på semester i 5 dagar med mina vänner men då var dock pappan (sambon) hemma med sonen och det var inga problem alls för honom att känna igen mig. Han stötte inte bort mig heller som många sa att han skulle göra. För oss var det bara positivt att jag åkte, sonen och sambon fick en sådan bra relation! Jag fäller en tår bara jag tänker på det! Men nu var det ju pappan som var "barnvakt" och inte far- eller morföräldrar..
Men jag tror inte att jag hade klarat av att lämna sonen till t.ex min mamma medan vi båda är borta. Om vi åker bort så får sonen följa med och kanske en person som kan vara barnvakt någon kväll.
Men alla är vi olika och det är något vi bara kan acceptera. Jag ser ingen vits med att klaga eller trycka ner någon pga deras beslut (menar inte dig TS).
Aldrig.... Skulle jag vilja säga iaf. - men om det är en nödsituation, dvs om både jag och barnets pappa hamnade på sjukhus eller så så skulle jag lämna sonen till sina farföräldrar.
Annars aldrig.
Jaha. *tillbaka* Är det någon som vågat säga något annat än "Bara i nödfall"? 
Om jag blev svårt sjuk.